Konsten att skapa rättvisa i samhället

Krönika: Erik Cardelús

[201112] Mycket av dagens politiska debatt bottnar i synen på meritokrati. För meritokratin är en av de bärande bjälkarna i dagens liberala samhällsbygge. Allt enligt tesen att hierarkisk och materiell position bygger på prestation, inte på börd, kontakter eller otillbörligt fix och trix. Alla ska ha samma initiala chanser, så loppet till toppen ska bli giltigt och gynnsamt för oss alla, med en rättvis resursfördelning och ökad effektivitet då allt kämpar på i ett rent och rättvist spel.

I en fungerande meritokrati springer vi karriärsloppet från samma startlinje, mot samma mål och med en osviklig kronometer. Vinnare och förlorare kan glädjas över ett rättvist och hedervärt lopp. Stå med ett gemensamt leende och småsnacka i duschen efteråt.

Men fungerar meritokratin verkligen så? Svaret – från två av årets mest framträdande tänkare – är nej. Främst i ledet står Harvardfilosofen Michael Sandels med boken ”The tyranny of merit: What’s become of the common good?”. Sandel menar att den påstådda meritokratin resulterat i ökande socioekonomiska skillnader för allt fler, en tydlig tendens i USA under de senaste decennierna, men även i Sverige. Därmed skapas det bitterhet och vrede bland dem som hamnar på botten. En bitter avgrund mellan eliten och folket, om man vill använda dessa rätt diffusa begrepp.

Speciellt gäller det om vinnarna – till synes – yvs över sina vinster och övertag. Risken blir att en växande skara dåliga förlorare dras till populistiska rörelser, extremism och kriminalitet. För varför spela ett spel där utfallet blir allt mer förutsägbart och man riskerar hamna på den förlorande sidan? Snarare blir reaktionen att sparka på spelet och medspelarna. Att de som tydligast förespråkar meritokrati också är de som mest gynnas av den, blir också lätt ett tecken på att spelet är riggat och falskt. Fake game, helt enkelt.

USA är dessutom ett land där medellivslängden sjunker, ett tydligt tecken på att något inte riktigt fungerar. Många löntagare har dessutom stått och stampat under de senaste decennierna medan en liten klick miljardärer har sett sina inkomster skjuta i höjden. Men enligt gängse ekonomisk teori ska ju det meritokratiska racet medföra en ökad effektivitet, en win-win för alla iblandade. Så något skevar.

En framstående svensk skribent som kommenterat meritokratin under året, är Nina Björk. I den omtalade och brett omtyckta boken Om man älskar frihet menar Björk att tron på meritokrati motsägs av två nästintill ofrånkomliga betingelser i vårt samhälle. Först är det familjen, att vi alla föds in olika familjer, vilket på ett genomgripande sätt påverkar våra livschanser. Genom att ha högutbildade föräldrar ökar chanserna att lyckas i skolan kraftigt, vilket i sin tur korrelerar starkt med ett välbärgat och friskt liv. Eller ett annat exempel: till skillnad från sina högutbildade systrar, riskerar lågutbildade kvinnor att föda underviktiga barn och sluta som fattigpensionärer, så i båda ändar av livsspektrumet är det ett nedköp att födas in en lågutbildad familj. Lågutbildade och lågavlönade män har också svårt att hitta en partner och ännu svårare att skaffa barn, för även på sex- och kärleksmarknaden tycks ett socioekonomiskt räkneverk ticka. Framgångsrika män har större chans att skaffa partner och har fler barn, i långt större utsträckning än bland motsvarande kvinnor. Så den slitna klyschan om att manlig makt och pengar är ett afrodisiakum tycks stämma.

Även livslängden gynnas av att vara välbärgad och välutbildad. 2016 var den statistiska skillnaden i medellivslängd mellan personer med eller utan eftergymnasial utbildning hela 6,2 år. Björk ställer den retoriska frågan om det är det är en rimlig belöning för ”den som arbetar hårt i skolan att hen också får leva sex år längre”?(s.41).

Och vi ska inte glömma att den klassiska nationalekonomins fader Adam Smith också var moralfilosof. I verket Teori om de moraliska känslorna från 1759 hävdar han att pengar inte bara äger ett instrumentellt värde, utan i ännu högre grad yttrar sig i personlig bekräftelse och social prestige, i det som psykologer idag kallar för självkänsla och självbild. Så att vara socioekonomiskt eftersatt slår hårt på många sätt, vilket inte behöver forskning för att förstås.

Det ska löna sig att arbeta hårt, är en fras som ofta upprepas bland dem som förespråkar meritokrati. Men mycket av de skillnader i utfall som präglar dagens ojämlika samhälle är inte bara präglat av familjebakgrunden, utan också av genetiken, detta enligt en ökande kader av forskare. Medfödd intelligens kan nämligen förutsäga mycket av skolframgångar och andra framgångar i livet. Så utifrån detta – att vi föds med olika socioekonomiskt familjeburna förutsättningar och att vi dessutom har en varierande genetisk lott – blir besvärligt att förena med föreställningen om ett rent och rättvist meritokratiskt race där alla har samma chanser, springer mot samma mål och mäts med samma klocka. Dessutom tycks utfallet – skillnaden mellan vinst och förlust – blivit så mycket större under senare år, vilket väcker frågorna: Varför blev det så? Måste det vara så? Och vill vi verkligen ha det så?

Björk pekar också på en annan skevhet i det meritokratiska tänkande – att ett liberalt meritokratiskt samhälle å ena sidan hyllar möjligheten att vara olika, men samtidigt belönar vissa olikheter så mycket mer än andra. Detta trots allt snack om att vi gillar olika och att mångfald är fint. Så vissa klass- och karriärsresor är så långt bättre än andra.

I toppen på dagens inkomstpyramid tronar människor som arbetar med pengar: chefer och mäklare inom finans och försäkringsbranschen. Där är medellönen 131.100 i månaden, medan människor som arbetar med tjänster i människors hem belönas med blott 20.200 i månaden. Detta sker trots att både arbetena behövs, åtminstone om vi ska ha ett sammanhållet samhälle som bygger på arbetsdelning. Sedan kan man fråga sig att om de som arbetar med pengar på kontor anstränger över sex gånger mer än de som arbetar med människor i hemmet. Och är deras värde så mycket högre?

Precis som både Björk och Sandel påpekar i sina böcker härstammar begreppet meritokrati ur boken The rise of the meritocracy från 1958. Upphovsman var den brittiska sociologen Michael Young. I likhet med Björk och Sandel menar Young – mer än 60 tidigare – att meritokrati bäddar för social splittring och sårade känslor hos dem som hamnar på botten. Dessutom tenderar de som hamnar i toppen av samhällspyramiden att skina och smattra av självbelåtenhet, trots att deras position inte uppvisar något 1:1-förhållande med prestation, snarare har de haft turen att födas in ”rätt” familj och haft ”rätt” gener.

Så med en ensidig tro på meritokrati – som varken är rättvis eller fungerar på önskvärt sätt – riskerar vi att få en skenande samhällssplittring, där de flesta av oss står med en nitlott i handen till slut. För polarisering, populism, extremism och gängkriminalitet är inget som uppstår ur ett vakuum, utan utbredda reaktioner på upplevelsen av krympta och kvävda livschanser i ett samhälle som riktar en allt hårdare blick på dem som hamnar efter. Därtill fungerar dagens digitaliserade samhälle mer än någonsin tidigare som ett jämförelsesamhälle, där människor genom sociala medier, kändisdyrkan och diverse narcissistiska beteenden lätt och ledigt markerar vem som vinner eller förlorar, respektive duger eller suger.

Därmed förutsätter dagens meritokratiska ordning att den växande skaran av ifrånsprungna och akterseglade människor ska acceptera förlusten och bara vara goda förlorare. Blott och bart göra tummen upp till dem som glider förbi i gräddfilen, för att sedan tålmodigt fortsätta att gneta. Men om vi utgår från hur världens tidigare mäktigaste man nu agerar efter valförlusten i USA, tycks oddsen att få enbart goda förlorare vara ganska små.

▪ Erik Cardelús

Vinjettbild: Erik Cardelús.

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: