[200724] Min erfarenhet är att arkitekter ofta är idealister, dvs de tror att det är möjligt att tänka ut och genomföra hur samhällen skall förbättras ungefär som byggnader planeras och byggs. Detta i motsats till mina kollegor inom den akademiska nationalekonomin som har en tendens att vara benhårda materialister, att människor obönhörligen styrs av sina ekonomiska intressen och att samhället måste anpassa sig till det.
Lars Jadelius (LJ) nya bok Ägandet av Himmel, hav, skog och bygd – Klimatet och demokratin kräver en ny ägandefilosofi (Alba.nu förlag 2020) passar bra in i de ovan beskrivna tankemönstren. Den påminner mig om Elias Cornell, en man som LJ refererar till och som jag liksom han uppskattar. Jag tog via hustrun del av Cornells föreläsningar i början av 1960-talet. LJ vill liksom maoisten Cornell ändra på tänkandet. Citat: ”Den rådande ägandefilosofin missaktar alla gemensamma behov och förvandlar i praktiken all samhällelig förvaltning till exkluderande privategendom, oavsett om den är personligt privat, kooperativt eller statlig. Både klimatet och demokratin kräver därför en ny välgrundad samhällelig ägandefilosofi!”
Som framgår av ”Den Tredje Vänstern – för en global frihetlig socialism”, författad av Ann-Marie Ljungberg, Jimmy Sand och mig (Korpens förlag 2017), instämmer jag i att tänkandet kring ägandet bör ändras. Men vi efterlyser konkreta förändringar i själva ägandet och maktutövningen snarare än i tänkandet. Det finns en risk att LJ tycker att vi tillhör de ”realister” som han anser skildrar samhället ”ensidigt och förkrossande negativt.” Men jag vill ändå inte tro det. De flesta som skrivit om vår bok har snarare anklagat oss för att vara för mycket optimistiska utopister.
För övrigt skriver LJ själv att vi behöver ”…en nydanande ägarfilosofi …som inte enbart rör sig i den abstrakta tankevärlden, utan vågar vara konkret och acceptera ägandets komplexitet.” Jag instämmer också i det.
Jadelius är enormt beläst. Han refererar till många av mina favoriter: Karl Marx, Thomas Piketty, Amartya Sen, Elinor Ostrom, Geoffrey Hodgson, George Monbiot, Ronny Ambjörnsson och Sven-Eric Liedman. Och när han skriver om de ”privatägda fabrikernas auktoritära organisation”, om Birgit Modhs bok om självförvaltningen i stadsdelen Eriksbo eller om vår förläggare David Karlssons text om Robert Owen landar LJ nära det vi kallar frihetlig socialism. Men han kallar det som ska ersätta kapitalismen för ”Governance – Demokratisk samhällelig rätt.” Så det blir ändå trots kritiken av staten frågan om någon slags samhällelig förändring, inte en självförvaltande arbetar- och boendemakt som skall ersätta kapitalmakten. Eller har jag missuppfattat?
När LJ kommer in på sin hemmaplan, stadsplanering och arkitektur, känner jag mig starkt befryndad. Han nämner de trista och asociala moderna höghusen av ”Trump-Tower”-typ och som kontrast Christopher Alexanders idéer kring den så kallade Nya Urbanismen, att staden skall vara levande historia. Jag minns att jag för länge sedan läste Alexanders ”The City is not a Tree” där han kritiserar fyrkantig stadsplanering och vill ha en stad där vandraren möter det oväntade. LJ nämner också den gamla arbetarstadsdelen Haga i Göteborg som till stor del räddades efter en hård strid med politiska aktivister, ockupationer och aktionsgrupper. Här saknar jag referenser till exempelvis Håkan Thörns bok om Haga och Christiania eller ”Varför revs inte hela Haga”.
Det var kul att läsa denna bok. Kan en hoppas på att LJ läser och reagerar på ”Den Tredje Vänstern”?
