[200508] Vem ska få skulden för corona? Frågan kan tyckas simpel, men spinner runt i medier och medvetanden världen över. Att jaga syndabockar är lika mänskligt som att skvallra, peta sig i näsan och trösta barn som gråter. Ett beteende som får uppsving i kristider.
Allt sedan biblisk tid har människor i svåra tider haft sedvänjan att skuldbelägga den som är annorlunda och puckla på den som svårligen kan försvara sig. Inför rädslan att drabbas av en motattack och inför motviljan i att skada andra började människan dock att rikta udden mot djur. Därifrån härstammar den utbredda sedvänjan med djuroffer, som präglat många kulturer, enligt den fransk-amerikanske historikern René Girard. Det är enklare att slakta och bränna djur än människor, både logistiskt och moraliskt, därav syndabocken. Men syndabocken har inte bara varit djur, utan även människa, vilket historien visar.
Nyss gick den amerikanske utrikesministern loss om att corona är Kinas fel, samtidigt som USA nu är världens mest coronadrabbade land med stark sjukdoms- och smittspridning. Samtidigt upprepar överkammade Big Boss att det egna landet hanterat coronakrisen med 10 av 10 poäng. Skönmålningen skapar dock kognitiv dissonans som göder syndabocksskapandet; när kartan inte stämmer med terrängen måste man ju skylla på någon annan. Någon annan.
Först pekades en ohygienisk matmarknad, med fjäderfän och fladdermöss, ut. Sen fick ett laboratorium klä skott. Det fanns tydligen ”ett enormt bevis” för att så är fallet, även om bevisen än så länge inte legat i öppen dager och inte kunnat granskas vetenskapligt. Vidare har det sagts att Kina mörkat och vilselett världen angående smittan, allt för att bunkra skyddsutrustning och skaffa sig ekonomiska fördelar. För syndabockstänkandet har många peppande kompisar – konspirationsteorierna.
Att smittan kommer från någon annan part, någon annorlunda och avlägsen, är en gammal visa. Världen över görs försök att skuldbelägga religiösa kommuniteter, otyglade partyprissar och vaccinvägrare, manövrar som fått varierande fäste i det kollektiva medvetandet.
På hemmaplan har syndabockarna pendlat mellan välbesuttna slalomturister från kommuner i norra Stockholm, till fattiga och trångbodda invandrare på Järvafältet, för att sedan landa i slarvig personal, bristfälliga hygienrutiner och arbetsförhållanden på äldreboenden i storstadsregioner, i synnerhet i Stockholm. Men visst bör vi kunna tala om orsaker och ansvar, men inte i termer av att allt elände beror på X eller Y. Så enkelt är det inte.
På medeltiden, när digerdöden härjade som värst, gick syndabocksjakten på högvarv. Med Gud som förklaringsprincip lades skulden på syndarna, vilket kunde innefatta alla och envar. Samtidigt tenderade skuldbördan att öka bortom den kristna hierarkins centrum. Fattiga, vanskapta och avvikande människor var lätta att peka ut och ge sig på. Värst blev det dock för judarna, ett välbekant faktum värt att påminna sig då den vidriga antisemitismen alltid tycks poppa upp någonstans, både då och nu.
I Dick Harrisons fjolårsverk Digerdöden berättades om hur pogromer löpte runt mellan Europas städer, våldsutbrott där hela judiska befolkningar attackerades, slogs ihjäl och brändes upp levande. Det var ett antisemitiskt våld som följde i kölvattnet på korstågen.
Förflyttar vi oss till fram till skarven mellan 1400- och 1500-tal finner vi en annan ångestdrivande domän för syndabockstänkande, de veneriska sjukdomarna. Under 1500-talet exploderade den syfilitiska pandemin i världen, allra tydligast i Europa.
Smittan spreds främst genom krig och soldaters framfart över kontinenten, speciellt i den franske kung Karl VIII:s fälttåg mot Neapel. De mångnationella trupperna nyttjade prostituerade som vandrade runt mellan de stridande, varpå smittan fortsatte in i storstaden Neapel. Hälsotillståndet blev så illa att belägringen av Neapel fick stoppas och de mångnationella soldaterna förvandlades till kontinentala kringstrykare, individer som därmed spred smittan via landsvägar och in i sina hemländer. I sann syndabocksanda kom den skambelagda sjukdomen syfilis att få allsköns namn, beroende på person och ursprung. Vanliga namn var napolitanska respektive italienska sjukan, men framförallt franska sjukan eller fransosen som den ofta kallades runt om i hela Europa, dock inte i Frankrike.
På andra sidan Bosporen, hos turkarna, kom syfilis att benämnas ”den kristna sjukan”, en benämning vänd till ”den turkiska sjukan” i Väst. Och i imperiets Ryssland blev ursprungsinvånarna i det avlägsna Sibirien den stora smittspridande syndabocken.
Även historiskt mer närliggande pandemier som ryska snuvan (1890), spanska sjukan (1918-19), asiaten (1957) och hongkonginfluensan vittnar om att skulden ofta ges främlingens namn, att syndabocken likställs med ”den andra”.
Att den värsta moderna pandemin hittills, spanska sjukan, fick sitt namn efter landet på iberiska halvön kan tyckas vara ironiskt. Spanien var nämligen neutralt och stod utanför första världskriget, vilket betydde att det saknades krigscensur i landet. Sjukdomsrapporteringen blev således öppen till skillnad från i de stridande nationerna där locket lades på för att inte demoralisera nationen och soldaterna ute i fält. Detta visar återigen att pandemier inte bara handlar om att etablera strategier för att bekämpa sjukdom och smitta, utan här förs också strategiskt och även cyniskt informationsarbete. Ingen vill förknippas med smitta.
En annan aspekt som bidrar till syndabockstänkandet är att såväl pesten och spanska sjukan som dagens Covid-19 drabbat regioner, nationer och populationer på ett ojämnt sätt, både i tid och rum. Jämför Stockholm med andra regioner i vårt land eller ställ Sverige bredvid våra nordiska grannar, då framträder inte sällan en bild som kan tolkas som att det pågått något skumt eller gjorts enorma fel på en viss plats. Och här får syndabockstänkandet näring.
Detta var fallet även tidigare. I pesten dog mer än hälften av befolkningen i vissa städer i Italien, medan södra Polen och Böhmen klarade sig nästan oskadda. Även spanska sjukan uppvisar liknande mönster, där främst Norrland blev svårt drabbat, inte minst vid regementen som i Boden. Så dagens stundtals kritiska och hätska jämförelser av smittspridning i olika regioner och populationer är ingenting nytt. Inte heller att folk använder detta underlag för att ladda ur sin oro, utsatthet och vrede.
Men såväl pesten som spanska sjukan drabbade den unga och friska befolkningen i högre grad än dagens pandemi. Idag används inte heller någon utomstående makt som förklaringsmodell, vilket naturligtvis inte hindrar religiösa och icke-religiösa att pajkasta på varandra. Att vissa strängt religiösa kommuniteter i världen – som ofta lever tätt tillsammans och i relativt isolering – har drabbats hårt, manar till besinning. Smittan styrs varken av Gud eller djävulen, utan av biologiska faktorer, vilket det flesta av oss vet men inte alltid agerar efter.
Idag är vården och vetenskapen mångfalt effektivare i att möta pandemin än tidigare. Ett faktum som inte minst Hans Rosling visade genom sin gärning, sina böcker och föreläsningar.
Vad som dock kan försvåra dagens situation, jämfört med dåtidens, är den blixtsnabbt virala spridning som myter, desinformation och rena lögner kan få med dagens digitala teknologier och sociala medier. Ordet pandemi samsar ofta med ordet infodemi. Vi ser också att diverse vetenskapliga och ovetenskapliga dispyter och positioneringar pågår. Samtidigt vore det konstigt om ett oroligt, ovisst och ansträngt läge enbart frambringade konsensus och harmoni. Men det finns grader och nyanser i hur meningsskiljaktigheter hanteras; varje kris är i någon mån ett krocktest på hur sansade, solidariska och civiliserade vi är. Det finns högst relevant skillnad mellan att vara oense och osams, att samtala och skrika.
Så att tvätta händer, vara solidarisk, hålla båda sans och sams är vinnande strategier. Omvänt behöver vi alla hålla syndabockstänkandet i schack. För om historien lär oss något, är det att varken civilisationen eller barbariet tar paus. De bara växlar i inbördes styrka och byter skepnad.
Referenser
Girard, R. (2007). Syndabocken: en antologi. Stockholm: Themis.
Harrison, D. (2019) Digerdöden. Lund: Historisk media.
Populär historia, 2001-05-25, Soldater förde spanska sjukan till Europa. https://popularhistoria.se/vardagsliv/hygien-halsa/soldater-forde-spanska-sjukan-till-europa
Populär historia, 2001-03-14, Syfilis drabbade både folk och furstar. https://popularhistoria.se/vardagsliv/hygien-halsa/syfilis-drabbade-bade-folk-och-furstar
Rosling, H. & Härgestam, F. (2017). Hur jag lärde mig förstå världen: memoarer. (Första upplagan). Stockholm: Natur & Kultur.
Rosling, H, Rosling Rönnlund, A. & Rosling, O. (2019). Factfulness: tio knep som hjälper dig att förstå världen. (Andra upplagan). Stockholm: Natur & kultur.