[200511] Detta är en bok om den sista akten i Fritiof Nilsson Piratens liv. Ingen hade hittills skrivit om den, men Jan Sigurd har nu gjort det –med den äran.
Över 200 personer finns listade som intervjuade i slutet av boken. Som är fullspäckad med anekdoter och minnen via andras berättelser och vittnesmål om denna mytomspunna författare.
Han var en skrönornas mästare – men alkoholiserad och ensam. Det är en av flera sanningar som fastslås om Piraten i detta ambitiösa arbete som tagit 34 år att slutföra, skriver Jan Sigurd i efterordet. De första texter han skrev om Piraten var för Utbildningsradion 1985.
Därefter har han arbetat med boken till och från under alla år.
Jan Sigurd är författare och låtskrivare och har publicerat ett 20-tal böcker sedan debuten med ”Polsk Jazz” 1994. Han ledde även på 90-talet underhållningsprogram i Svt, samt att han bland annat samarbetade med Monica Zetterlund i kabarén ”Zetterlund & Sigurd” 1995.
Fritiof Nilsson var född 4 december 1895 i Vollsjö i södra Skåne och dog den 31 januari 1972 i Malmö. Han hade två äldre och tre yngre systrar. Hans far var stins i Vollsjö, ”och mycket sträng” och Fritiof hade utlovats ett ekonomiskt bidrag från fadern när han läste juridik i Lund. Men en fadäs med en icke hämtad koffert väckte faderns vrede. Fritiof hämtade inte ut den polletterade väskan i tid utan den återvände till föräldrahemmet ouppackad. Vilket förargade fadern och inte ett öre fick han av pappan under sina studieår sedan.
Därmed grundlades hans skuldsättning som skulle förfölja honom livet ut.
Han blev relegerad från läroverket i Ystad efter opassande kontakter med flickor och en rymning till Köpenhamn. Han förklarade att han inte trivdes med skolans ordning och anmodade fadern att låta honom sluta skolgången. Efter några månaders lantbruksarbete och två månader till sjöss tog sig Nilsson samman och klarade redan i december 1913 studentexamen som privatist i Kristianstad en hel termin före sina gamla klasskamrater.
Smeknamnet Piraten lär han ha fått under studietiden efter att han flera gånger ha underhållit sitt matlag med berättelser om sin korta tid till sjöss. Ett passande tillnamn för en författare.
Som advokat med egen firma i Tranås var Fritiof Nilsson känd som en kvick och spirituell försvarare i rätten. Under sin tid där började han skriva och efter att ha flyttat till Göteborg i början av 30-talet med sin första hustru Karin skrev han klart första romanen ”Bombi Bitt och jag” vilken blev en stor succé när den kom 1932. Året efter kom boken ”Bock i Örtagård” och efter det gick han in för att bli författare på heltid. Han gifte sig med andra hustrun Tora 1939 och redan tre år innan dess hade de flyttat till Kivik på Österlen.
Piraten hade en dotter född i första äktenskapet. Dessutom hade han en dotter med en annan kvinna som han först inte visste om att han fått redan 1915. Med den första dottern fick han bra kontakt så småningom liksom med barnbarnen. Med den andra legitima dottern blev det knepigare med kontakten.
1949 tog Piraten och hans fru av ekonomiska skäl ut skilsmässa men fortsatte att bo ihop. Men vid årsskiftet 1956/57 skaffade sig Fritiof Nilsson Piraten en lägenhet på Sergels väg i Malmö i vilken han skulle tillbringa merparten av sin tid, utom på somrarna då han bodde mycket i Kivik, ända fram till sin död den 31 januari 1972.
Hustrun Tora var tandläkare och flyttade även hon till Malmö så småningom i egen lägenhet. Men Fritiofs liv levdes för det mesta solitärt och på krogarna i stan. Savoy, Kramer, Gyllene Tuppen var några stamställen. Och emellanåt en resa över till Köpenhamn. En dryckesbroder och nära vän var Sten Broman. Om honom får man också veta rätt mycket i boken. De hade olika temperament; Piraten ville aldrig gasta, skrävla och gapa som Broman och på så sätt väcka uppmärksamhet, utan Fritiof satt ofta tyst och stillsamt smuttande på en sexa whisky eller en konjak.
Men ändå blev Piraten för det mesta medelpunkten i ett sällskap och det berodde främst på hans historieberättande.
”Det är allmänt känt att han hellre berättade historier än samtalade. Och Piraten berättade aldrig nåt om sig själv men gärna om andra. Han gjorde historier av allt.”
Som inte nödvändigtvis behövde vara helt sanna utan oftast bearbetade av hans fantasi med en överraskande dråplig knorr som avslutning.
Den tvårumslägenhet Piraten hyrde i Malmö låg på Sergels väg 13 B i Slottsstaden och från balkongen hade han utsikt över Ribergsborgsstranden, Kallbadhuset och Sundet.
Det bodde många barn i huset och de kunde få en tioöring eller 25-öring om de höll upp ytterdörren för honom. Det hände också att Piraten deltog i snöbollskrig med pojkar och flickor utanför huset en gång när han var på väg hem. ”Han hade barnasinnet kvar, fast på ett vuxet sätt” säger Inger Fjeldly som var ett av barnen som deltog.
Fritiof var lätt att känna igen när han kom spatserande med sin käpp med basker på huvudet och ansiktet med de skarpskurna dragen. Han hade städhjälp en gång i veckan, en dam som också då lagade en del mat åt honom. Framför allt kokta ägg. Han var tokig i ägg. Hade dem liggande i kylskåpet och när han blev hungrig gick han dit och tog ett eller flera som han åt.
Annars var ju de frekventa krogbesöken en stor och viktig del i Piratens liv. Och det därmed sammanhängande behovet av vänner – kamaraderi. Det var inte enbart Sten Broman som han umgicks med när han dinerade och drack. Höjdare inom byggbranschen kunde sitta vid hans bord, han kände många i det gebitet. Och så andra kulturmänniskor förstås, som Karl Gerhard och Povel Ramel, som bägge fanns bland hans nära bekanta. Evert Taube var han även god vän med och gillade. Och även tv-journalisten Lasse Holmqvist hade han förtroende för.
Det hände ibland att han och Sten Broman inte kom överens och då sågs de inte på ett tag. Men vänskapsbanden var starka dem emellan, så de tog upp umgänget igen.
Daniel Hjorth var Piratens siste förläggare och säger:
”Han hade inga författarvänner i Sverige, med vissa undantag, utan umgicks hellre med ”riktiga” människor. ”
”Han hade det mycket knalt många gånger. Då fick förlaget hitta på något. Han var skyldig en massa pengar, så vi gjorde en snygg serie om fem böcker.”
Han skrev inget på senare år, efter ”Millionären och andra historier” 1965 kom ingen mer bok under hans levnad. På en fråga han fick av en journalist om vad det var som saknades eftersom han inte skrev något nytt svarade han ”Förmågan” och log sitt pliriga leende.
Men ”Bombi Bitt och jag” kom i flera nyutgåvor eftersom den blev populär genom tv-serien 1968.
Piraten föredrog i varje läge en god historia. Han var något av en skådespelare och levde upp när han talade inför publik. Som litteraturvetaren Helmer Lång förklarar:
”När han inte berättade kunde han vara tyst och iakttagande. Och som alla stora författare: samlare. I hans dagböcker registrerades långa haranger av vad andra hade sagt; skepparna han träffade i Kivik t ex. När han förstod att han kunde mjölka någon på någonting samlade han medvetet den informationen mycket noga…Han var mycket omsorgsfull i sina anteckningar. Vädret och naturens växlingar förde han in i notishäftena. Men där stod nästan ingenting om hans känslor.”
Piratens fru Tora utvecklade saken 1985:
”Han såg ofta fundersam ut när folk träffade honom. De trodde bara han var ute för att roa sig men han tänkte ut många av böckerna när han promenerade eller satt på krogen. När han kom hem skrev han ner precis vad han hade tänkt. Han hade jättegott minne. Ibland kunde han höra nåt som han kom att använda, även av mig.”
När Piraten dog obducerade man honom och förväntade sig då en hårt åtgången lever.
”Men se där tog man fel. Piratens hjärna var helt igenkalkad medan levern var som ett barns” säger den pensionerade hjärnkirurgen Lennart Brandt.
Jan Sigurd skriver:
”Jag tror att vi får söka svaret på frågan om varför Piratens produktion mattades av, i den observationen. En förkalkad hjärna har svårt att fungera kreativt. Fantasin tar slut. Tankarna går i samma banor. Och att väcka skaparkraften till liv är svårt. Man lever i rutiner. Allt går på repeat.”
Förvisso finns det en del skrivet om Piratens produktion och om den fina stilist han var men boken är i huvudsak uppbyggd på intervjuer med människor som han en gång kände eller som på annat sätt fick en uppfattning om honom. Det känns ibland lite drygt med alla dessa vittnesmål, även om jag beundrar det arbete som författaren därvidlag har utfört.
Texten flödar och är välformulerad och detta är dessutom vad jag kan se en bok som är helt i avsaknad av korrekturfel. Bra jobbat!
Bokens titel får sin förklaring ur ”Stenskrift, Vänner emellan” där Piraten skrivit:
”Vill jag kalla min barndom åter går jag till kyrkogården. Där är kyrkan, kalkade murar och torn med trappade gavlar. Genom ett gallrat fönster ser jag på snedden dessa ord inom en blekblå slinga i den vita nischen: Ja, jag kommer snart…”
