[201013] Två av åtta etapper återstår av Folkteaterns Don Quijote-maraton. Sjätte avsnittet blev en återkomst till boken efter femte ronden, Outside the Box, som ägde rum utanför både huset och boken. Efter tre dagars repeterande bjöds nu på riktigt fyndig och lekfull kostymteater, kryddad med dispyt om såväl skådespelarkonsten som aktuell kulturpolitik.
Inför varje veckas premiär på nytt avsnitt i denna följetong träder regissören Erik Holmström fram och välkomnar den corona-anpassade publiken på högst 40 som sitter utspridd vid småbord. Risken finns ju att där tillkommit förstagångsbesökare till projektet och då kan krävas introduktion. Det är ju skillnad på teatervan och teaterovan publik får vi lära oss senare i föreställningen.
Den här gången är temat verkligen teater, eftersom avsnittet utgår från kapitel 25 och 26 i den 400-åriga romanens första del, där Don Quijote och Sancho Panza tagit in på värdshus, som får besök av en berömd marionetteater. Teater i teatern alltså. Ett önsketema för en regissör som Erik Holmström. Här passas på att skapa hetsig dispyt huruvida dockor verkligen kan ersätta människor som skådespelare. En högst aktuell fråga för Erik Holmström själv, som ju gjort just det med sin egenskapade dockteater för vuxna, för vilken han fick Thaliapriset 2018.
Medan två små dockteaterscener riggas upp till föreställning uppstår vidare en totalt anakronistisk diskussion om ett bidragssystem av igenkännbart slag och vad som i det sammanhanget ligger i begrepp som nyskapande och banbrytande eller hur teaterns plats i samhället ska definieras. Här blir den, som vanligt i Don Quijotes värld, förväxlad med verkligheten och dockorna angripna av hans riddarsvärd.
Att Cervantes odödliga verk har förblivit en källa att förhålla sig till in i våra dagar bevisas ständigt och nu senast av Salman Rushdie. Hans nyskapade romanfigur Quichotte har inte förläst sig på riddarromaner men däremot förtittat sig på reality-tv och, för att citera Maria Schottenius recension i DN, släppts ut på nutida riddarfärder ”för att slåss mot de väderkvarnar han hittar i den amerikanska, trumpifierade verklighet som blir allt svårare att skilja från fiktionen.” Ett verk som lockar mig till läsning, dock i tuff konkurrens med allt övrigt som otåligt bidar sin tid på nattygsbordet. Att ta sig igenom Cervantes Don Quijote är ju ett kraftprov bara det och ensemblen hade ju tjugo sidor kvar när tiden för deras livestreamade högläsning löpte ut i avsnitt nr 3, Into the Reality.
Tanken frestar att som fluga på väggen följa den process som på bara tre dagar arbetar fram de föreställningar som Don Quijote-temat fått att uppstå i Erik Holmströms huvud, säkert också med uppslag från ensemblen och det övriga produktionsteamet med scenograf och kostymör Maja Kall och musikerna Cecilia Nordlund och Lotta Wenglén. Det är i alla fall inte underligt om regissören nu på sjätte varvet vidgår en viss trötthet bakom den muntra fasaden. Om de sex skådespelarna också skulle lida av en viss utmattning torde inte förvåna. Den energi och den vassa replikväxling som senast visades prov på avslöjar dock inget av det slag. Att de ibland ganska långa replikerna hunnit få fäste på så kort tid är en bedrift.
Alla avsnitt skiljer sig ju stort åt, inte bara till innehåll utan också till formen. Det föregående, Outside the Box, som utspelade sig på Esperantoplatsen, blev till en tämligen spretig och för mig svårgreppad Science fictiondystopi utan märkbar koppling till innehållet i Cervantes roman. I det nu aktuella avsnittet, Into the Knights, har fantasin lagt sitt till historien om den stackars marionetteatermästaren Pedro, som får sin teater sönderslagen. Här har skådespelarna också givna roller, vilket gör det till ett mer traditionellt teaterstycke än de tidigare. Fick mot slutet lära mig att hotellmagnaten Petter Stordalen använder förnamnet Glenn som alter ego. Denne Glenn Stordalen dyker upp i en avslutande hyllning till Göteborg med orden att det är på tiden att skapa ”the new face of Göteborg” – ett satiriskt tillslag till den globala nationalistiska era, för att inte säga yra, vi dessvärre upplever just nu.
Två avsnitt återstår av detta experiment. Kommande rubriker är således de som heter FAN zine Release och Into the end. Den som önskar bevittna en kritisk utfrågning av hela projektet ska ta tillfället i akt på lördag den 17 oktober då Don Quijote-kännaren Ellinor Broman kommer för att sätta team och ensemble på prov inför publik. Samtliga tre föreställningar fredag-lördag lär också komma att bjuda på oväntade ljud där de minst anas i en konsert med rubriken Det Döda Köttet!, levererad av Don Quijote-projektets musikaliska följeslagare med trummisen Carolina Carlbom som vapendragare.
Om nu nyfikenhet är en drivande kraft eller inte hos en teaterpublik så lär i alla fall inte jag avstå från att följa detta projekt to the bitter end, hur nu slutet än må gestalta sig.
