Vad finns det för möjliga vägar framåt?

Ägarsymbol

[200702] Den precis utkomna boken Upphettning. Demokratin i klimatkrisens tid av Lindvall, Daniel, Vowles, Kjell & Hultman, Martin ger en bred och rik bakgrund till att förstå demokratins centrala roll för vår förmåga att hantera klimatkrisen så långt det nu över huvud taget är möjligt. Den ger en välgrundad, samlad och läsvärd bakgrund även till denna bok om ägandet och klimatet.

En väl fungerande demokrati krävs, hävdar de precis som jag, för att kunna stoppa både klimatkrisförnekelse och auktoritära och inskränkta nationalister. Författarna skriver:

Klimatkrisen håller på att förändra människans tänkande i olika riktningar. Upphettningen kommer att omkullkasta våra handlingsmönster och förändra vårt samhälle. Det kommer att vara omöjligt att fortsätta som vanligt när vattnet och hettan stiger. I det långa perspektivet är klimatkrisen ett hot mot vår civilisation och möjligen vår existens, men på kortare sikt är den också en utmaning för vår samhällsmodell och vår demokrati. (s 17)

Både-och-dialektik

Bild: Symbol för både-och-dialektik, som diskuteras mer i boken.

De tar upp en hel del om den strukturerade klimatförnekelsen, men går inte särskilt in på äganderättens och privategendomens följder för klimatet. Vi är emellertid verkligen i ett starkt behov av en nydanande ägandefilosofi för att kunna hantera alla våra med ägandet tätt sammanvävda problem. Klimatkampen kräver att demokratin både återerövras och ytterligare utvecklas i strid med privategendomens övermakt. Klimatkrisen kan komma att hjälpa oss i denna process både genom den påtaglighet människor kommer att uppleva och att dessa upplevelsers obestridlighet inte undslipper någon, inte ens de superrika.

Vi behöver en ägandefilosofi som inte enbart rör sig i den abstrakta tankevärlden, utan också vågar vara konkret och acceptera ägandets komplexitet. Äganderättigheter överlag och privategendom har vi kunnat konstatera inte alls vara samma sak. Privategendom är ett nutida, kapitalistiskt sätt att tolka egendomsrätten som exkluderande‚ som oberoende av alla andra ägare och av det samhälleliga. Den är mycket skadlig överallt där det rör sig om gemensamma nyttigheter eller om människors grundläggande rättigheter, inte att förglömma framtida generationers rätt.

Vi behöver utveckla en egendomsrätt som sätter det gemensamma främst, som inte begränsar utan istället stöttar det samhälleliga. Annars kommer den nuvarande klimatkrisen att utvecklas till en förintande katastrof. Vi behöver se relationerna mellan det privata, det gemensamma och det offentliga, både konkret och differentierat; relationer som ser mycket olika ut beroende på vad som avses och deras olika sammanhang.

Ägandets rättigheter behöver därför försvaras och utvecklas, särskilt där dessa rättigheter är kopplade till ett reflekterat samhälleligt ansvar. Ansvar har under den kapitalistiska privategendomens epok reducerats till en personlig, etisk fråga; inte till ett kommunikativt ansvar, där det ses som självklart att man ska stå till svars offentligt för skador man åsamkar det gemensamma även om det inte finns en precis lagstiftning.

För stora livsavgörande frågor som miljö och klimat behöver enskildas ägarmakt reduceras rejält då andra människor och omgivande livsmiljö skadas. Förstatligande har visat sig vara ändamålsenligt i relativt begränsad utsträckning för att lösa vissa typer av samhälleliga behov. När lämpar det sig och när lämpar det sig inte? Vilka andra former av gemensamt ägande finns och passar för de olika speciella fallen?

Ett betydligt mer utvecklat ansvarstagande och ansvarsutkrävande är framkomligt när det gäller såväl statliga som privata företag och stiftelser, kooperativ med mera, som en bred väg såväl ekonomiskt som politiskt. Skulle såväl lokala, nationella som internationella tribunaler kunna prövas för att behandla de brott mot mänskliga och demokratiska rättigheter som ofta blivit följden av den exkluderande äganderätt som historien har skapat? Dessa tribunaler får dock aldrig bli till slarviga och inskränkta folkdomstolar, utan de måste genomgående ha en både empirisk och professionell grundval om de skall få ett positivt genomslag i samhället.

Vi behöver nya spelregler för hur vi relaterar till ekosystemen. En växande global rörelse föreslår att storskalig miljöförstöring, ekocid, blir ett internationellt brott. (…) Nu står det klart att vi behöver nya spelregler för att värna ekosystemen – fortfarande går en stor del av världens investeringar till projekt som skadar livsmiljöer. (Pella Larsdotter Thiel, 2019)

En växande global rörelse får att storskalig miljöförstöring, ekocid, bör bli ett internationellt brott. Benämningen kombinerar grekiskans oikos, hem, med latinets caedere, att ödelägga det egna hemmet. Ekocid definieras då som:
Omfattande skada på eller förstörelse av ekosystem inom ett avgränsat geografiskt område, antingen genom mänskligt handlande eller andra orsaker, i en sådan omfattning att invånarnas möjligheter till ett fredligt åtnjutande av området allvarligt inskränks. (Pella Larsdotter Thiel 2019)

Ett ramverk för ekocid existerar redan. Internationella brottmålsdomstolen i Haag behandlar brotten mot freden – folkmord (genocide), brott mot mänskligheten, krigsbrott och aggressionsbrott – och skulle likaväl kunna omfatta ekocid. Nu står det klart att vi behöver spelregler för att värna ekosystemen. Våra ekonomier bygger på att exploatera naturen på ett sätt som systematiskt orsakar såväl klimatförändringar som miljöförstörelse i stor skala. Detta måste ändras så snart som möjligt.

En process för ekocid som tillägg till Romstadgan kan initieras av en av de stater som ratificerat Romstadgan. Sverige skulle här kunna ta ett internationellt ledarskap som ändrar hur ekonomin förhåller sig till biosfären. Vi behöver en ekonomi som gynnar människors och naturens hälsa, inte underminerar den. (Pella Larsdotter Thiel 2019) Orättmätigt approprierat och miljöskadligt förvaltat är en nog så vanlig kombination i dagens globala värld. Vore inte någon form av ”grön reduktion” möjlig, då storägare gravt missköter sitt miljö- och klimatansvar? Då skulle privat egendom kunna ”återkrävas” till det gemensamma.

I Sverige har en indragning till staten av egendomar genomförts i stor skala före privategendomens tid. Denna så kallade reduktion avsåg egendomar som tidigare tilldelats i första hand adeln genom förläningar, ärftliga donationer och liknande. Dessa gods kunde med sina beskattningsrätter återtas om kungen ansåg dem vara förverkade genom försummelser.

Vid de stora reduktionerna under 1600-talet framträdde också anspråk på att över huvud taget all avsöndring skulle återkallas. Man anförde till stöd stadganden ur landslagen, att ”konung inte ägde förminska rikets ingälder för sin efterträdare, utan att denne i så fall ägde återkalla det avsöndrade”. (”Svenska reduktioner” läst på Wikipedia.se 2020-03-19)

Viktigt är att de sedan kunde överlåtas till dem som arbetade mer långsiktigt och hållbart på de då nya produktiva säterierna, inte som tidigare bara inkrävde skatt.

En annan företeelse som också skulle kunna betraktas som en reduktion är hur kungens egendomar gradvis omvandlats eller tagits tillbaka. Kungarna och deras ätter sågs som ägare till sina riken, till slotten och också makten över militären. Det var med det i bakhuvudet som många krig bedrevs mellan kungliga ätter. Gradvis övergick detta ägande till ”kronan”, i en betydligt mer opersonlig mening, för att sedan i modern tid i stort sett bli till nationalstatlig egendom. Kungaätten i Sverige kompenserades dock med ett mycket rikligt apanage och kunde disponera de nu nationaliserade slotten för både representativt och privat bruk. Denna omvandling är faktiskt ett historiskt exempel där ägandet behandlats som en förläning, ett lån, som kan återkrävas genom att demokratin stärks.

Vi kommer framöver att bli mer eller mindre tvungna att på liknande sätt demokratisera de enorma, orättfärdigt ackumulerade rikedomar, som inte bara slösas på ett miljöskadligt lyxliv utan också används i stor omfattning till stöd för klimatförnekelse, fascism och andra brott mot mänskligheten. Ofta sker dessa ingripanden i stor skala som interventioner i etablerade nationella demokratier där de själva varken lever eller betalar skatt.

Det som borde vara gemensamma resurser bör än mer i vår globala tid betraktas som förläningar, vilka borde kunna återtas genom både nationella och övernationella domstolsbeslut. Det är sådana åtgärder av många olika slag som en ny hållbar ägandefilosofi i praktiken måste kunna möjliggöra.

En omfattande ”grön reduktion” innebär att en hållbar demokratisk värld ställs som alltings överordnade riktlinje och också som ett absolut villkor för både produktion och kapital. De som inte rättar sig efter dessa principer bör bli ”avskedade” från sitt så kallade ägande av historiskt frambringade gemensamma resurser. Tillgång till kapital bör i samma perspektiv betraktas som förtroenden som kan förbrukas och tilldelas organisationer som bättre förvaltar desamma.

Att enbart höja skatter eller ge böter räcker inte för att komma åt kapitalisternas brott. Det skulle inte ändra mycket. Skatteflykten skulle bara hitta nya vägar och former. Att systematiskt tillämpa reduktioner i denna gröna anda globalt vore dock synnerligen revolutionärt och effektivt.

Det skulle kunna innebära en revolution utsträckt under en längre tid, så att det sker utan den drastiska kapital- och kunskapsförstöring som hittillsvarande revolutionära projekt drabbats så oerhört hårt av. Det gäller särskilt den ryska revolutionen, men även sådana projekt i andra länder, där jordegendomar drastiskt omfördelats. Matproduktionen drabbas hårt när viktiga kunskaper försvinner från jordbrukandet. Svält, våld och flykt har i sådana oerfarna processer blivit dess förödande konsekvenser.

De flesta någorlunda sunda verksamheter bör kunna drivas vidare av i hög grad befintlig personal, men med nya mycket tydliga samhälleliga direktiv. Införande av säterisystemet i samband med reduktionerna i Sverige kan uppmärksammas som exempel på de produktiva förbättringar som dessa faktiskt kunde medföra.

Hur de gröna reduktionernas återkallade resurser skall förvaltas är en svår och komplex fråga, som kräver både nytänkande och konkreta innovationer. Det skulle inte föra saken framåt att förstatliga Facebook, Twitter och Youtube eller de stora reaktionära mediehusen. Däremot måste de underställas nya överstatliga direktiv där någon form av oväldig kommitté rättrådigt och objektivt övervakar att sociala medier stödjer en kunskapande demokrati. De ska inte få fortsätta att med hjälp av annonser, algoritmer, polariserande ”fake news” och bottar, vilka idag automatiskt reproducerar och skickar provocerande lögner i stor skala ut på nätet.

I dagarna har en viktig debatt inletts i USA, där Trump hotat med repressalier för att Twitter satt en liten varning på ett av Trumps helt obestyrkta påståenden i sitt flöde. Att stora resurser behövs för att återställa och regenerera våra långsiktiga överlevnadsvillkor här på jorden idag är helt klart och likaså att en stor del av dessa resurser i dagens värld innehas av ett litet fåtal. Dessa tillgångar nyttjar de sedan helt diktatoriskt både för sin enorma privata konsumtion och för att stärka sina särintressen politiskt. Förutom detta räcker deras extrema privategendom i de flesta fall till att ytterligare utöka sitt kapital.

En betydelsefull tanke med de föreslagna tribunalerna skulle vara att inför de stundande klimatkriserna fokusera på den mindre del av de superrika som står för ”ekocid”, dvs brott mot naturens och mänsklighetens livsvillkor här på jorden.

Som ett resultat av den lärprocess som lagt grunden för denna bok, ser jag lika allvarligt på en pågående ”demokracid” d.v.s. de med ekocid sammankopplade brott mot såväl de existerande nationella som de internationella demokratisträvandena.

Demokracid bör ses som ytterst allvarliga internationella brott, då de bygger på omfattande ingrepp i demokratins processer, inte bara utifrån, som ibland uppmärksammas när det kommer från öster, utan också inom länder när de de stora ägarna använder sitt enorma kapital för att exempelvis avstyra all vettig klimatpolitik.

Först när de girigaste inte längre kan lägga sig i kan verkligt nydanande demokratiska processer genomföras och nya tag kan tas med de företag och institutioner som inte efterlever nya grundläggande direktiven. Det kan bli en både lång och utmanade process, men hur skulle vi annars gå till väga?

Medborgare kan och bör även ges större möjligheter att tillsammans med professioner och forskare ta långsiktigt ansvar både för rättvis välfärd och för klimatet. Det kräver att alla våra yrkes- och tjänstemän utbildas tydligt grundat på vetenskap, rättvisa och livserfarenhet, och inte alls baserat på kapitalets värdering av matnyttig kunskap för dem att anställa.

Helt klart är att vi behöver finna nya och mycket bredare åtgärder än de förstatliganden, som socialister hittills alltför ofta fokuserat på, för att verkligen kunna försäkra oss om demokratiska, samhälleliga ägande- och besittningsrättigheter i klimatkrisernas tidevarv.

Det komplexa i kulturerna kan inte nykonstrueras som om de vore ett nytt vitt ark som en del revolutionärer har föreställt sig. De flesta av de tidiga ryska kommunisterna drömde orealistiskt om en helt ny kultur, en helt ny ekonomi och en helt ny revolutionär vetenskap. Stalin fick till och med för sig att det skulle behövas ett helt nytt språk. I praktiken blev konsekvensen tvärtom att de omedvetet tog över många av den tsaristiska kulturens avarter. Maos kulturrevolution riktades mot eliternas appropriering av kulturen, utan någon som helst respekt för deras kunskaper. Efterhand växte en starkt motreaktion fram, som möjligen ligger som grund för Kinas nuvarande utveckling. Mycket gick snett, men mer behöver vi veta och lära oss om detta försök att omvandla den kinesiska kulturen.

Vi behöver förstå att under kapitalismens nuvarande slutskede kan och bör vi så långt möjligt lägga grunderna för den kunskap och de kulturarv som socialismen senare har att ta över. Vi har faktiskt inga andra val. Som det tidigare i boken förfäktats med emfas; kulturarv kan kritiskt, kunnigt och radikalt tas över, aldrig avskaffas eller bytas ut.

Inläggen i detta tema (och boken) bör kunna betraktas som en teoretisk omstart för socialismen, men nu i dess egentliga samhälleliga innebörd. Den visar inledningsvis att egendoms- och besittningsrätter är komplexa och historiskt föränderliga. Privategendomen som samhällelig norm hör nära samman med kapitalismens epok. Vi behöver framöver en betydligt mer utvecklad ägandefilosofi, som lär av ”den hittillsvarande utvecklingens hela rikedom”.

▪ Lars Jadelius
Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: