Ljuset släcks, dags att lämna scenen

Krönika: Erik Cardelús

[201116] Behovet att bli sedd tycks monumentalt bland oss människor. Eller för att anknyta till de välkända orden från Doktor Glas om att alla vill vi bli älskade. I brist därpå beundrade, fruktade, avskydda eller föraktade. Grundläggande i existensen är att bli sedd – att någon riktar sin blick mot oss och konstaterar att vi finns till, att vi är värda uppmärksamhet och få vara med. Annars känns det jobbigt, annars vill vi ställa till det. Böla, bråka och bröla.

Samtidigt bygger livet på att vi reglerar oss själva. Att intryck och impulser passerar genom ett självreglerande filter där det avgörs om vi ska reagera fullt ut eller mildra oss. Annars blir det odrägligt. Mycket personlig utveckling hindras också när vi står kvar och stampar.

Kanske är det gammal skåpmat, som en grundkurs i psykologi på repeat inläst av en monoton dataröst. Kanske känns det också igen från skoltiden då strulputtarna, lustigkurrarna och bråkstakarna drog uppmärksamheten till sig, allt för att dölja rädslan att verka svaga och osynliga.

Just nu ser vi en parallell på andra sidan Atlanten. En bullrig maktgubbe – med megalomaniska och narcissistiska personlighetsdrag – har svårt att acceptera att han förlorat ett val och att det intensiva globala strålkastarljuset håller på att slockna runt omkring honom. Han kommer – precis som alla andra människor – tvingas att acceptera att ljuset inte kan flöda lika starkt. Att tiden i rampljuset är begränsad, att det finns ett räkneverk som tickar och vi får glädja oss åt det som var och det som blir, snarare än att förbanna det som saknas i nuet.

The Power of Good-Bye heter en hitlåt av Madonna (även hon en stjärna som tappat lyster). ”Learn to say good-bye, I learn to say good-bye”, sjunger Madonna och berättar om hur bitterljuvt det är att lämna något eller någon. Det må vara mammas bröst, ens kärlekspartner eller det fina Vita Huset man en gång hade.

Separationsångest, känslan som följer oss hela livet. Frågan är bara om dagens medieklimat är så skonsamt mot maktgubben på andra sidan Atlanten. Hjälper man honom med separationsångesten eller drar man ut på eländet? På P1-programmet Medierna diskuterades häromdagen varför svensk media fortsätter att sända presskonferenser och sprida mediala uttalanden där den överkammade maktgubben bölar, brölar och bråkar. Och värst av allt – ljuger, vitt och brett. Detta samtidigt som ett ökande antal amerikanska mediekanaler har börjat avbryta sändningarna där lögnerna, fulspelet och dravlet blivit för mycket.

För vilket allmänintresse har detta nu? Och vilken skyldighet har medieföretag att sprida lögnaktig information, som sällan ifrågasätts i stunden? Någon verkshöjd har det inte heller. Dåligt förlorarbeteende, grälsjuka och bortförklaringar blir ännu fulare i TV, så även här finns argument för att annat tar plats i den fullsmockade TV-tablån. Och nog kan maktgubben hitta en andra arenor att synas på. Styrelserummet, golfbanan eller någon sjaskig reality-show.

Men nog lider många i media av separationsångest. Tycker det är jobbigt att kapa med den figur som försett dem med massor av polariserat och dramatiserat material i fyra år nu. Bara att logga in på Twitter, så fanns där något snaskigt och slagigt material att spinna vidare på. Men nu är det dags att döda sina darlings and demons, att gå vidare. Eller för att idka allsång med Madonna,”there’s no greater power, than the power of good-bye.”

▪ Erki Cardelús
Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: