Möte med Elin Wägner mitt i Europa

Vinjettbild: Per Wirtén

[200513] Författaren och journalisten Per Wirtén hör till den svenska offentlighetens varmaste Europavänner, som förenar förhoppningar om en god framtid för den europeiska gemenskapen och unionen med en klar kritisk blick på vilka brister som föreligger i samarbetet och vilka hinder som till synes oupphörligt växer fram i dess väg.

I Europa, ständigt detta Europa skriver han om en annan Europaentusiast, Elin Wägner, och om hur hennes blick på kontinentens önskvärda framtid formades under några hektiska år i början av 1920-talet.

Just i vår har Ulrika Knutson givit ut en stor biografi om Elin Wägner, men där hon tar det stora greppet om ett helt livsförlopp koncentrerar sig alltså Per Wirtén på Wägners intellektuella och ideologiska utveckling och ställningstaganden när det gäller den europeiska gemenskap han själv sätter så stora förhoppningar till. Böckerna kan då sägas komplettera varandra. Sedan länge finns också en biografi om Wägner, skriven av författarparet Erik Hjalmar Linder och Ulla Isaksson.

Elin Wägner levde åren 1868 till 1949. Hon kom tidigt i kontakt med sin tids kvinnorörelse, där den stora frågan var rösträtten. Hon engagerade sig där och kom i kontakt med den berömda krets av kvinnor som kommit att kallas Fogelstadsgruppen, med namn som Elisabeth Tamm, Ada Nilsson och Honorine Hermelin. Wägner kom också i kontakt med Ellen Key, samtidens mest respekterade förespråkare för kvinnors rättigheter. Opinionsbildningen var intensiv och blev framgångsrik i så måtto att den kvinnliga rösträtten infördes 1921. Till stor besvikelse för de som kämpat för den blev kvinnorepresentationen i Riksdagen obetydlig, det föreföll som om de kvinnor som fått rätten att rösta ändå inte ville/vågade lägga sina röster på kvinnor.

Men för Elin Wägner som etablerat sig som journalist och författare blev nya frågor angelägna att skriva om. Hon reste till Tyskland, främst till de områden som efter första världskriget styrdes eller kontrollerades av Frankrike, som systematiskt tog alla chanser att förödmjuka och förnedra de besegrade tyskarna. Här kunde Elin Wägner se hur en oförsonlighet odlades, som bara kunde leda till mer konflikter och uppenbart underblåste revanschistiska stämningar bland tyskarna. Fransmännen hade i sin armé trupper från de afrikanska kolonierna. De lät sådana trupper bevaka de besatta områdena, och snart spreds rykten om hur tyska kvinnor våldtogs av de svarta soldaterna. Wirtén konstaterar att bevisföringen i frågan var rent anekdotisk, men den bidrog naturligtvis ändå till hatet mot ockupanterna.

Tyskarna hade förlorat kriget, men deras organisationsförmåga var intakt, och snart växte ett civilt motstånd fram, som fransmännen gjorde allt för att kväsa. Tyska frikårer organiserades, som blev allt mer militanta. För Elin Wägner blev upplevelsen av den eskalerande oförsonligheten och det bittra hatet en grund för den övertygelse som alltmer skulle bli hennes tema i en lång rad böcker, essäer och artiklar, behovet av försoning och en internationellt organiserad ordning med syfte att förhindra krig och främja en rättvis och omdömesgill hantering av konflikter mellan nationerna.

Per Wirtén följer sin huvudperson tätt i spåren, och för ständigt ett levande och intressant resonemang kring hennes idéer och ställningstaganden. Det är ju viktiga, ja, avgörande strömningar och ståndpunkter som gör sig gällande genom Elin Wägners skrivande och i sin tur genom Per Wirténs engagerade men också kritiska diskussion. Givetvis måste han då och då också se på hur hennes privatliv utvecklades, och vilken betydelse det kan ha haft för hennes förhållningssätt. Hon gifte sig med litteraturkritikern John Landquist, ett äktenskap som inom kort upplöstes. Landquist skulle sedan förbli lojal och stöttande, men deras åsikter rann snart isär när han blev mer och mer positiv till den framväxande nazismen.

I stället fick Elin Wägner snart ihop det med en egendomlig figur, August Ritter von Eberlein. Han var med i frikårer i de ockuperade delarna av Tyskland. Han skulle sedan utan någon som helst framgång försöka sig på karriärer som författare och filmregissör. Till slut blev han Standartenführer i den tyska armén och deltog i pogromer och nedbränning av synagogor. Men då var förhållandet mellan honom och Elin Wägner slut sedan flera år. Det verkar som om hon även medan det pågick hade en aning om att det inte kunde bli grunden för ett äktenskap, hans och hennes åsikter tycktes hela tiden glida mer och mer isär.

I en epilog skriver Per Wirtén om hur det sensommaren 1928 samlades ledare från hela världen för att skriva på en överenskommelse som skulle göra erövringskrig juridiskt olagliga, Fredspakten eller Kellog-Briandpakten. Den kunde inte förhindra att andra världskriget bröt ut men, visar Wirtén, många av dess principer har blivit vägledande för senare års internationella fredsansträngningar. I Sverige försvann snart intresset för Europafrågorna efter Hjalmar Brantings död 1925. Elin Wägner blev alltmer ensam om att fortsatt plädera för fred och internationell gemenskap.

Snart skulle hon vara helt överflyglad av den historiska utvecklingen, men som idégivare och inspiratör är hon fortfarande en relevant figur både i svensk och europeisk idéutveckling. Det visar Per Wirtén med den äran.

▪ Christian Swalander

Bild: Per Wirtén. Foto: Sofia Runesdotter.


Per Wirtén
Europa, ständigt detta Europa. Elin Wägners förlorade kärlek
Bonniers 2020

 

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: