[201021] Med pandemier, klimatförändringar och populisters ökande förekomst skärps kraven på forskningen. Det gäller att bekämpa kunskapsföraktet och kunskapsföraktarna, men också att bevisa forskningens samhällsnytta inför den breda allmänheten.
I Hanne Kjöllers nyutkomna bok Kris i forskningsfrågan behandlas ämnet – med passning till Alva och Gunnar Myrdals kända befolkningsdiskurs, men också till näringslivstoppen Leif Östlings famösa fras: Vad fan får jag för pengarna? För merparten av den svällande forskningsbudgeten bekostas av skattebetalarna, medborgare som äger rätten att få något substantiellt tillbaka, gällande relevans, användbarhet och tillgänglighet. Tyvärr är så inte alltid fallet, enligt Kjöller. Istället styrs mycket av dagens forskning av snäv karriärsnytta, att skaffa sig ”beundran från kollegor och anslagsgivare” (s.38). Samhällsnyttan sätts på undantag. Samtidigt drar Kjöller en tydlig gräns mot dagens kunskapsförakt och slår fast att ”Forskningen är det bästa som hänt mänskligheten. (s.15).”
Avstamp tas i den medicinska forskningen i Sverige, men även andra forskningsfält tas med. En bärande tes är att mycket forskning har tappat markkontakten och sväller av sig själv, utan att stå i samklang med dess huvudsakliga finansiärer – skattebetalarna.
Antalet forskare och forskningsrapporter ökar lavinartat, liksom andelen meningslös forskning, publikationer fulla med överdrivna och falska forskningsresultat. Många forskningsrapporter görs utan någon egentlig nytta annat än för dem som producerar dem och deras institutioner. Som exempel tar Kjöller forskningen om gängkriminaliteten som pågått sedan 1990-talet utan att det egentligen framkommit några starka rön kring konkreta metoder och förhållningssätt som skulle kunna stoppa detta gigantiska samhällsproblem (s.49). Allt för ofta utmynnar de dyra forskningsrapporterna i frasen ”det behövs mer forskning”, vilket naturligtvis är lockande för forskarna och forskningsmiljöerna, men inte för det samhälle som finansierar och sätter sitt hopp till forskningen.
Ett annat exempel är att det bara inom psykoterapiområdet har publicerats 40.000 forskningsartiklar globalt under de senaste fem åren, artiklar som inte satt något djupare avtryck hos allmänheten (s.49). Var 22:a sekund publiceras en forskningsrapport och forskningsmängden inom många ämnen är omöjlig att ens överblicka. En del forskare publicerar en vetenskaplig artikel var femte dag; kvantitet skåpar ut kvalitet. Här kunde Kjöller gott kunnat fördjupa sig i kopplingarna mellan dagens tillväxt- och räknefixering och forskningspolitikens utformning. New-public-management-racet som präglar så mycket av dagens offentliga förvaltning. För belönar man excel-pinnar, får man excel-pinnar. Eller en tomhetens triumf för att till länka Mats Alvesson, en av många forskare som intervjuas i boken.
Kjöller har alltså läst och intervjuat ett stort antal auktoriteter inom fältet. Trots spridningen sticker vissa ut, främst John Ioannidis, en ledande forskare inom metavetenskap, alltså forskning om forskning. Ioannidis menar att merparten av dagens forskning inte kan replikeras, vilket är ett grundläggande kvalitetskrav. Samma resultat kan alltså inte uppnås med samma metod, inte ens i kvantitativ forskning.
Kjöller kritiserar också det faktum att forskare ägnar oproportionerligt mycket tid åt att publicera texter om saker som redan är kända och lätt kan placeras in i redan kända paradigm. Därtill tryfferas många publikationer med snårig och prålig vetenskaplig jargong och modeord.
I korthet: många forskare plockar lågt hängande frukt för att maxa antalet publikationspinnar. Och kejsarens nya kläder är välanvända inom vetenskapssamhället.
Vidare granskar kollegor varandra i tidskrifter som sällan når allmänheten, dels för att ämnen är ytterst smala och föga läsartillvända, och dels för att det kostar att läsa dessa tidskrifter som i första läget är skattefinansierade. Staten betalar därmed två gånger för dessa publikationer, en första gång i finansieringen och en andra gång när de köps in till forskningsbibliotek. För den icke-akademiska allmänheten blir nyttan och insynen ytterst begränsad. Kjöller menar att det ”är stötande att kommersiella aktörer, med astronomiska vinstmarginaler, förväntar sig att superexperter ska utföra ett volontärt arbete i en verksamhet som är skattefinansierad. (s.72)”. Publiceringsinflation, bristande transparens och grundlighet, slarv och slafs, karriärssjuka och korrumperade arbetsregimer – kritiken som Kjöller riktar mot vetenskapssamhället är hård.
En relevant fråga blir varför denna kritik så sällan förs fram och syns i offentligheten. Varför är det en journalist och inte en forskare som står för kritiken? Varför idkas inte oftare självkritik och självsanering inom akademin? Det vore angeläget att slå vakt om sin egen verksamhets legitimitet, speciellt om den är skattefinansierad.
Kjöller menar också att de flesta forskare hon talat med lägger skulden till missförhållandena på sig själva och det egna skrået (s.96), vilket rimligen borde öka trycket på självsanering. Men görs det? Allt för sällan och allt för svagt, enligt Kjöller. Med en kritisk diskussion om sådant hade kanske Macchiarini-skandalen, dess tragiska konsekvenser och smutsiga efterspel kunnat undvikas eller åtminstone hanterats bättre.
Skarp och slagfärdig är kritiken, men något spretig. Här varvas ett levande och engagerande narrativ med vassa och övertygande inspel från auktoriteter. Men när det kommer till förändring och förbättring blir det tamt och tunnsått. Mest förekommer svepande fraser om att det är dags att ”göra rent hus” och upphöra med ”skönmålningen” av forskningen. Visst. Men vad ska göras? Naturligtvis är det svårt att komma med färdiga lösningar. Men mellan den färdiga lösningen och det resonerande förslaget finns ett stort svängrum. Och detta svängrum hade kunnat användas mer och därmed gett den redan tankeväckande läsningen en extra udd.
