När vi når vetandets gränser

Bild: Jonna Bornemark.

[201030] Med Corona har två livsvillkor accentuerats – dödens visshet, men framförallt livets ovisshet. För gemensamt hos experterna som framträtt under coronaåret är bristen på fullständig säkerhet, samtidigt som just detta avkrävs dem i rollen som bärare av sanning snarare än sannolikhet.

Lika uppenbart vet experterna mer än de flesta, framförallt inom sitt specialområde. För vetenskapen är det bästa vi har, även om enighet inte alltid uppnås och rön ändras. Vidare kan vetenskapliga resultat sällan översättas rakt av till specifika åtgärdsprogram för att lösa mångdimensionella problem. Här krävs inte bara kunskap, utan också praktisk klokhet.

Allt detta ramlar över mig när jag läser Jonna Bornemarks senaste bok Horisonten finns alltid kvar. Visst ekar det av föregångaren Det omätbaras renässans, men här tillförs resonemang och metaforer, trots att den teoretiska kärnan är sig lik. Udden riktas återigen mot dagens rådande förpappring, detaljgranskning och manualisering av människolivets problem, en trend som ökat i kölvattnet på den ökande förekomsten av NPM, New Public Management, men också med (över)tron på artificiell intelligens och randomiserade kontrollerade studier.

Bornemark menar att ”människan står i relation till horisonter som aldrig tar slut.” För när vi ringar in och systematiserar en bit av den komplexa existensen hamnar andra delar utanför. Det uppstår alltid en ny horisont bortom den vi rör oss mot.

I dagens mät- och manualsamhälle tenderar dock det mänskliga omdömet att åsidosättas. Vi fastnar i det enkelt mätbara, i det som räknas och kan räknas. Sannolikt blir det lättast och tryggast så, att gömma komplexiteten bakom manualer, diagram, rutiner och handlingsplaner.

Men i många människonära yrken – som lärare och läkare – måste beslut tas i stunden, för eleverna och patienterna behöver det, där och då. Det går inte att vänta tills alla underlag ligger på bordet och all ovisshet är utraderad.

Därför blir det ganska ihåligt att tala om att allt ska vara evidensbaserat i dessa yrken. För täcker gårdagens forskningsrapporter och manualer alla nya situationer? Svaret blir ofta nej.

Snarare behövs mer professionellt omdöme, naturligtvis baserat på vetenskap. Men ska vi låta läkaren eller läraren få använda sitt professionella omdöme krävs tillit, men också en insikt om att ”vid varje ö väntar en ny horisont (s.11)”, enligt Bornemark.

Men med NPM flödar istället standards, kontroller, mätningar och utvärderingar, i en strid ström av förpappring och manualisering där pinnräknande och diagramskapande hamnar i förgrunden. Många anställda i människonära yrken vittnar om att dokumentation ofta överskuggar mänsklig interaktion.

Bornemark illustrerar detta med en anekdot om en arbetsplats som granskades av en myndighet, som imponerades över att pappersarbetet var så välskött. Alla riktlinjer, handlingsplaner och granskningar var exemplariska. Då säger tillsyningsmannen: ”Det ser ju bra ut det här, men hur vet vi att det efterföljs i praktiken? Har ni papper på det?

Lätt, lärt och ledigt vandrar filosofen Bornemark runt bland teorier och teoretiker. Med från förra boken är främst Cusanus och Aristoteles. Gemensamt för dessa tänkare är att de förhåller sig till icke-vetande, horisonter utan slutpunkt.

Från Cusanus, en teolog och filosof som levde på 1400-talet, lånas begreppen intellectus och ratio. Med intellectus berörs frågan om vad något är och om detta är värt att veta. Varje mänsklig varseblivning innehåller ett överflöd av information, då vår uppmärksamhet och psykiska energi är begränsad. Att leva blir därför att förhålla sig till ett överflöd, ett icke-vetande som måste sållas och sorteras. I situationen måste vi därför fokusera på vissa meningsfulla ”vadheter” (eller på latin quidditas). Och det är här omdömet behövs.

När vi sedan pressar ner vadheterna i färdiga modeller åstadkoms ratio, alltså den kunskapsform som bygger på exakt och mätbar vetenskap. Enligt Bornemark domineras mycket av dagens samhälle av ratio, ett vetande som kan mätas och dokumenteras eftersom dess paradigm och parametrar är givna och kända. Men vad händer när vi drabbas av nya situationer eller tvingas förhålla oss till annorlunda fenomen och situationer? Då räcker sällan ratio, då behövs även intellectus, ett handlande baserat på ett situerat omdöme. För accepterar vi faktumet att vi ofta ställs inför nya problem – som en oväntad pandemi, en flyktingkris, klimatkris eller en brottsvåg – måste vi inte bara använda det vi redan kan och vet om liknande situationer, utan också vara ödmjuka och lyhörda inför det vi inte vet.

Bornemark exemplifierar detta med coronapandemin i Sverige där Folkhälsomyndigheten visserligen utgick från sin vetenskap, men samtidigt missade att förhålla sig till sina kunskapsluckor och ta reda på mer om hur det såg ut i äldrevården, en verksamhet där många vikarier, hög personalomsättning och bristfällig skyddsutrustning bidrog till snabb smittspridning bland de allra svagaste. Att dessa missförhållanden rådde på många håll inom äldrevården var ingen hemlighet, varken för anhöriga, anställda eller experter på äldrevård. Så det fanns många röster att lyssna till, många råd att ta till sig. Men Folkhälsomyndigheten höll sig inom sin kunskapsruta och blev därför sena med nödvändiga åtgärder. Ett fatalt misstag som hakar i den välkända frasen: Operationen gick bra, men patienten dog.

Från Aristoteles lånar Bornemark det betydligt mer kända kunskapsformerna episteme, techne och fronesis. Här utgör episteme den evidensbaserade kunskapen, medan techne kan liknas vid know-how. Slutligen har vi fronesis – den praktiska klokheten – eller omdömet, där vi ständigt balanserar det kända och okända i förnuftigt handlande i komplexa situationer. Med den fronetiska förmågan förhåller vi oss inte bara till situationen och dess närliggande krav, utan här aktualiseras kritiska frågor som: Är detta rimligt? Kan detta göras på ett annat sätt? Här finns en politisk sprängkraft som kan bli obekväm och olämplig i strömlinjeformade regimer, politiska och ekonomiska.

Tiden är ur led. Men vad ska göras åt saken? Det korta svaret – mer tilltro och plats för omdöme, mindre utrymme för den redan överdimensionerade NPM-förpappringen. I sista kapitlet ”Att odla omdöme” ges åtskilliga förbättringsförslag. Ett första steg är att skifta perspektiv, att inte låta kontrollorgan och ledningsinstanser ohämmat få granska kärnverksamheten utan att också granska och ta ansvar för sina fel. Några exempel – Boston Consulting Group och alla de mäktiga och karriärsdrivna personer som gav Macchiarini en gräddfil in till sina fatala och regelvidriga operationer. Hur kunde dessa potentater komma undan, efter att ha saltat Nya Karolinska-notan med miljardbelopp och bidragit till att Macchiarinis patienter gick mot en för tidig död? Samtidigt ökar kontrollen, hetsen och ansvarsutkrävandet för dem som arbetar i kärnverksamheten, vilket skapar otrivsel och utbrändhet.

Ett annat sätt är att utöva mikromotstånd, att i varierande grad inte lyda och efterfölja de nya onödiga byråkratiska pålagor som drabbar de människonära verksamheterna. Även makromotstånd behövs, men via bredare allianser så att inte den enskilde medarbetaren hamnar i skottgluggen eller i skamvrån. Avpapprifiera och manualgallra kan också vara på sin plats, liksom att lyssna på varandra, inte blunda för systemfel och även tillämpa andra kunskapsformer än de vetenskapliga.

Här kan konst, litteratur och teater väcka nya insikter, sådant som skapar och stärker samtal till gagn för omdömet. Men mest av allt behöver vi röra oss från rädsla till tilltro. Eller för att tala med Bornemark som menar att ”Bara trygga människor vågar lita på andra, och bara i ömsesidig tillit kan vi utveckla en miljö för omdöme.”

Boken är både djuplodande och direkt. Tesen är tydlig, den kritiska udden vass och varierad. Mitt i alla dessa stora kvaliteter saknas en smula öppenhet mot motståndarens argument. För visst kan AI hjälpa oss att hantera och rent av lösa många mänskliga problem, alltifrån matleveranser, gräsbränder och pandemier. Vi behöver systematisk kunskap, inte i okritiskt överflöd i alla situationer, men för relevanta syften och i rimliga mängder. Verksamheter och skatteflöden måste granskas, dock inte som nu, då man ofta silar mygg och sväljer kameler, låter mångmiljardärer och andra potentater åka gräddfil medan kärnverksamheten granskas hårt. Randanmärkningar möjligen, för som viktig och välformulerad kritik av samhällsutvecklingen har Bornemark mycket att tillföra vårt offentliga samtal.

▪ Erik Cardelús

Bild: Jonna Bornemark. Foto: Linnéa Jonasson.

Bokomslag
Jonna Bornemark
Horisonten finns alltid kvar: Om det bortglömda omdömet
Volante 2020

 

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: