Unga män som bär kärleken

[210131] I tider av radikalfeministiska utsagor om sexuellt aktiva mäns latenta benägenhet till brott, alternativt själva kärleksaktens potentiellt brottsliga innebörd, kan det vara intressant att studera tre aktuella porträtt av hur unga män är en känslomässigt drivande konstant i förhållande till kvinnor där de befinner sig i ett åldersmässigt eller socialt underläge.

Jag drar mig då till minnes hur Inger Christensen fångade kärleksakten i följande rader i sonettkransen Sommarfågladalens del VII (min tolkning):

när vi, som bara låg förlorade i sanden,
så talrika som bara två kan vara,
fick kroppens element till ett och samma

av jord som havs och himmels mellanting,
två människor som skänkte åt varandra
ett liv som inte dör som ingenting.

Här befinner vi oss mycket långt från den ökända utsagan att ’män är djur’ för flera år sedan och jag skall ta avstamp i detta motsatsförhållande i reflektionen över tre relationsbeskrivningar jag fastnat för.

I den skickliga tidsstudien Vår tid är nu ledsagas den bärande kärlekshistorien omedelbart av en rad mycket svåra hinder. Inte bara står de båda parterna i ett socialt ojämnt beroendeförhållande till varandra, hela utvecklingen omkring dem är så omgärdad av olika former för besvär, att det är ett rent under, att de överhuvudtaget överlever.
Det är den kvinnliga partern, Nina, som låter sig drivas och manipuleras och den unge mannen, Calle, som alla störningsmomenten till trots, inklusive ett för honom i begynnelsen betydligt lätthanterligare förhållande till kollegan Sonja, håller fast vid den ursprungliga känslan. Det är den som visar sig kunna rädda deras gemenskap – även om de avslutande avsnitten gjorde sitt bästa för att förvirra berättelsens tidslinje(r), det må vara de myllrande upphovsmännen (de många kockarna) förlåtet!

Charlie Gustafsson utmejslar den unge mannen till en modern karaktär, som visserligen är romantisk till sin läggning, men ändå omfattar en sinnlig öppenhet som inte utesluter mer än en fascination i livet, ungefär som det sett ut för de flesta av oss. Valet faller till slut på en, den som verkade vara att föredra, men ser man tillbaka på ett långt liv framkallas till slut kanske bilden av en helt annan, som visade sig vara den stora kärleken som låg inom räckhåll, även om det inte var honom eller henne det visade sig att man skulle få lov att leva med.

I engelska Normala människor är tematiken grundad i den osäkerhet och de känslomässigt svåridentifierade behov som oundvikligen präglar ungdomen och den förmår på ett mästerligt sätt föra detta tema till punkt utan att öppenheten och osäkerheten för ett ögonblick går förlorad. Serien erbjuder ingen ’happy end’. Den visar i stället hur insikter som mognat kan skapa säkrare villkor för hur de älskande nu kan se framtiden an och genom förankring i var sina djupare behov och kapaciteter skapa en framtid, som inte bygger på den grymma nyckfullheten och känslomässiga överdriften, utan på sann och faktisk – kärlek.
Det riktigt intressanta i detta bitvis infernaliska känslomässiga spel med två individuella liv är Paul Mescals sätt att profilera Connells orubbliga tro på sina känslor för Marianne bortom varje kränkning, ibland till och med gränsande till våld. Han bär på så sätt en allmänmänsklig förmåga till förlåtelse och försoning utan att den häftiga passionen går förlorad, det måste vara så provocerande för en del att de helst gör sig blinda för det.

I Lisa Lanseths Kärlek & anarki tas ytterligare ett jättekliv bort från tendenser till övergrepp i den radikalfeministiska framfarten. Björn Mostens Max’ blixtsnabba tändning (med ett snett leende) på den förvirrade men oemotståndliga Ida Envolls Sofie är i själva verket den nerv som får serien att vibrera från början till slut. Den vänder på hela den vedertagna grundsatsen, att det är mannen som härskar över kvinnan i sin förförelsekonst. Max är (även yrkesmässigt) i beroendeställning men samtidigt en ung man, som inte för en sekund räds sin passion, kosta vad den kosta vill, tills han fullständigt vänt upp och ned på begreppen. Inte heller denna historia kan rimligtvis ha någon renodlad tomtebolycka i utsikt, men dum vore den som trodde, att de båda huvudpersonerna skulle kunna avstå det deras förbindelse utlovat och utlovar.

Fortsättning följer? Who knows. Det Lisa Langseth här ånyo visar är, hur långt hon vågar låta sin vilda fantasi (för)föra henne. Hennes humor ledsagar det starka känslomässiga utspelet och torde ge utrymme för en berättelse som inte berör bara förälskelsehistorien utan även skapar ett tidsdokument i bilden hon ger av ett bokförlag i Sverige av i dag – där hon kastar in en förödande kommentar till senare års bisarra spel för gallerierna, när hon låter den haschpåverkade Reine Brynolfsson yrvaket titta upp i kameran med en sista vädjan:
”Hjälp. Metoo.”

Det var kanske inte bara kvinnan som råkade illa ut i den stora frigörelsens efterdyningar från 70-talet och framåt. Mannen var kanske ett offer av helt annat slag? De tre porträtten av unga män jag har uppehållit mig vid tecknar ett avgörande förhållande till kärlekens ur-känsla: som inte kan växa ur något annat än den egna självtilliten. Calle (Charlie Gustafsson) tvekar aldrig i fråga om vem han är, vad han kan och vad han skall bli, vilket gör honom oslagbar gentemot omgivningens attacker, Connells akademiska framgångar lägger ut en autostrada bort från den inskränkta småstaden, där hans mamma var städerska i Mariannes hem och Max säkerhet på sina känslors allvar gör honom befriande orädd när Sofie söker förlöjliga dem.

Det är längs den vägen även de unga kvinnorna fortfarande måste lära sig att ta för sig, inte genom ett hav av anklagelser utan genom att själva axla ansvaret, och riskerna det innebär, att kunna leva fritt och ambitiöst när tidigare dominanser i det sociala ansvarstagandet inte duger längre. Det är vad tre utsökta skådespelare av i dag på ett så imponerande sätt förmått förtydliga.

▪ Kjerstin Norén

Bilden: De tre unga männen, Björn Mosten som Max, Paul Mescal som Connell och Charlie Gustafsson som Calle

Vår tid är nu
av Ulf Kvensler tills m Malin Nevander och Johan Rosenlind
regi: Harald Hamrell och Måns Herngren
med Charlie Gustafsson och Hedda Stiernstedt
SVT 2017-20

Normala människor
efter en roman av Sally Rooney
regi: Lenny Abrahamson och Hettie MacDonald
med Paul Mescal och Daisy Edgar-Jones
UK 2020

Kärlek & anarki
regi: Lisa Langseth
med Björn Mosten och Ida Engvoll
Netflix 2020

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: