[200423] Mellan karantänen och klostret finns likheter. Framförallt isoleringen och instängdheten, men i klostret är avskildheten självvald, ett sätt att fly världen och koncentrera sig på Gud. En av dess mest utrerade form är att vara nunna i ett karmeliterkloster, en klosterorden som funnits sedan 1200-talet och som har sitt svenska säte i Glumslöv, Skåne.
Här lever man innanför murar, i absolut avskildhet från omvärlden. Bara två gånger om dagen får nunnorna prata med varandra, efter lunch och middag. Resten av tiden är det arbete, bön och religiösa ritualer som gäller. Allt arbete sker i tystnad, ritualerna är starkt inrutade. Ingen TV, tidningar eller internet. Besöken är sparsamma, inget får rubba koncentration på Gud.
Om detta handlar Maud Nycanders SVT-dokumentär Nunnan från 2007. I centrum står Marta som blott 19 år gammal valde att ansluta sig till karmeliterorden och gå i kloster.
Varför? Frågan förföljer tittaren under de tio år som vi får följa Marta. För till skillnad från karantänen bygger klosterlöftet på frivillighet, men också på orubblighet. Ett val som inte kan tas tillbaka efter de fem provåren. En självvald livstidsisolering.
Som kontrast till Marta ställs den äldre brodern Samuel Johan. Han lever i Paris där han livnär sig som nattportier på ett hotell och skriver om dagarna. En fritänkare som har ena benet kvar i religionen, det andra i fritänkandet. Här hade tittaren velat ha mer, mer fördjupning och förklaring. Varför har han valt denna livsväg till skillnad från Marta och resten av familjen?
För den gemensamma familjen är katolska grönavågare som hoppades på att grunda en by och en religiös kommunitet utanför Arboga. Marta har åtta syskon, alla tycks vara i varierande grad troende. Goda katoliker, men utan att ha valt klostret som livsuppgift och slutstation.
Varför blev det Marta och inte de andra? Modern berättar om sin innersta önskan att barnen skulle bli nunnor och munkar, men det är bara Marta som tagit steget fullt ut.
Mamman menar att Marta ”bär hela familjen”, att hon är ”den fullständiga bland ofullständiga”. Under uppväxten har familjen ofta besökt karmelitklostret. Så här har funnits en stark uppmuntran, men samtidigt talar familjen om en enorm sorg att avskiljas från sitt barn och syskon, ”att gråta hela tiden under två år.”
Men varför uppmuntra detta val? Svårast blir det för lillsyskonet, som såg Marta som en andra mamma och sedan blev lämnad. Lillbrorsan som försökte hoppa in resväskan när Marta åkte iväg till klostret, en resa utan återvändo. ”Tungt att ta, men sånt är livet”, säger lillbrorsan och hoppas på att återses i himlen och ”leka där i evigheters evighet.”
Dokumentären gestaltar, men ger inga svar. Frågan kring varför Marta väljer att isolera sig i ett karmelitkloster, medan de övriga åtta syskonen stannar kvar i det vanliga livet, lämnas obesvarad. Själv förklarar Marta det med att ”hon älskar det absoluta, att ge sig helt och hållet.” Priset blir ett liv utan egendomar, i kyskhet och med avkall på den världsliga viljan. Enligt Marta är den ”en gåva att få leva hela sitt liv innanför klostrets murar.”
Vad får Marta då tillbaka? Svårt att säga för oss som står utanför trons mysterium. För oss som delar Tage Danielsson sentens om att ”utan tvivel är man inte riktigt klok.” Vi får nöja oss med att stå utanför att glutta in i denna annorlunda tillvaro. Och vi fastnar i ett stort kvardröjande Varför?
