Nyfikenhet som livskraft

Bild: Niklas Rådström.

[210202] Niklas Rådströms Som har inget redan hänt är en berättelse om hur han genomgick en långvarig och slitsam behandling mot cancer. Den är samtidigt en gripande och livfull barndomsskildring.

Ett antal författare har skrivit litterärt och dokumentärt om sina perioder som cancerpatienter. Niklas Rådström nämner några, som Kathy Acker, Jenny Diski, Susan Sontag och Sven Delblanc. Åt Susan Sontag ägnar han sig speciellt, då hon efter att ha haft bröstcancer senare fick samma typ av blodcancer, leukemi, som han själv behandlas för. För henne gick det illa, hon avled av sin sjukdom. Till skillnad mot många andra cancerpatienter kom hon aldrig in i det stadium där den sjuka till sist accepterar att döden är ofrånkomlig och nära förestående. För Niklas Rådström är det givetvis av intresse, eftersom han själv är tvungen att reflektera över hur han kan tänkas komma att förhålla sig om också han måste inse att inget mer går att göra och att en snar död är oundviklig.

Under samma tid som Niklas Rådström skriver om kom två andra svenska böcker om cancererfarenheten ut: Yvonne Hirdman skriver i Behandlingen : 205 dagar i Kräftrike med ett dokumentärt anslag medan Beate Grimsrud i Jag föreslår att vi vaknar släpper lös hela sin blixtrande intelligenta och absurt svarthumoristiska litterära kapacitet. För Beate Grimsrud gick det som bekant illa. Hon avled av sin sjukdom i juni förra året.

Sensommaren år 2017 åker Niklas Rådström från familjens lantställe på Öland in till akuten på lasarettet i Kalmar på grund en mycket smärtsam åkomma i en fot. Prover tas, och blodvärdena konstateras vara katastrofala. I stället för att åka tillbaka till idyllen på Öland blir det ambulansflyg till Karolinska sjukhuset i Stockholm, där diagnosen preciseras och behandling med cellgifter inleds. Resan blir ju som ofta i sådana fall dubbel, från en geografisk plats till en annan, från en tillvaro som frisk och kapabel till vårdfall utsatt för en närmast groteskt aggressiv behandling med omedelbar fara för livet.

Sjukdomen föranleder Niklas Rådström, flitig och framgångsrik författare med en rad romaner, lyrikverk och dramatiska texter bakom sig, att söka sig tillbaka till den barndom som en gång lade grunden till den personlighet han sedan utvecklat, med en sällsynt kreativitet och den nyfikenhet på tillvaron och människorna som han menar är en central komponent i den kreativa personlighetens utrustning.

Niklas Rådströms föräldrar var båda skrivande människor, Pär Rådström som journalist och författare, Anne Marie Rådström som journalist. Paret separerade när Niklas var liten, och hans barndomsberättelse handlar alltså om tillvaron som skilsmässobarn i Stockholm under 1950-talet och början på 1960-talet. Han bodde med sin mamma, först på Narvavägen på Östermalm och sedan på Åsöberget på Söder. Kontakten med Pär Rådström var ganska sporadisk och när Niklas var tio år dog hans pappa. Han skriver känsligt om begravningen i Heliga korsets kapell på Skogskyrkogården, där hans mamma och Pär Rådströms andra hustru båda vare närvarande, men där hans mamma snabbt tog honom med sig därifrån när akten var över. Det var uppenbart att skilsmässans sår aldrig helt läkte hos henne, med den betydelse det kunde ha för ett känsligt barnasinne.

Till skillnad mot många andra som skrivit om sina cancerbehandlingar är Niklas Rådström intresserad av diagnostiken och behandlingsmetoderna. Han skriver med konkretion och god kännedom om behandlingens förlopp och metoder. Han vänder sig emot det vanliga sättet att tala om de som avlidit av sin cancer som att de förlorat kampen. Och kanske är det mer så att kroppen i stället för att vara en kämpande part utgör ett slagfält som behandlingen river upp, skadar och bränner.

Detaljerat beskrivs hur olika ”infarter” sätts in i kroppen, genom vilka cellgifter och andra medikamenter sprutas in i kroppen. Bieffekterna av cellgifterna bryter ner kroppens motståndskraft, viktiga organ hotar att sluta fungera, huden blir sårig, håret ramlar av, tröttheten är förödande. Gång på gång måste behandlingar sättas in mot biverkningarna. Behandlingen på sjukhus följs upp med behandling i hemmet med stöd av ASIH, Akut sjukvård i hemmet, men ändå blir akuta ambulans- och taxitransporter tillbaka till sjukhuset vanliga.

Vändningen kommer genom en stamcellstransplantation, vilket utgör en enorm påfrestning på en redan försvagad kropp, men som också blir den avgörande faktorn för såväl tillfrisknandet som elimineringen av risken för återfall.

Sjukdomsberättelsen varvas med barndomsskildringen. Den allätande läslusten växer fram och när mamma av Ingmar Bergman anställs som presskommissarie på Dramaten öppnar sig världsdramatiken för sonen.

Berättarrösten i boken är klar och känsligt reflekterande. Framställningen utmärks av lyrisk pregnans och ofta av en stillsam skönhet. Stadens mörka gator efter regn, en häger i vattenbrynet en glittrig sommardag, den sinnliga upplevelsen av själva levandet, gör Som har inget redan hänt till en fin läsupplevelse.

▪ Christian Swalander

Bild: Niklas Rådström. Foto: Håkan Elofsson.

Bokomslag
Niklas Rådström
Som har inget redan hänt
Bonniers 2021

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: