På Sören Mannheimers tid
Guldgruva om en epok

[201210] Vad skulle Sören Mannheimer ha sagt, är min omedelbara tanke när jag just hör om de s-politiska planerna att låta Stora Teatern i Göteborg tas över av Stadsteatern. Drar genast parallell till vad jag samtidigt läser i en pinfärsk bok om den kulturradikale mångsysslande s-politikern och juristen Sören Mannheimer och det kapitel som redogör för hur han en gång satte p för planerna på att slå ihop Folkteatern med Stadsteatern.

Sören Mannheimer, advokaten som blev en hängiven socialdemokrat och folkbildningsivrare, under många år under 1970-80-talen Göteborgs ledande politiker, stundom kallad Göteborgs svar på Olof Palme, dog 2016. Nu har hans hustru Kerstin Mannheimer lyckats samla 30-talet röster för att spegla hans person och livsgärning i en bok. Resultatet har inte bara blivit, vad man kunnat vänta, en hyllningsbok utan också en bok som speglar en dynamisk period i Göteborgs historia med varvsdöden som den stora vattendelaren i en stad som på kort tid fick ställa om från industristad till utbildningsdito. Där sågs Sören Mannheimer som ett fynd för arbetarrörelsen, med sin juristutbildning och sina erfarenheter som advokat, därtill med en förmåga att se både längre och högre, som vissa uttrycker det, och med hemvist både i styrelserum, bland annat Volvos, och som facklig förhandlare, LO. Med politikerkollegan Leif Blomqvists ord var han ”en unik kombination av socialdemokratisk politiker och affärsjurist. Han såg ofta möjligheterna när andra såg problem”.

I de många berättelserna, de flesta föredömligt korta och välskrivna, några som valt att bli intervjuade, framträder allt från en älskad far, bror och vän till ideologen, partimedlemmen, kommunpolitikern, styrelsekollegan, problemlösaren, samordnaren, förhandlaren, kulturradikalen, ja röster från i stort sett alla roller som Sören Mannheimer uppburit under sitt 82-åriga liv. Men också om de uppdrag han tackat nej till och det gällde åtminstone tre erbjudanden om ministerposter i Olof Palmes regering, vilket framgår av korta minnesbilder av Kjell-Olof Feldt och Thage G Pettersson. Nej, Sören Mannheimer vägrade överge Göteborg, det står klart. Under många år var han ordförande i Folkteaterns styrelse och den som i samarbete med arkitekten Hasse Fridell moderniserade teatern till vad den är idag med bibehållen folklig förankring, något som skildras med humor och distans av skådespelaren Kim Lantz. Var det någon gång som jag stötte på Sören Mannheimer så var det när Folkteatern hade premiär. På senare år sågs han också i publiken på bio eller jazzkonserter i Ljungskile, där han också hade förankring. (Sagt i förbifarten, då det inte framkommer i boken.)

Kulturen är ju nu för all del inte bokens huvudämne, men Sören Mannheimers kulturella kompass noteras i många av berättelserna, som i diskussionerna kring nytt operahus, där han förordade behovet av förortsteatrar, samt när en arbetsgrupp bildades för att ro konstprojektet Röda Sten iland, och han engagerade sig i tanken att skapa en konsthall av det förfallna pannhuset väster om Klippan i stället för att riva och bygga kontor. Det är Per Hållén i Röda Stens styrelse som berättar om Sören Mannheimers betydelse för förverkligandet av det projektet.

Frågan är om det inte ligger nära till hands att undra om Sören Mannheimer var den siste politiker i Göteborg som uppträtt som genuin försvarare och utvecklare av den svenska folkbildningstraditionen.

Boken skildrar med andra ord en händelserik epok under senare delen av 1900-talet i Göteborgs såväl fackliga som industriella och kulturella historia, med stor spännvidd vad gäller minnesbilder och berättarförmåga. Allt med en oerhörd respekt, en beundran och uppskattning, som inte går att ta miste på.  I många avseenden är boken en guldgruva för den som vill påminnas om eller stifta bekantskap med en så avgörande epok i Göteborgs  historia.

Ett örnperspektiv på den perioden åläggs med särskild tyngd i en ”Efterskrift” av den tidigare LO-utredaren, författaren och hedersdoktorn Örjan Nyström, som med ”några breda penseldrag” beskriver Sören Mannheimers tid och hans vånda över att politiker inte alltid får tid att tänka och därför kanske inte, som Nyström metaforiskt beskriver det, är ”medvetna om att kulisserna är på väg att möbleras om för en annan pjäs än den de trott sig delta i”. Det blir ett avslut som manar till eftertanke inför den utveckling vi nu upplever och de motkrafter som kan krävas i ”en mediavärld full av lögner och vetenskapsförakt”.

▪ Britt Nordberg

Omslagsbild (i vinjetten detalj av): Teckning av Peter Apelgren

bokomslag

Röster om Sören Mannheimer
antologi red.  Kerstin Mannheimer, Håkan Andréasson, mfl
A-script förlag

 

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: