Om min vithet

Bild: gammal mans mask.

[200719] Jag är en gammal vit man, inte helt ljushyad, men tillräckligt för att klassifikationen skall vara giltig. Jag är på väg att bli lite vithårig också. Vita människor tänker vita tankar, får man nu veta. Och män tänker manstankar, och de gamla tänker gamla tankar. Det man är, tänker man. Så det är bra att veta, vad man är.

Vad är man då? Alltså: vithet är en ras; folk med andra färger tillhör andra raser, eller hur? Ras är helt klart en social konstruktion, får man nu veta. Kan man då vara en social konstruktion? Det går fint, för vad konstruktionen än är, tänker den, oavsett vad man själv tänker. Eftersom konstruktionen är strukturell, systemisk. Det är strukturen som tänker; det är systemet som tänker sig själv. Det tänker för min del gamla vita manstankar, oavsett vad jag tänker. Därför är det i princip likgiltigt om jag säger vad jag tänker, eftersom det är irrelevant; vad jag egentligen tänker vet jag nämligen inte, eftersom det är systemiskt strukturellt, därför att det systemiska tänker genom mig. Det är mitt omedvetna, min sanning och identitet, inte jag. Så det så.

Jag skulle med denna logik inte kunna förstå vad en svart människa tänker, oavsett den analoga systemiska strukturen där svart tänker svart och vitt tänker vitt. Det tänker, vad det är, liksom övriga strukturer. Om en människa som jag möter en ung kvinna, skulle jag på samma sätt vara dubbelt avskild från att förstå vad hon tänker, eftersom det skulle vara både unga tankar och kvinnotankar. Hon skulle då naturligtvis också vara strukturellt avskild från att förstå mina tankar, så på det sättet skulle isoleringen vara lika för alla systemiska individer.

Men det måste ändå vara en stor skillnad, ty min gamla, manliga vithet är en identitet, som systemiskt är rasistisk, det vill säga som tänker, att raser inte enbart är olika, även om de alla är konstruktioner, men också hierarkiskt ordnade, så att några är mer överordnande än andra, och rasistens egen ras är den översta, som därför borde, skall, bör, vara översteprästbefallande, makthavande, cynisk och nedlåtande, våldsam och ohyggligt motbjudande gentemot alla andra raser.

Rasism är och var helt klart en förfärlig sak. Den har dock i det föregående århundradet, efter tidigare tiders slaveri, uttryckligen gjort sig omöjlig och orättfärdig som ett sätt att tänka om människor. Efter slaveriets upphävande och därefter nazismens och fascismens något släpande långsamma utdöende finns det nuförtiden inte många som entusiastiskt och öppet bekänner sig till rasismen. De flesta bekänner sig sannolikt inte men det behöver de heller inte, eftersom de utövar den tyst, som bärare av den systemiska, strukturella rasismen.

Min gamla manliga vithet är alltså rasistisk, i strukturell betydelse. Men om jag nu var en annan, som sagt, t.ex en svart, ung, kvinna eller en av många andra konstellationer av raskonstruktioner och könskonstruktioner och ålderskonstruktioner? Då kunde jag självklart vara rasistisk, för min egen skull, men skulle jag då också vara det på ett systemiskt sätt? Nej. För det finns bara ett härskande system, en struktur, och den gör mig, direkt, till dess ovetande aktör. Om det fanns så många strukturella rasismer, systemiska kön och systemiska vita gamla män som det finns raser, kön och åldrar, skulle allt bli ett Babels torn av systemiska rasifieringar, och ingen av dem skulle kunna fungera. Nej, det finns bara ett, som sagt, och bara vissa vet om det.

En svart rasist skulle inte kunna vara systemisk, bara en helt personlig rasist. Det följer helt klart av det att ras är en social konstruktion som endast är systemisk när bäraren av den tillhör en makthavande och därmed maktutövande ras. Det systemiskas struktur är makten, och det är inte alla som har makt.

I egenskap av min vithet (och övriga drag) bär jag alltså på min ras-systemiska makt, och det är denna strukturella makt, som tänker i mig – även när jag själv protesterar högeligen. Men vad tänker en vit kritiker av rasismen som jag liksom en av många andra av konstruerade raser, som personligen önskar att den avskaffas, huruvida den antingen är systemisk eller personlig? En sådan kritiker finner rasismen förfärlig, eftersom den är omänsklig!

Men varför och hur kan någon egentligen tycka att rasismen är omänsklig? Eftersom den åsidosätter det mänskliga, respekten för människan som sådan, det mänskliga uttrycket om frihet och rättigheter för alla? Stopp, stopp!! Var kommer då en sådan människotanke från? Vi har ju precis bestämt fått veta att tankar kommer från det man är. Och alla tillhör en eller annan konstruerad ras, det finns inga frikort. Det skulle vara lätt att tänka fria tankar, om man vore fri. Men man kan inte se rasismen utifrån, och därför kan man inte kritisera och förkasta den från utsidan, från ett raslöst perspektiv. Ras, kön osv. är de platser man ”talar från”, som en filosof mycket talande har sagt. Det finns ingen som talar eller kan tala från Människans synpunkt, för den existerar helt enkelt inte, tydligen.

Det är självklart att den systemiske rasisten, som själv personligen tror sig tala från Människans synpunkt, begår ett misstag och att hans tal är irrelevant. När han säger Människa, menar han bara Gammal Vit Man. Den icke-systemiske rasisten, däremot, kan kritisera den systemiske, men bara avseende positionen att vara makthavande, innehavare av en makt som andra borde ha. Denna kritik är en del av en maktkamp, och den måste vara tyst med hänsyn till ideologi, eftersom den inte tänker annat. Makttankar är tysta som schackspelares beräkningar kring nästa drag; makttankar är helt klart mycket systemiska.

Men om rasism är ett skällsord, något man ”med rätta” kan anklaga någon för, borde ju de klagande och kränkta tänka något som är bättre än makttankar, bättre som bakgrund för handling och vrede och… kritik. Om inte rasism vore ett skällsord, vore det ju blott en neutral systembeskrivning där kritik skulle vara irrelevant. Det är verkligen något som inte stämmer här.

Det måste vara något galet med själva resonemanget. Det kan inte vara riktigt att den tänkande kroppen bara kan tänka det som den själv är eller vill vara, nämligen makthavare. Kroppen, hur socialkonstruerad den än är, kan inte bara tänka makttankar. Kroppen är biologiskt kapabel att kunna tänka människotankar. Varje människokropp kan tänka människotankar, och därför kan människor följa varandras tankar utan att vara i samma kropp eller i samma sorts kropp. Människotankar är möjliga, även om de tänkande kropparnas biologi och fysiologi ger dem olika fysiska drag. Det är inte fysiken i oss som tänker. Därför kan vi förstå varandras meningar och uttryck, även om vi ibland då och då försöker att inte förstå när det gagnar makttankarna. Och vi kan alla vara både förståeliga och oförståeliga för andra och för oss själva; det beror inte bara på kropparnas och deras olika erfarenheter enbart, men också på tankarna själva; tankar är inte slavar under sina kroppars och upplevelsers olikheter. Tänkandet kan kritisera sin egen kropp och dess beteenden, och kan kritisera andra tankar och andras tankar. Det kan rent faktiskt kritisera rasismen, eftersom det kan finna den omänsklig. Och tänkandet kan i detta avseende faktiskt vara på människans sida och inte på maktkampens sida.

Om jag har rätt i att människotankar inte kan reduceras till makttankar, men att det finns rum för andra tankar, när makttankarna ifrågasätts, kan det också tänkas att min vithets tankar inte bara är mina systemiska makttankar och deras systemiska rasism, men också omfattar mitt kritiska tänkande som inte är slav under min vithet, liksom mina vänners eventuella svarthetstankar inte är slavar under deras svarthet, men kan vara desamma som mina egna, huruvida de antingen är kritiska eller inte.

Och om detta är riktigt belyser det också andra delar av min kropps tankesätt. Mitt kön tänker alltså inte uteslutande manstankar, dvs. mansmaktstankar, eftersom den socialkonstruerade biologin inte slavlänkar dess ”omfångslogik” till könet. Det finns många faktiska kön, eftersom en kropps biologiska kön skiljer sig från ett sinnes biologiska kön, så man kan uppleva sig som kvinna, även om kroppen inte är det, och tvärtom, och många kombinationer existerar i kraft av denna komplicerade dubbelbiologi, men den slavbinder inte tanken! Man kan trots allt bara känna sig som en människa. Man kan kroppsligen förhålla sig till det i den andre, som också känner sig som en människa. Det är ”systemiskt” att tro, att det bara finns två kön rätt och slätt, och att de bara skall förhålla sig till ”det andra” könet. Men jag följer inte denna historiska, socialkonstruerade, systemiska tro. Det är det speciella med tankar, ja, med Tanken som sådan, att den följer en helt annan princip, när den inte är förstörd av makttankarna: den försöker att förstå vad som är sant. Den försöker att begripa något i världen, att göra sig begrepp om tingen. Begreppen är därför inte bara maktbegrepp, annars skulle de vara obrukbara. De är grepp, och om de inte begriper, griper tag i något, skall de kritiseras, vilket de också blir. Jag har till exempel här rivit mig tankfullt i håret över min vithet i hopp om att rädda det kritiska tänkandet från undergången. Jag är helt klart en gammal vit man, och det är tre grunder till att förbli tyst (Håll käften gamla vita gubbdjävul!), med mindre dock att min tankes biologi tillåter mig också att vara människa. Jag är klar över att jag i den föregående sentensen låter som juden i Shakespeares Köpmannen i Venedig.

(översättning av Ulf Cronquist)

▪ Per Aage Brandt

Per Aage Brandt (f. 1944) är professor em. vid Case Western Reserve University i Cleveland, Ohio, numera bosatt i Frankrike. Thèse d’Etat från Sorbonne 1987. Grundare av Center for Semiotik vid Aarhus Universitet och av tidsskriften Cognitive Semiotics. Hans ämneområde omfatter kognitiv och strukturell semantik og semiotik, grammatik, poetik, diskursanalys, musikteori, dynamisk topologi, fenomenologi og vetenskapsfilosofi. Även aktiv som översättare, poet og jazzmusiker.

Senaste CD: Souffles nordiques, senaste lyriksamling: Lorem Ipsum Dolor Sit (utkommer okt. 2020), senaste essäsamling: The Music of Meaning (2019) och Signs, Mind and meaning (2020).

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: