[200408] ”Fyrbåken” är ett familjedrama som sträcker sig från 1700-talet till våra dagar och varierar temat om hur tidigare generationers gärningar slår tillbaka mot de efterkommande.
Världslitteraturen rymmer ett både i tid och rum vidsträckt örike. Från Ithaka till Saltkråkan har öarna med sitt begränsade utrymme, omflutet av vanskligt eller lockande hav, bidragit till den litterära koncentrationen och förhöjt dess dramatik. Öarna har inte bara varit geografiska utrymmen utan starkt symboliska enheter i sig själva, som kunnat tillskrivas olika betydelser. Författaren John Donnes berömda formulering om att ”ingen människa är en ö” kan ställas mot filosofen Blaise Pascals ”vi människor är öar som ropar till varandra över oceaner av missförstånd”.
När Thomas Larsson förlägger handlingen i ”Fyrbåken” till den fiktiva Reglarö i Stockholms skärgård ställer han in sig i en djup litterär tradition, och det passar, förmodligen inte så händelsevis, mycket bra i denna roman, där huvudpersonen Torbjörn är en medelålders bildad och litterärt bevandrad herre.
Torbjörn reser ut till Reglarö för att fira midsommar. Året är 2006, och hans förberedelser inför firandet med de båda vuxna barnen och brodern Anders återkommer i sekvenser boken, medan den i skilda tidsskikt kommer att lyfta fram historien som knyter honom till ön, och som sträcker sig ända till det tidiga 1700-talet. Då byggdes den fyrbåk som ger boken dess namn, en stenkonstruktion på vilken en eld kunde tändas till vägledning för sjöfarande. Vid sidan om fyrbåken restes en klockstapel, där fyrvaktaren kunde ringa ut varningar i dimma.
Fyrbåken är också den plats där Torbjörn ska hitta sin sambo, mamman till barnen, sedan hon ensam gått dit och tagit sitt liv med en överdos lugnande medicin, sedan hon under en längre tid kämpat mot en depression. ”Fyrbåken” är också hennes saga, där hennes fars släktled leder fram till honom, en brutal man, som besinningslöst plågar sin familj, driver sin fru i döden och mördar en av sina döttrar, för att till sist själv mördas intagen på Österåkeranstalten.
Thomas Larsson debuterade som skönlitterär författare så tidigt som på 1980-talet. Sedan har han varit verksam inom skolvärlden och som litteraturkritiker. Fyrbåken är alltså en återkomst, och dessutom en sådan som övertygar. Torbjörn är en ensam man, och Thomas Larsson döljer inte att han hämtat drag till honom och andra gestalter i boken från annan litteratur med motiv från karga skärgårdsmiljöer, han nämner särskilt Strindbergs ”I havsbandet” och Tove Janssons ”Pappan och havet”.
Stilen är driven och varierad, Thomas Larsson är en skicklig författare, som i vissa dramatiska sekvenser höjer intensiteten i framställningen genom att bryta upp det episka flödet i en stil med häftigare språklig andhämtning. Det går genom boken ett stråk av sorgsen insikt när det gäller vilken kontroll, eller brist på kontroll, människan egentligen har över sitt öde.
