Bygga för konflikter?

[210210] Något har hänt på ganska kort tid när det gäller boende. Se dig omkring bland nya bostadsbyggnader utom villor. Normalhöjden idag verkar ligga runt åtta våningar höga hus. De flesta dessutom inte särskilt attraktiva vid första anblick. Är dessa nya bostadskomplex vår tids miljonprogram 2.0? Och så som lök på laxen riktigt höga hus eller skyskrapor. Staden är på väg in i en ny fas.

Det är lätt att luras av sin egen kropp när vi betraktar en stad. Har man vuxit upp i en villa kan den lätt framstå som normen för hur man ska bo – sådant sitter i kroppen. Detsamma för trevåningshus som jag själv växte upp i. Det gör jag även idag. Som tonåring började jag reflektera över hur man kan ha kontakt mellan en person som står på marken och en som står i ett fönster. Den som står på andra våningen har definitivt lättare att kommunicera med någon på marken än den som befinner sig en våning högre. Från fjärde våningen börjar det bli lite ansträngt.

Så slutsatsen blir att staden bör byggas med villor? Det räcker med att betrakta Los Angeles från en satellitkarta för att inse att det inte är någon bra lösning. Här tycks livet främst bestå av transporter mellan vardagens nödvändigheter. Förlorare är inte minst det sociala livet i närområdet och inte kan vi sakta ner jordens rotation så att timmarna blir längre.

Lösningen på detta dilemma har hittills varit att bygga städerna mer kompakta. Dels genom att bygga fler hus på både möjliga och omöjliga ytor, dels genom att bygga befintliga hus högre, plus att bygga nya hus än högre jämfört med tidigare. Typhöjden på nya hus i Göteborg ligger väl på runt åtta våningar.

Här har vi ett dilemma. Vad ska ha prioritet i stadsplaneringen – byggherrarnas lönsamhet eller det sociala livet i boendet? Alltsedan 1990-talet har lägenheter omvandlats till kapital, som ju är livsluften för det kapitalistiska systemet. Ett system som har en omättlig drift att växa. Parallellt med att kapitalet äter sig alltmer in i bostaden drar en privatiseringsvåg fram över alla oavsett boendeform. Det första offret blir det sociala livet i bostadsområdet – en del av demokratins livsluft. Dilemmat kan då formuleras som att stadsplanen handlar om pengar eller demokrati. Hittills har byggherrar under fyrtio år haft initiativet om vad som ska gestaltas i staden medan politikerna närmast passivt accepterat förslagen.

Arkitekterna har en alldeles för liten roll i processen. Trots allt handlar stadsplanering ofta om själva planlösningen, vilket gör att debatten blir snedvriden. Arkitekterna diskuterar naturligt nog husens essenser men förtränger oftast villkoren för det sociala livet i närområdet. Kanske för att deras inflytande successivt har avtagit? Alla som är upprörda över alla nybyggda fula hus har numera en samlingsplats på Facebook, Arkitekturupproret. Problemet är att de fastnar i samma begränsade perspektiv på boendet – ytan eller anblicken. Som om vi kan konversera med husets väggar. Kvinnan i filmen Shirley Valentine prövade att muntra upp tillvaron med ett rappt; Hello Wall. Förgäves.

Kanske kan problemställningen bli tydligare om vi försöker gestalta ett boende i den påbörjade skyskrapan Karlatornet i Göteborg. Med sina 73 våningar blir byggnaden Nordens högsta hus, påpekar byggherrarna. Som om det vore viktigt. Organisatoriskt blir bostäderna uppdelade i fyra bostadsrättsföreningar och på toppen tolv lägenheter med äganderätt.

Bild: Karlatornet. Foto: Serneke.

Bild: Det blivande Karlatornet i Göteborg. Foto: Serneke.

Hur föreställer sig byggherrarna att livet ska gestalta sig i detta torn? Att en fyraåring nere på marken ska ropa till sin mamma på trettionionde våningen att kasta ner en smörgås? Slafs, där blev det bara mos av den. Nej riktigt så ska inte det sociala livet gestaltas. För det första kommer fönstren inte gå att öppna och klokt är väl det. Säljarens slogan är istället att vi ska drömma om det ljuva livet: ”Tänk hotell, fast hemma.” Man ska kunna beställa room service till lägenheten. Man kan också beställa städning och tvättning, eller ”ta hissen direkt till gym och spa med relax, pool och bastu”.

Här tangerar vi frågan om hur det sociala livet ska kunna utövas bland de 500 grannarna. Just detta utbud köper man i anslutande hotell. Men två gym ska det bli i skyskrapan. Ett socialt liv i huset har inte prioritet men är förstås välkommet. Barnen, om sådana kommer att bo här, ska inte leka på en otrygg gård utan på en utomhusterrass. Förutom gym ska finnas en bio som även kan fungera som aktivitetsrum, och skötselrum för hundar. Plus erbjudande om att bli medlem i en bilpool.

Om vi istället ställer frågan lite annorlunda: Går det att skapa ett socialt liv i en skyskrapa? Det första kravet blir väl hur man kan få till mötesplatser som är tillräckligt stora och varierande. Finns det några enkla men smarta lösningar? Den amerikanska stadsplaneraren Jane Jacobs föreslog extra breda trottoarer på vissa platser i en kompakt stad för att tillåta plats både för passager och för umgänge. För en skyskrapa skulle det kunna betyda att våningsplanen delvis upplåts till mötesplatser, vilket finns, men troligen i blygsam skala. Det fina med Jacobs förslag var att mötesplatsen ligger på allmän fri yta tillgänglig för alla. Skyskrapan är privat område där två principer kommer att krocka. Privat och offentlig tillgänglighet.

Ett större affärskomplex i en skyskrapa skulle kunna utvidgas med nöjesinrättningar där café, pub eller restaurang skulle kunna fungera. Men det förutsätter att besökaren främst är konsument. Livet kretsar då mer om att köpa sig umgänge. Skyskrapan är inte flexibel nog för låghusdrömmande. Då återstår att pumpa upp byggnaden med statusfetischer. Stockholmarna vet att adressen är en statusmarkör och samma strävan är vad byggherrarna räknar med ska uppnås för Karlatornet. Boendet handlar främst om en kundrelation.

De upplevelser som byggherrarna erbjuder handlar om konsumtion. Om det blir högstatus att efterleva det sociala livet på samma sätt, att livet i staden handlar om att köpa sina upplevelser så torde stadsplaneringen bli inriktad mot den övre medelklassens önskemål. Inget ifrågasättande av en sådan livsstil kan få fritt upplopp. Den som har pengar bestämmer vad som är intressant i stadslivet. De boende i stadens mer attraktiva delar blir mer konsumenter än medborgare. Alla utan köpkraft pressas till stadens periferier. Staden blir en kuliss för upplevelser mot betalning. Du tror väl inte att försäljarna vid de charmiga boklådorna vid Seines strand i Paris själva bor inne i Ile de la Cité, ön där katedralen Notre Dame ligger.

Politik är en ständigt pågående diskussion. Vad som beslutas handlar inte bara om demokrati. I allt större utsträckning handlar argumenten om pengar. Går färdriktningen i staden mot ökad spänning och konfrontation? Eller kan en modern variant av folkligt inflytande bli mer attraktivt? För att svara på dessa frågor gäller det att spana i skyn. Inte efter högsta skyskrapa utan efter morgondagens drömmar. En sådan kan vara hur vi hanterar klimatkrisen. Och hur vi bor i den.

Läs även Lennart Sjöström & Christer Wigerfelt
Allmännyttans roll i klimatkampen

▪ Christer Wigerfelt
Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: