Parad av samhällsgycklare

Bild: Peter Andersson.

[200414] Humor och skratt kanske inte är det första som kommer till oss i dessa dystra och dävna coronatider. Men humor och skratt spelar en viktig roll, såväl på individnivå som för samhället i stort. Och bakom humorn finns inte sällan ett stort allvar – ett skruvat sanningssägande och en skrattspegel som utvecklats till en stor konst av gycklare, narrar, clowner och komiker genom tiderna.

I boken Komikerns historia riktar historikern Peter K. Andersson ljuset mot komikern, en historisk odyssé som löper från renässansen till våra dagar. Hela 20 komiker ges kapitel.

Först ut är Pietro Gonnella, en av renässansens ledande hovnarrar, en man vars rykte löpte vida omkring både under hans levnad och därefter. Hans ryktbarhet kan sägas vara typisk för renässansen, då medeltidens anonyma och skamfilade narrar allt mer kom att tas in i furstehoven och där få en upphöjd ställning. Tänkbara förklaringar till detta kan vara kyrkans mjuknande grepp om befolkningen, kombinerat med de stora rikedomar som samlades inom furstehoven. Det behövdes helt enkelt skådespel för att förgylla tillvaron.

Under renässansen kom också dårskapen att uppvärderas, framförallt genom verk som sådana som Erasmus av Rotterdam, Montaigne och Thomas More. Exempelvis dedikerade Erasmus av Rotterdam sitt välkända verk ”Till dårskapens lov” till just More, en nära vän.

Även den kvinnliga narren får sin plats här, inte minst i berättelsen om Mathurine som var hovnarr åt tre franska kungar, från sent 1500-tal och en bra bit in på 1600-talet.

Ett genomgående tema i framställningen är komikerns ställning som outsider, ett utanförskap och gränsöverskridande som visserligen var en förutsättning för att skapa vågad komik, men som också hade en marginaliserande effekt på komikern själv. När skratten och glammet tystnat levde många komiker ganska eländiga liv, om man ska tro Andersson. Och inte heller är bilden av den ensamma och olycklige clownen speciellt ny, snarare tvärtom

Charles Chester var en ökänd ståuppare i Shakespeares London, en man från vilken häcklandet och hånandet haglade över omgivningen. Han levde i konstant livsfara, inte minst då han stundtals gällde för att vara alltifrån katolik till spion. Och bestraffad blev han ofta; både av representanter för makten och rättvisan, men också av allmogen som kände sig uppretad.

Närmare nutiden möter vi naturligtvis Charles Chaplin, även han en londonbo som retade gallfeber på auktoriteter och pampar. Först på Hitler och sedan på mcchartyismens häxjägare. Här pekas det på slumpen som ledde fram till Chaplins exempellösa framgång, att han i ett stressigt läge råkade rafsa ihop den mundering som kom att bli hans legendariska luffarutstyrsel. Samtidigt lyfts Chaplins komiska talanger här också.

Boken avslutas med porträtt av Richard Pryor, Steve Martin och Jenna Marbles. Pryor som var den förste afroamerikanske komikern som nådde stor medial framgång. Kontrasten till Bill Cosbys mysiga lustigheter är slående, för hos Pryor är komiken rå, skitig och oborstad, precis som hans hårda barndom och uppväxt. Pryor levde också ett hårt liv, med droger och stök.

Att den tidigare så mysige Bill Cosby nu – på grund av sexbrott – har fått ett så skamfilat rykte kan sägas vara ett ödets ironi. Även i de lugnaste vatten simmar de fulaste fiskar.

Steve Martin beskrivs som en postmodern komiker, en förvandlingskonstnär utan riktiga fästpunkter. En komiker som kunde glida in i vilken roll som helst. På senare tid har vi inte hört så mycket om Martin. Oklart varför. Är hans tämligen diskreta och harmlösa humor en valuta som inte längre är gångbara i det mediala bruset? Det behövs kanske en vassare udd och större penseldrag. Sådant finns hos dagens starkt lysande stjärna på humorhimlen Jenna Marbles, en komiker som i hög grad kommit fram genom digitala kanaler som youtube.

Allt detta aktualiserar en av bokens tveksamheter, nämligen urvalet. Självklart varierar vår känsla både för komik och väsentligheter. Det som är kul för en människa, är mördande tråkigt för en annan. Just därför skulle det ha behövts ett tydligare resonemang kring urval. Varför Pryor och Martin, medan Seinfeld, Lenny Bruce och Amy Schumer saknas? Varför finns ingen nutida brittisk humorist med? Varför finns ingen svensk eller nordisk komiker med, förutom den bortglömda bondkomikern Skånska Lasse, avliden 1937? Här hade kanske Edvard Persson, Nils Poppe eller Thor Modéen platsat bättre? Eller någon av dagens alla ståuppare.

Stundtalas saknas det också förklarande broar mellan de olika avsnitten och komikerna. Det blir för mycket detaljer och för få förklarande och analytiska stråk.

Men att skriva komikernas historia på 350 sidor är svårt. Och nog har Peter K Andersson gjort ett djärvt försök. Så här finns onekligen ett frisk vågat, hälften vunnet.

▪ Erik Cardelús

Bild: Peter Andersson. Foto privat.

Bokomslag
Peter K Andersson
Komikerns historia
Natur & Kultur 2020

 

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: