[201107] Nyss var det allhelgonahelg, då jag i likhet med tusentals andra människor besökte Skogskyrkogården i Stockholm. Omgivna av tallskog och flämtande ljus rörde vi oss i stora folkmassor i det tilltagande mörkret och i den annalkande kylan. Stora folkmassor på ett behörigt coronaavstånd, men ändå tillräckligt nära för att känna samhörighet i sorg och saknad, men också i känslan av att livet går vidare.
Det kändes stort och innerligt på en och samma gång, att vistas där mellan gravar och skog, i ensamhet och i gemenskap samtidigt. Säkert förstärktes känslorna av erfarenheterna från detta underliga coronaår, allt det uppdämda, oroliga och sorgliga vi känt och tänkt.
På väg ut genom kyrkogårdens mäktiga stenport hamnade jag i tankar kring varför denna plats är så älskad. Skogskyrkogården, i Stockholms södra förorter. Det enklaste svaret är skönhet. Här finns en sublimt sparsmakad blandning av natur och arkitektur. Mästerarkitekterna, studiekamraterna och de jämnåriga vännerna Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz visste sannerligen vad de skapade, ett faktum som blev ännu tydligare 1994 då skapelsen sattes på UNESCO:s världsarvslista.
Bortom detta finns en annan dimension, den svenska naturandligheten, förkroppsligad i denna mästerliga skogskyrkogård där natur, arkitektur och andlighet bildar en enhet.
Vill man borra djupare i detta ämne rekommenderas den nyutkomna boken Granskogsfolk av religionsvetaren David Thurfjell. Framställningen bygger på intervjuer, men tar också med läsaren på en reflekterande religions- och idéhistorisk resa. Här möter vi dåtida kyrkofäder och andra tänkare, men också författare som Harry Martinsson, Sara Lidman och Nils Ferlin. Även den skickligt skriftställande FN-generalsekreteraren Dag Hammarskjöld får plats. Alla kommunicerar de med röster som uttrycker något väsentligt om sambandet mellan andlighet och natur i vårt land.
Samtidigt är vistelsen ute i naturen, för de allra flesta svenskar, något praktiskt snarare än andligt. I skogen gör man saker: vandrar, plockar bär och svamp, tittar på växter och djur. Därför talar vi sällan om våra naturupplevelser på ett abstrakt, analytiskt eller andligt sätt, enligt Thurfjell. Det är istället ”en erfarenhet höljd i tystnad. De existentiella, andliga och religiösa djupnivåerna framkommer därför oftast indirekt och mellan raderna, i stunder då vi berättar om vad vi gör ute i skogen. Aktiviteter som inramas och fylls av känslor, mer eller mindre explicit och öppet.
Sannolikt är det också detta ordlösa, men ändå så påtagligt meningsfulla och känslomättade, som skapar andligheten i skogen. Vi får vistas och röra oss där utan vardagens krav på effektivitet och ensidigt mål. Vi blir rörda, snarare än rationaliserade. I skogen ges ett utmärkt tillfälle att ”bara vara”, som så många nuförtiden säger då de menar avslappning och sinnesro, eller mindfulness som det kallas på svengelska.
Med dagens klimat- och miljökris uppstår delvis nya aspekter i denna naturandlighet. Naturen och det ekologiska systemet är uppenbart hotat, en insikt som fyller många av oss med en fördjupad omsorgsupplevelse med skarpa och skuldtyngda existentiella konturer, men också ett sårigt hopp. För här utvidgas vår annars så snäva jag-upplevelse till att omfatta andra livsformer, nutida och riktade in i framtiden. För vad ska vi säga till våra barn och barnbarn när det upptäcker att vi lämnar över ett misshandlat jordklot?
Extra tydligt blir detta med de senaste årens skenande skogsbränder, i alltifrån det jordnära Hälsingland till det flärdfulla Kalifornien, extremhändelser som blir allt vanligare och allt svårare att vifta bort som ”naturliga variationer” eller med ”vi har inte all fakta på bordet ännu.” Och att sådant som den skogsskadliga granbarkborren blir allt mer framträdande, är ett tidens tecken.
Oro, men också omsorg. Kanske omsorgen skapar både sinnesro och fördjupad mening hos många i dagens annars så jagcentrerade samhälle. Kanske förskjuts vårt tänkande från att vara en antropocentrisk andlighet – där människan är skapelsens krona och härskare – till att anta större och starkare ekocentriska dimensioner, alltså upplevelser där människan är en varelse bland många ute i naturen. För när vi en gång dör skiljs det inte på mask och människa därnere i jorden.
Hur långt dessa upplevelser löper och vad de i slutändan kommer att göra med oss och vårt samhälle, vet ingen fullt ut. Är de blott och bart små andningshål i den annars så kompakta materialismen, tillväxtfixeringen och konsumismen som präglar vårt moderna samhälle? Alltså en kort paus medan vi hastar mellan jobb och köpcentrum, uppfyllda av ihåliga prylbegär och grunda karriärssträvanden, allt mätt i uppåtstigande ekonomiska kurvor. Eller är det något stort och handlingsinriktat som håller på att hända i denna ekologiskt så sena timme?
Oavsett hur och var vi ställer oss i frågan, är det intressant att ta del av denna intellektuellt spänstiga och välformulerade bok. En bok som får en att vilja gå till skogs, både i kropp och tanke. En bok som framkallar något både analytiskt och andligt i denna sena ekologiska och existentiella timme.
Det sägs att svenskar har ett speciellt förhållande till naturen. Att vi värderar naturen högt och gärna vistas i skog och mark. Även svensk litteratur och konst domineras av skog, från John Bauer till Lars Lerin. Eller läs Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga, Kerstin Ekmans Händelser vid vatten, Harry Martinssons Nässlorna blomma, alternativt sjung valfri Evert Taube låt som kommer upp, så finns där mycket natur och skog.
Mot allt detta verkar dock språket skeva. För nog finns det förvånansvärt många negativt laddade uttryck som inbegriper skog i vårt vackra språk. ”Allt gick åt skogen”, ”dra åt skogen” och ”bli skogstokig”. Alla syftar de på något negativt, på platser och tillstånd som vi helst inte vill befinna oss i eller förknippas med.
”Att sedan inte se skogen för alla träden” är ett uttryck som signalerar bristande urskiljningsförmåga eller tappad kontroll, något sällan upplevs som så positivt. Inte heller är det någon höjdare att vara ”en träskalle” eller ”såga stockar på natten.” Inget av dessa attribut lär flöda i kontaktannonser eller nämnas vid så många dejter då, varken nu eller då.
Även vår många ordspråk pekar åt samma håll. Här finns gott om dävna, defensiva och deppiga tillstånd och tendenser länkade till skogen. ”Bättre en fågel i handen än tio i skogen”, ”Inget träd växer till himlen” och ”Som man ropar i skogen får man svar.”
Trots det visar många undersökningar att svenskar gillar skogen och gärna vistas där. (Se även Rapport från Future Forests 2009-2012) Sist ur forskningsblocket går en färsk avhandling skriven av Jonathan Stoltz. Titeln är Perceived Sensory Dimensions och här undersöks hur människor uppfattar och upplever olika kvaliteter i naturmiljöer som är bra för människors hälsa och välbefinnande på olika sätt. Mest av allt är skogen stressreducerande, vilket illustreras eller ”skogsbada” som det översätts till på svenska.
Så vad är sant om svenskan, svenskarna och skogen? Uppenbart är att vi har påfallande många ord som antingen direkt eller indirekt betecknar och anknyter till skogen, samtidigt som vi enligt undersökningar också är ett skog- och naturälskande folk. Detta torde i sin tur visa på att det inte finns något entydigt och lineärt förhållande mellan språket och tanken. Med andra ord att språket kan vara klart, kreativt och konstigt omväxlande. Att man kan vara skogstokig även om man skogsbadar.
