Politik som teater i USA

Politik som teater

[210119] På Världsscenen – ett vaudeville-liknande uppspel
En satirisk teaterrecension av amatörproduktionen Kuppförsöket på USA:s Kapitolium av teatervetarna Adrienne MacIain, Seattle och Ottiliana Rolandsson, Umeå.

Kuppförsöket – en recension

Det är en föreställning så historiskt tarvlig att Tony Awards kan komma att skapa en ny kategori. Det skriver teatervetaren Ottiliana Rolandsson. ”Hela världen är en skådebana, en teaterscen…” har den store skalden med sin fjäder präntat. Hur skulle denne sett på det häpnadsväckande skådespelet den 6 januari? frågar Rolandsson sin vän och kollega.

Det får vi aldrig veta! svarar MacIain. Men under min ordinarie inspelning av podden That’s Aloud blev jag abrupt avbruten av vad som verkade föreställa en gerillateater på amatörnivå. Hon fortsätter: Som den teatraliska amerikanska jag är och med en doktorsexamen i teatervetenskap, känner jag mig manad att delge min professionella åsikt.

Inne i Kapitolium

Vissa misstog, förståeligt nog, detta underliga spektakel för en ovanligt glanslös produktion av Les Misèrables — men hade det varit en musikal, misslyckades den totalt.

Först och främst saknades orkester, därtill var sången lika brusig och ostämd som den var skrikig och koreografin urusel. En väsentlig förbättring hade varit ett inslag av en gäckande kör samt ensemblenummer, gärna med cancan.

Vidare, låt mig inte börja tala om kostymerna! Vem i hela fridens dagar designade den lurvigt hornprydda stassen? Ravey Crockett? Och vad med djurpälsarna och fula T-shirts med vit maktslogans (lite för övertydligt kan man tycka)? Eller med alla röda långtradarkepor? Föga smickrande och ett grällt inslag i publikens synfält.

Trots allt detta var ändå pjäsens plott och förveckling det allra värsta. Till att börja med var huvudstoryn mycket långsökt. En superrik dokusåpastjärna har lyckats bli president. Han är välkänd för sitt hutlösa ljugande. Föga förvånande vägrar han att medge sig besegrad efter ett val som varje tings- och hovrätt i hela landet dömt obestridligen korrekt. Till sina anhängare påstår han att valet var stulet och dessa sväljer hela lögnen med hull och hår.

Dessa dyker sedan upp i massor för att försöka förhindra en fredlig övergång av den politiska makten. Och det blir värre, för nu uppmanar han dem: ”Hörrni, vågar ni storma Kapitolium, eller?! Kör hårt! Jag hakar på alldeles strax!” Och så gör de det!

Under tiden slinker han själv iväg för att muntert ta del av det spirande kaoset – i skydd av familjens partybunker. Allt detta är mycket likt en skurk i en tecknad serie.

Plotten blir dock än värre. För när dessa ovetande hantlangare och huliganer når barrikaderna så släpper polisen först bara in dem, vissa tar till och med selfies med dem – vilket ju snabbt tar död på all spänning. För publiken blir det mycket förvirrande – vem, om någon, är det meningen att vi ska hålla på?

Så plötsligt blir en kvinna skjuten, en avgörande händelse som trots sitt allvar knappt märks i kaoset, då akten verkar ogrundad i motiv och handling och produktionen inte har gjort något för att skapa en känslomässig anknytning till karaktären.

Efter detta spårar det ur totalt. Fönster blir sönderslagna, målningar vandaliserade, testiklar elchockade, pulpeter stulna och många surrealistiska selfies tagna.

Hela teaterproduktionen är alltså fullspäckad med inkonsekvenser och anakronismer. Exempelvis bär ”demonstranterna” vapen och handbojsliknande buntband, som om målet är att ta gisslan – och av någon outgrundlig anledning vet dessa vilsna lufsare från Flyover USA exakt var de befinner sig och vart de ska gå inne i den gigantiska byggnaden. Till dessa avvikande företeelser får publiken ingen förklaring.

Vidare iscensätts allt detta under en global pandemi, men ingen håller fysisk distans och ytterst få använder ansiktsmask. Detta kunde dock ha varit positivt, om någon slags meningsfull dialog existerat, likaså skulle ansiktsuttryck mer nyanserat än en övergripande blodtörst förhöjt det konstnärliga djupet.

Då sedvanlig regissörskommentar uteblir i programbladen, är det omöjligt för en publik att urskilja pjäsens budskap, eller något budskap överhuvudtaget. Det symboliska budskapet är hur som helst minst sagt osammanhängande. Den amerikanska flaggan visas överallt, från början till slut, förutom när upprorsmakarna plötsligt byter ut landets flagga på Kapitolium mot en flagga med den förlorande presidentens namn. Va’?

Vidare viftas det med flaggor som lyder ”blue lives matter” , av folk som samtidigt står i strid med polisen. Är detta en avsiktlig ironi?

När jag sedan ser samma karaktärer som tidigare mässat ”Build the wall! Build the wall!” faktisk klättra över muren, och därigenom demonstrera ineffektiviteten i att hålla ute inkräktare med hjälp av murar, då börjar tanken spira att detta skulle kunna var en helt igenom briljant produktion. En dadaistisk, absurd komedi som satiriskt kommenterar samtidens politiska klimat.

Dock; det alltigenom närvarande rasistiska och fascistiska bildspråket dödar snabbt den tanken och pekar istället ut akten som en vaudevilleliknande melodram. Som publik är det tänkt att vi ska bua och väsa på de uppviglande pajasarna så fort de dyker upp så scen. Vilket jag gjorde. Högt och tydligt.

Till slut, innan några hjältar eller hjältinnor fått en chans att svepa in som räddare i nöden uppenbarar sig en sorglig ursäkt till deus ex machina och sätter punkt. Den tuktade förloraren ger efter för politiska påtryckningar och beordrar terroristerna: ”Gå hem. Vi älskar er. Ni är mycket speciella människor.”

Detta, märk väl, ett direkt citat. Det är omöjligt att hitta på en så dålig dialog.

Slutligen, och oförklarligt, eskorterar polisen varsamt ut den attackerande milisen tillbaka nedför Kapitoliums trappor och låter den muntert promenera därifrån.

The End.

Som de teaterälskare vi är, uppskattar vi förmågan att upphäva publikens skepsis och acceptera teaterns och fiktionens sanning för stunden – men det finns gränser.

Vi ger denna föreställning två upprymda tummar ner. Vi ger även kreatörerna bakom spektaklet ett råd. Se till att behålla era vanliga jobb. Eller förresten, det spelar ingen roll för snart hör ni att det knackar på dörren!

▪ Adrienne MacIaindrienne MacIain/ Ottiliana Rolandsson
Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: