Ambitiöst men överlastat

författarporträtt ernst Brunner fotograf: Caroline Andersson

[201123] Jacob Johan Anckarström mördade Gustav den tredje på Operan i Stockholm 1792. Det torde vara känt av alla som läst historia i skolan. Men omständigheterna och vad som ledde fram till dådet berättas om i Ernst Brunners bok på ett djupgående och detaljrikt sätt.

Flera sammansvurna planerade mordet men Anckarström fick ta hela skulden.
”Den pojke som i maj 1762 kom till världen på Lindö skulle 30 år senare föras på rackarkärra genom stadens huvudgator till Skansbacken och halshuggas” inleder författaren förordet.

Boken här är en andra utgåva, den första kom för tio år sedan. Författaren skriver i efterordet att det är en ”historisk verklighetsskildring” han gett sig på. Och att ”boken är gestaltande men aldrig fiktiv”.

Lindö herrgård där Anckarström föddes låg i Vallentuna någon timmes resa med häst och vagn från Stockholm. Det har varit segt att läsa den här boken. Försökt komma på varför och tror att det är för att Ernst Brunners språk är för överlastat och ibland blir det för rörigt med oändliga syftningar.

En annan sak är alla franska ord och gamla adliga titlar och åldriga uttryck. Att Gustav den tredje var ”bougre” vilket med dåtidens ord innebar att han var ”sodomit” d v s homosexuell, var en nyhet för mig. Han påstås inte ha kunnat genomföra samlag med sin drottning och en ”page” – vacker yngling i hovet – antogs vara far till sonen som sedermera blev kung Gustav den fjärde Adolf.

Anckarström var son till överstelöjtnanten Jacob Johan Anckarström den äldre och Hedvig Ulrika Druva och inledde sin bana som militär och beviljades med kaptensgrad avsked 1783 och ägnade sig därefter åt lantbruk och penningutlåning. Han gifte sig 1783 med Gustaviana Elisabet Löfwen.

De fick sju barn tillsammans varav endast två skulle uppnå vuxen ålder. Deras äktenskap blev olyckligt och hustrun höll sig sedermera till en älskare. Under en vistelse på Gotland 1791 blev Anckarström av misstag gripen som rysk spion. Han reste runt för att titta på gårdar som han var intresserad av att köpa, men eftersom befolkningen fruktade för en rysk invasion blev han anmäld till polisen. Misstanken om spioneri avfärdades snart, men det slutade inte bättre än att han istället blev åtalad för nedsättande tillmälen om kungen. Gustav III skall själv ha beordrat att åtalet mot Anckarström skulle läggas ner då Anckarström hade varit hovpage, alltså manlig tjänare, hos kungen.

Gustav den tredje hade avlagt en ed inför folket på Stortorget i augusti 1772, om att han skulle avstå från varje tanke på att bli enväldig. Bakgrunden var att en växande anarki hade lett till splittring av stånden i riksdagen. Mösspartiet var rysksinnat och hade ryckt åt sig makten och en statsvälvning under kungamakten hade blivit oundviklig.

Denna ed han svor skulle brytas av kungen och därmed göra honom till ”menedare” – Anckarström skulle aldrig glömma detta och åberopade det som ett av motiven till mordet i sin skriftliga bekännelse. Att kungen hade inlett ett krig mot Ryssland och utarmat landet i och med detta var ett annat motiv Anckarström anförde.

Hotet mot Sverige från Ryssland var påhittat. Kungens krig var ett anfallskrig för att skaffa sig egenrådig makt. Detta stred mot grundlagens ord och mot regeringsformen. Anckarström satt som adlig själv i riksdagen.

Dessutom hotade kriget Anckarströms arrenderätt i Uppland och alla kronobönder på Thorsåker och rätten att av kronan köpa de hemman som de brukade hade förlorats. När Anckarström småningom tvingades lämna Thorsåker var orsaken kriget och detta drabbade Anckarström hårt.

”Lyckades han inte förse armén med fullt rustade soldater när det begärdes skulle han […] förlora besittningsrätten i Thorsåker. […] Det var kriget som gjorde att han i praktiken satte sin gård i pant på att han skulle förse kungen med manskap.”

”Greve Klas Horn var sammansvärjningens skönande” står i kapitlet ”1791-92, Vintern Den Militanta Kärnan”. Där man även kan läsa om general Pechlin och greve Ribbing. Om hur de tre kom tillsammans och planlade mordet. En riksdag kallades in och hölls i Gävle och rädslan var stor att kungen skulle befästa sin makt än mer vid denna sammankomst. Planer fanns att mörda honom redan då. Svea rike närmade sig statsbankrutt.

Men det första mordförsöket var i januari 1792 på Operan då man hade hoppats att kunna utföra dådet under pausen då Anckarström ämnade bege sig dit och avlossa skottet. Men uppenbarligen hade kungen blivit varnad för logedörren stängdes under hela föreställningen.

16 mars kom så tillfället på Operans maskeradbal.

”I denna trängsel…tog sig Anckarström med ett grepp om pistolstocken förbi kungen. Han kom upp bakifrån och ställde sig i hans väg. Nu…ryckte han pistolen ur bröstfickan. Han satte pipan hårt mot kungens hjärta, tryckte av eller skulle trycka av men tvekade, för i detsamma vred sig offret åt höger.”

”Kungen kved som om han tappat luften och utstötte knappt hörbart: Aj Aj!”.

Sedan lär kungen ha sagt: Je suis blessé” på franska, då det var hovspråket. ”Jag är skadad”.

Kommen så här långt i boken är det nästan 200 sidor kvar. Gustav den tredje sårades allvarligt och låg på slotttet till den 29 mars då han avled.

Utförligt får vi veta om vad som skedde efter dådet. Anckarström arresterades och bekände sig skyldig direkt men nekade envist om att några andra skulle ha varit delaktiga. Efter en tid kom dock sanningen fram att såväl Ribbing som Horn varit med om förberedelserna.

Polismästare Liljensparre liksom kungens bror Hertig Karl – som efterträdde honom eftersom kronprinsen ännu inte var myndig – var med stor sannolikhet också inblandade. Men Liljensparre lade ner alla undersökningar en kort tid efter mordet. I regeringen förundrade man sig om hur snabbt han kom till insikt om illgärningens alla dolda sammanhang.

Om Anckarströms fängelsetid och om spöstraffet och halshuggningen besparas vi inga hemska detaljer. Så några citat därifrån återger jag inte.

Som sagt: en seg bok att ta sig igenom. Men ett ambitiöst arbete är det självklart ändå.

▪ Leif Wilehag

Författarporträtt: Ernst Brunner
fotograf: Caroline Andersson

bokomslag

Ernst Brunner

Anckarström och kungamordet
Historien i sin helhet

Albert Bonniers förlag  2010 och 2020

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: