Förintelsens minne måste leva vidare

Bild: Margit Silberstein

[210118] 27 januari inträffar den internationella minnesdagen för Förintelsens offer, till minne av att förintelselägret Auschwitz-Birkenau befriades 1945. 76 år har nu gått. För eftervärlden åvilar ansvaret att hålla minnet levande, att aldrig kompromissa med sanningen och sanningssägandet beträffande folkmord.

Inte minst idag då antisemitismen, trots all överväldigande dokumentation och alla aktioner, långt ifrån är ett avslutat kapitel.

I den välkända SVT- och SvD-journalisten Margit Silbersteins nyutkomna bok ”Förintelsens barn” ges tillfälle att dela erfarenheter med dem som överlevde Förintelsen, nu när färre av dem som själva överlevde koncentrationslägren finns med oss. Många av dessa direkta överlevare har gått bort under den grymma coronavåren.

Skildringen inleds med författarens återgivande av och reflektioner kring kärleksbrev mellan de två föräldrarna, Ili och Ernst, texter som är kärleksfulla och samtidigt fulla av smärta. Modern överlevde Auschwitz, fadern tvångskommenderades till fronten i Ukraina. Länge var de två åtskilda från varandra, förtärda av umbäranden och ovisshet, men de återförenades i Norrköping där de lyckades återbygga ett liv, sargade och såriga, men levande. Framförallt lyckades de ge sina barn – Margit och Willy – ett bättre liv än de själva hade fått.

Vid sidan om föräldrarnas brev, möter vi berättaren Margit, genom dagboksanteckningar, berättande och reflektioner, ett narrativt växelspel mellan den unga och den vuxna kvinnan. Här möts vi av en ung kvinna som växer upp med den skavande dubbelheten i att dela föräldrars smärta och samtidigt försöka skapa sig ett eget liv. För mellan det fromma och ålderdomliga judiska livet i Transsylvanien och folkhemmets sekulariserade Norrköping, finns ett ordentligt glapp. Att ha en hel släkt som upplånats av Förintelsen gör saken ännu svårare. ”Mina rötter är i lösan sand” ochHela min döda familj fanns i migär två av många gripande och minnesvärda fraser i boken. Trådarna bakåt är brutalt avklippta.

Strategierna för att överleva det oerhörda varierar. Fadern vänder sig inåt, men är samtidigt nära till gråt. En förtvivlans orkan hålls tillbaka. Varje gång han säger adjö eller återser sin dotter fylls hans ögon av tårar, överväldigad av känslan att allt kan gå förlorat, närsomhelst.

Modern är desto mer talför; hon umgås tätt och berättar om Auschwitz för sin dotter, skapar ett smärtans förbund. Den unga Margit lider av duktighetssyndrom och sedermera av ätstörningar. Att bära sina föräldrars lidande är svårt, men samtidigt blir barnen det som håller föräldrarna uppe. Livsmeningen i att se dem växa, utvecklas och leva vidare. Dels som ren kärlek, dels som trots mot bödlarna i koncentrationslägren. Margit har fått sitt namn efter en avrättad moster; varje gång fadern går till brevlådan hoppas han på ett meddelande från dem han – med förnuftet – vet är borta. Men hoppet väcks och trasas sönder, oupphörligen.

Speciellt måste fadern skyddas från mörkret, från upplevelserna han inte klarar av att verbalisera eller ens visualisera. Tankarna går lätt till en liknande skildring, Göran Rosenbergs augustprisvinnande berättelse från 2012 ”Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz”. Här skildras föräldrarnas försök att skapa sig ett nytt liv i Södertälje. Mamman lever vidare, medan pappan efter några år i Sverige tar livet av sig. Margits far bakar bröd, lagar mat och hjälper sin älskade hustru att färga håret. Att skydda och försörja hemmet och familjen blir hans livsuppgift och räddningsplanka.

En posttraumatisk börda och en krampaktig kärlek genomsyrar Margits tillvaro. Banden till föräldrarna och till brodern är starka; hennes emancipation blir mödosam. Likafullt återkommer hennes judiska arv oupphörligen, en källa till stolthet, styrka och samhörighet.

På ett utomordentligt koncist och relevant sätt gestaltas hur svenskheten kan och bör samleva med andra kulturella arv och erfarenheter, att det inte finns något antingen-eller, utan ett både-och. Som människor är vi komplexa och måste tillåtas vara det. Att fira jul eller Chanukka, något annat eller inte alls, är olika variationer på det allmänmänskliga behovet av gemenskap.

Riktigt upprörande blir det i skildringen av att Nordiska motståndsrörelsen tilläts härja runt i Almedalen. Hur en välkänd kolumnist raljerar kring att människor alls bryr sig om NMR:s närvaro. Historielöst och empatilöst, är bara förnamnet och här vibrerar vrede i texten.

Det är en tunn, men innehållsrik bok. Gripande och sorgsen, givetvis, men i skildringen av hur det judiska arvet och minnet av Förintelsen förs vidare med de två sönerna tänds ett ljus. För läkeprocesser är långvariga och mödosamma, men att de ens äger rum och öppnar för något bättre, är ett hoppingivande faktum.

▪ Erik Cardelús

Bild: Margit Silberstein. Foto: Stefan Tell.

Bokomslag

Margit Silberstein
Förintelsens barn
Albert Bonniers förlag 2020

 

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: