En olympisk minnesflod

textförfattaren p plats i Olympia

[200416] Den 18 augusti 2004 hörde jag första gången begreppet ”immateriellt kulturarv”. Jag satt, precis som åskådare gjort så där 2.700 år tidigare, på en grässlänt i Olympia för att se den olympiska gren som skulle avgöras där de olympiska spelen en gång inleddes, och det på en stadion som knappt förändrats sedan dess. Inte en enda svensk deltog och grenen inte den mest publikdragande, nämligen kulstötning. Men evenemanget visade sig särskilt ha väckt Unescos intresse.

Sikten mot framtiden har blivit suddig och oförutsägbar. Utåtriktad verksamhet och socialt umgänge har förlamats. Då ligger det nära till hands att vända blicken inåt och bakåt. Överallt tycks det pågå ett intensivt botaniserande i egna bokhyllor eller diverse bildarkiv för att förse olika nätverk med tips på gamla läsfavoriter och påminnelser om minnesvärda händelser. Och varför inte. När det väl beslutats att årets sommarolympiad måste skjutas upp, nyligen också fått ett nytt datum, har den olympiska elden för en månad sedan landat i Tokyo inför det länge planerade sommar OS 2020 och elden lär stanna där tills det blir dags nästa år.

Minnet av Aten 2004 dyker upp som något högst märkvärdigt för mig som aldrig haft en tanke på att bevista något OS över huvud taget. Men Atens fokusering på musik, teater, konst i samband med sitt sommar-OS och mitt livslånga förhållande till landet och dess kultur avgjorde, därtill nyvorden doktorand i antikens kultur som jag då var. Jag skulle dit och framför allt till Olympia.

Ska jag någonsin uppleva en olympiad på plats kan enda lockelsen vara att den sker i landet där det en gång startade.

Att den olympiska elden, trots all osäkerhet i pandemins skugga, tändes utan publik i mitten av mars på sedvanlig plats intill Hestia-templet i Olympia och efter mellanlandning på Atens 1800-talsstadion fördes vidare till Tokyo var en händelse som fick väldigt liten uppmärksamhet. Hårda coronarestriktioner gällde i Grekland och beslutet att skjuta på OS 2020 låg ännu i stöpsleven. Tokyo har nu fått ett år extra på sig att förbereda. Knappast nödvändigt för ett så väldisciplinerat land. Aten däremot hade kanske behövt mer tid att döma av den världsopinion av olyckskorpar som ivrigt flåsade dem i nacken.

-De hinner aldrig bli klara, var mantrat.

Jag hade redan i början av maj varit på plats och sett allt som inte var klart, men efter att ha gått runt och pratat med folk som jobbade och med lite erfarenhet av grekiskt kynne med siktet ständigt inställt på fem i tolv, så drog jag slutsatsen:  De kommer att klara det. Ekonomiskt sett må dock vara osvuret! Men därvidlag är Aten i gott sällskap.

Tidigt började jag undersöka rutinerna och tillgängligheten. Medan den nya  Olympiastadion i Atens utkant byggdes ut och andra arenor runt om anpassades för olika ändamål upptäckte jag att en enda gren skulle ske på den ursprungliga stadion i själva Olympia. Biljetterna dit var dessutom gratis. Men för att försäkra sig om en sådan på förhand behövde man före en viss datum ha köpt biljett till något event på nya huvudstadion. Det fick bli till tennis och friidrott, där Sverige hade goda chanser. Allt som allt handlade det om ett par hundra kronor. Beställningen gick iväg senhösten 2003 och bekräftades via mail i januari 2004.

Den 29 juni kom ett mail om hur biljetterna skulle distribueras och att jag skulle meddelas på telefon strax innan. Mitt liv var vid den tiden i uppror efter förlusten av en son. Detta med OS kändes med ens helt surrealistiskt, totalt overkligt. Vilket förstärktes när jag den 14 juli, nyss hemkommen från begravning, hör en röst i telefonen meddela att jag kan komma och ta emot mina biljetter???

-What? Were? Here?

-Yes! Can you please come and fetch them because I cannot drive any further.

Det stod alltså en ensam bilburen kurir utom synhåll så där hundra meter bort, vid infarten till den lilla väg som leder till vårt hus på Lyckorna söder om Uddevalla. Jag ilar till mötes, får ett kuvert, bekräftar med min namnteckning och kunde förstås inte låta bli att förvånat fråga om det är så där som alla beställda biljetter runt om i världen distribueras. Ja, det anses vara säkrare än att sända med post, var svaret. (Och det var långt före Post Nord.) Någon extra leveransavgift fanns inte på notan. Vad prislappen för denna service kunde ha uppgått till och om det någonsin tidigare eller senare gått till på det sättet att distribuera olympiabiljetter har jag inte försökt utforska.

Så stod jag där med tre biljetter och tanken mognade efterhand, att javisst, kanske det är ett bra sätt, om något sådant alls finns, att bearbeta en oändlig sorg, ensam i ett myllrande men välbekant Aten och en dag eller två i den antika, vackert belägna helgedomen Olympia. Livet går ju trots allt vidare. Efter att ha sett Joachim Johansson bli utslagen i tennis, Carolina Klüft sensationellt på väg mot en av endast fyra guldmedaljer som Sverige tog i Aten och sedan jag också utforskat en del av det generösa kulturutbud som stod till buds runt om i Aten parallellt med idrotten var det dags att hitta en buss som kunde ta mig till Olympia. Väl där tog jag sikte på den antika stadion, som jag hade besökt flera gånger tidigare.  Enda skillnaden var entréspärrarna, strömmen av besökare och en liten tillfällig vip-läktare utmed stadions ena långsida. I övrigt var området tämligen intakt.

Jag slog mig ner bland picknickande sällskap på det nötta gräset på slänten och hörde strax intill ett välbekant tungomål, norska. Det visade sig komma från två kvinnor från Unescos avdelning för världsarv, förlagt till Oslo. Nu hade konventionen för världsarv från 1972 utökats med en konvention för att också trygga det ”immateriella kulturarvet”. Den var antagen 2003 och ännu så färsk att den inte trätt i kraft. Det skulle dröja till 2006. Det antika Olympia fanns sedan 1988 på Unescos världsarvslista, men nu gällde det alltså själva traditionen eller hur man nu skulle komma att definiera detta med ”immateriellt” i sammanhanget.  Kvinnorna från Oslo var således ute i forskningssyfte. Vi skildes åt efter att jag kunnat bjuda på dusch på det hotellrum jag i en paus hade rusat iväg för att boka. De skulle tillbaka till Aten, men jag ville stanna och uppleva Olympia i stilhet dagen efter. Det tycktes jag rätt ensam om. Platsen tömdes framåt kvällen lika fort som den fyllts tidigare på dagen.

Jag kunde nu vandra tämligen ensam i tankarna på platsens fornstora dagar som panhellensk mötesplats. Hit hade greker från kolonierna runt stora delar av Medelhavet strömmat till vart fjärde år under så där tusen år fram till 300-talet e.Kr  för att medverka i eller träffas och bese de olympiska spelen, vars beskyddare guden Zeus var. Och för att kunna göra dessa ibland väldigt långa resor utan fara så gällde totalt vapenstillestånd över hela imperiet under tävlingarna.

Fortfarande pågår försök att restaurera det gigantiska Zeus-templet. Templets 13 meter höga Zeus-staty, endast känd via avbildningar, finns ännu med på listan över världens sju underverk. Den är tillverkad i mitten på 400-talet f.Kr. i trä, guld och elfenben av skulptören Pheidias, precis som Athena-statyn i Parthenontemplet på Akropolis. Dessa kultskulpturers slutliga öden finns inte belagda, men båda kan ha förstörts i de naturkatastrofer och bränder som drabbat templen. Inga verk av Pheidias har överlevt. Däremot anser man sig ha identifierat den verkstad han hade i Olympia.

Med kristendomen föll Olympia i glömska och återupptäcktes, begravd under jordmassor, på 1700-talet. Men platsen började systematiskt utgrävas och kartläggas först på 1800-talet av tyska arkeologer, ett arbete som fortfarande pågår.  Stor del av fynden från hela området finns att se i Olympias arkeologiska museum.

En av Unesco-damerna stötte jag senare  ihop med vid starten för maratonloppet utanför staden Marathon och kunde från bussfönstret följa löparjakten i hälarna in mot den vackra Panathinaikostadion i centrala Aten, som var uppförd att 1896 tjäna de första moderna olympiska spelen. Loppet har ju, trots att det bygger på en legend, ingenting att göra med de ursprungliga olympiska tävlingarna, då enda gren från början var kortdistanslöpning på en bana som var ca 190 meter, dvs en stadion och löpsträckorna inte längre än ca 3-4 km.

När de första moderna olympiska spelen planerades av baronen Pierre de Coubertin föreslog en vän till honom, medlem av franska akademien, Michel Bréal, historiker och språkforskare, att man skulle ta upp ett lopp från Marathon, ca 4 mil från Aten, in till huvudstaden, med tanke på legenden om den löpare som 490 f.Kr. skulle ha sprungit för livet de dryga fyra milen in till Aten för att meddela att perserna besegrats.

När så maratonloppet skulle omsättas till andra länder uppstod frågan hur sträckan skulle läggas för att uppnå en gemensam längd.  Det blev OS i London 1908 som avgjorde i och med att man valde att låta loppet gå från kungliga sommarslottet i Windsor in till olympiastadion White City Stadium, en sträcka på 26 miles. Sedan valde man, till skillnad från övriga löpgrenar, att placera mållinjen rakt framför den kungliga logen mitt på upploppssidan. Det gjorde att sträckan ökades med 385 yards och dagens maratonsträcka spikades därmed till 26 miles och 385 yards.  Exakta längd skulle, utifrån detta, vara 42.194.988 meter.  Det finns mer att dryfta i frågan men jag avstår…

Inte långt från den gamla olympiastadion i Atens centrum ligger den nyklassiska byggnaden Zappeion som fyllde en central roll vid 1896 års olympiad. Den vackra byggnaden har haft många funktioner genom åren men tjänar numera framför allt som konferens- och utställningscenter. Under OS 2004 gällde byggnaden som alternativ till det presscenter (som jag aldrig besökte) ute i olympiastaden. På Zappeion hämtade jag min information tillsammans med framför allt en förfärlig massa kinesiska journalister. Peking stod ju näst på tur att anordna sommarspelen. Där passade också Greklands företagare på att göra reklam för sina produkter,  mest vin och mat, med generösa smakerbjudanden, samt hantverk och huvudnäringen turism.

Att  landets invånare helhjärtat ställt upp vittnade myllret av volontärer om, redo att hjälpa till med vad det vara månde. I det ymniga och bildrika informationsmaterialet hade jag noterat att det med stor självsäkerhet garanterats att man inte skulle oroa sig om man förlorat något i samband med besök på tävlingarna. Det fanns en adress i centrala Aten där allt skulle kunna återfinnas. Upp till bevis, tänkte jag. Hade ju förlorat mina billiga läsglasögon i säkerhetskontrollen till OS-arenan. Det sista jag gör därför, innan hemfärd, är att leta upp denna tillfälliga adress för hittegods, en jättelik lagerlokal, centralt belägen, nära den gamla stadion. Jag är helt ensam besökare och beskriver vad jag förlorat. Och, tro mig, efter högst två minuter är tjänstgörande dam tillbaka – med mina glasögon i handen.

▪ Britt Nordberg

Bilden: Forskande efter ”immateriellt” kulturarv i Olympia. Privat foto.

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: