4. Gentrifiering, renovräkning och entreprenörsurbanism

[210210] Stadens centrala delar brukar förknippas med mångfald, både av folk och av verksamheter. Idag ser vi tendenser till förändring av staden som hänger samman. Dels stadens ökande attraktivitet för boende med privatisering och prisstegringar, dels en butiksdöd som svar på en stigande kostnadsnivå. Istället för mångfald riskerar staden att hamna i enfald.

Med gentrifieringen kommer citykärnorna i allt större utsträckning att bli platsen för dyra bostadsrätter och exklusiv konsumtion, inte minst vad gäller restauranger, nöjen och kultur” (Sernhede, 2019, s.51).

En mekanism som bidrar till en asymmetrisk bostadsmarknad är gentrifieringsprocessen. En process som den enskilda individen inte har någon större möjlighet att påverka (Krusell et al, 2016). Gentrifiering är enligt Krusell et al. (2016) ett begrepp som beskriver den politiska process, där områden med ”utvecklingspotential” rustas upp och hyrorna höjs.

Bild: Symbol för debatten om Hängmattans framtid.

Bild: Symbolbild för debatten om stadsdelen Hängmattans framtid.

Gentrifieringen påbörjas vanligtvis i de områden som ligger i utkanten av städernas centrala delar och som har ett något eftersatt underhåll. Fastigheterna säljs ofta till en ny ägare, vilken har för avsikt att rusta upp fastigheterna och samtidigt drastiskt höja den befintliga hyran. I och med den kraftiga hyreshöjningen har många av de urspungliga hyresgästerna inte råd att bo kvar. Det blir då en så kallad renovräkning, ett led i gentrifieringsprocessen (Polanska & Richard, 2018). Hyresgästföreningen (2017) menar att upp till en tredjedel av hyresgästerna behöver flytta med hänsyn taget till renoveringsprojekt. Ett utvecklingsmönster som skapar kulturella trauman för de drabbade, då de inte kan påverka händelseförloppet (Polanska & Richard, 2018). Den senaste tendensen är att uppköpen och upprustningen sker i förorten och, för Sveriges del, i de gamla miljonprogrammen.

Det har uppstått en marknad av mellanhänder som sniffar projekt, allt som är undervärderat är intressant. Den svenska förorten är mycket intressant med sina nedgångna bostäder. Här finns stora möjligheter för företag som Blackstone och Akelius att gå in och renovera så de kan trycka upp hyrorna. De kör på. Bostäderna har blivit en vara.” (Gertten, intervju 2019, 6 september)

Olika aktörer på marknaden försöker omdefiniera begreppet gentrifiering till ett positivt begrepp, som ett led i en naturlig utveckling av staden, där de belyser de positiva effekterna av gentrifieringen. Enligt Barenthin Lindblad (2016) är dessa antaganden oftast strategiskt utformade när de presenteras i den offentliga debatten, alternativt har sin grund i okunskap kring de problem gentrifiering skapar. Sernhede (2019) menar att gentrifieringsprocessen är ett led i städers försök att omvandla sig till attraktiva städer, en slags citybranding där man ”hettar upp” vissa områden för turister och investerare. Ofta centralt belägna ruffiga områden.

Entreprenörsurbanism är ett begrepp, vilket Franzén et al. (2016) beskriver som den strävan en stad kan ha för att uppfattas som attraktiv, för att locka turister och investerare. Såväl politiska som privata aktörer har ofta attraktiviteten som gemensam målsättning. Det har uppstått en global konkurrenssituation mellan städer. Den tog sin början under 70-talets senare omdaningar av ekonomin, till att bli alltmer fokuserad på postindustriella värden, som turism eller rent monetära investeringsmöjligheter. För att uppnå en hög attraktivitet omdefinieras stadens offentliga rum, för att skapa en mer exklusiv stad. Samtidigt tillhör det offentliga rummet stadens alla invånare.

När entreprenörsurbana agendor ges manöverutrymme, försvinner det genuina kulturella och sociala livet, till förmån för en strävan mot en än högre attraktivitet, vilket i slutändan framförallt gynnar fastighetsägarna. Handeln används som ett medel för att nå en ökad attraktivitet. Då menas inte den faktiska handeln, utan snarare vilka förutsättningar som konstrueras, för att bedriva handel. Franzén et al. (2016) beskriver entreprenörsurbanism som att fastighetsägare och handeln har likvärdiga incitament och säljs in som ett win-win koncept.

Dock, när organisationen har växt i tillräcklig styrka, genom antal och engagemang från medlemmarna, villkoras handeln. Det kan handla om utökade öppettider, sortiment eller andra faktorer för att skapa en specifikt definierad profil. Verksamheter, som inte vill följa den mer exklusiva profilen, är inte längre välkomna. På så vis blir handeln strömlinjeformad, där enbart de butiker som kan definieras utefter organisationens kriterier, ges möjlighet att bedriva handel. ”Den – om uttrycket tillåts – profilvidriga handeln i så kallade otydliga butiker utgör för entreprenörsurbanismen ett störande moment vilket därför måste städas bort” (ibid, s.393) Handeln, som koncept, har gjorts exklusiv och attraktiv. Genom en ”välutvecklad” handel kan prissättningen ökas på lokalhyran samtidigt som fastighetspriserna stiger än mer. Genom detta förfarande, menar Franzén et al (2016), att fastighetsägarna idag återfinns i en nyckelroll, till skillnad från tidigare, då de var en aktörskategori bland flera.

Motstånd?

De politiska krafterna arbetar åt samma håll som fastighetsägare och näringsliv. I nästan alla lägen har staden en målsättning, om att öka näringslivets utbredning, vilket går hand i hand med entreprenörsurbanismen. Privat–offentlig samverkan är praxis. Franzén et al. (2016) menar att entreprenörsurbanismens agenda förs i det fördolda, medvetet skyld från den offentliga debatten och konstruerad på ett ytterst metodiskt och instrumentellt sätt. Författarna exemplifierar med graffitti; Initialt införs en policy med nolltolerans mot graffiti. Den stöter på kraftigt motstånd från stadens invånare. Efter en tid upplåter staden anvisade utrymmen för graffitimålning. Därefter betecknas den nya platsen med graffiti som exklusiv. På så vis ökas stadens attraktivitet, samtidigt som en bild ges, att det offentliga rummet är till för alla. ”Det handlar om att formulera och genomföra entreprenörsurbanismen okontroversiellt och obemärkt så att den inte ifrågasätts.” (ibid, s.367).

Exemplet med graffitin illustrerar väl, hur de entreprenörsurbana krafterna manipulerar demokratin, genom att först införa ett förbud och därefter anvisa en plats. De som utövar graffiti upplever att de blivit lyssnade på och accepterar villkoren, trots att dessa inskränkningar skapat en demokratisk skevhet. Fastighetsägarna får bort det okontrollerade graffitimålandet, ett renare, attraktivare och mer exklusivt område och kan uppvisa sig vara toleranta och demokratiska. Dessutom får området en exklusiv graffittivägg. Så kan ekonomistiska krafter, använda sig av ett till synes demokratisk tillvägagångssätt, för att nå sitt mål.

Det komplexa är att demokratiska och ekonomistiska värden samverkar för att nå ett gemensamt mål: stadens ökade attraktivitet. De verkliga vinnarna i denna process är fastighetsägarna som kan tillgodoräkna sig ett ökat värde på sina fastigheter. Det offentliga rummets demokratiska natur befinner sig i ekonomismens händer. Makten har förskjutits från det offentliga, där kommunen hade en betydande roll, till privata aktörer med vinstintresse.

Lundquist (1998) skulle ha beskrivit utvecklingen som ett bevis på ekonomismens skadeverkningar där offentligheten går privata aktörers ärenden. Det demokratiska systemet har blivit manipulerat för att gynna privata intressen.

Bortom gentrifiering – global utblick

I FNs Agenda 2030 och de 17 globala målen för en hållbar utveckling, finns bostaden med under mål 11: Hållbara samhällen och städer. Målet är att städer och bosättningar ska vara inkluderande, säkra, motståndskraftiga och hållbara. Enligt delmål 11: ”Senast 2030 säkerställa tillgång för alla till fullgoda, säkra och ekonomiskt överkomliga bostäder och grundläggande tjänster samt rusta upp slumområden” (Regeringskansliet, 2019). FNs medlemsländer antog Agenda 2030 för en hållbar utveckling 2015. Sveriges ambition är att vara ledande i genomförandet.

Över hälften av världens befolkning bor i urbana områden. År 2050 väntas andelen ha stigit till 70 procent (ibid.). Leilani Farha, FNs särskilda bostadsrapportör, stöter under sin resa runt världen på olika typer av problem på bostadsmarknaden med kopplingar till globala krafter. Farha uppmärksammar en tydlig trend: många av de fastigheter som har köpts och sålts i exklusiva och trendiga områden i metropoler står tomma. Detta är en brott mot gentrifieringstrenden (Jangård & Gertten, 2019). Utifrån det resonemanget bör det finnas en hyresvärd som har intresse att förvalta fastigheterna, där hyran utgör en del av intäkten för företaget. Farha ställer sig då frågan vilka incitament, den nya typen av fastighetsägare, har som låter lägenheterna stå tomma?

Gentrifiering och tillhörande problemområden har övergått till något nytt. Bortom de tidigare förvaltande incitament och fundament, som varit utgångspunkten för fastighetsägarna, tar ekonomistiska värden över. De nya ägarna har varken ambition eller önskan att agera hyresvärdar. Inte heller skapa goda förutsättningar för människor att bo och trivas eller bedriva handel i deras fastigheter. Gentrifieringen blir i detta sammanhang förhållandevis ofarlig, Gertten menar att: ”Det är så fördummande att tala om gentrifiering och bli arg på någon kaffebar. Problemet är att det finns starka finansiella krafter som profiterar på medborgarnas ambitioner och aldrig bidrar till området.” (Gertten, intervju, 2019, 6 september).

Utifrån denna aspekt är fastigheterna snarare att betrakta som en form av råvara för kapitalplaceringar från globala investerarkollektiv och olika former av fonder. Men fastigheter är även högvilt för kriminella organisationer. Roberto Saviano beskriver, i filmen Push, den organiserade kriminalitetens utnyttjande av den förhållandevis oreglerade och insynsskyddade fastighetsmarknaden. En kriminell organisation startar ett bolag som köper en fastighet för en miljon. Därefter startar organisationen ett nytt utlandsbaserat bolag och köper tillbaka samma fastighet av ursprungsbolaget för 25 miljoner. Således tvättas pengar på ett snabbt, enkelt och i stort sett riskfritt sätt. ”Det är här postfinanskrisen finns. Ingenting handlar om att förvalta bostäder. Hela deras värld finns på finansmarknaden. Det är inte deras egna pengar utan fonder, pensionsfonder och kriminella pengar. De har en helt annan tillgång till stora kapital och tillgången till pengar finns så länge de förräntas” (Gertten, intervju, 2019, 6 september)

I en rapport från FN från 2017, som behandlar rätten till boende, framkommer det att den dominans av finansiella aktörer som återfinns inom bostadsmarknaden saknar motstycke. Dessa aktörer, kan använda i stort sett vilka medel som helst, för att öka sin särställning och dominans. Investeringarna i bostadsmarknaden på global nivå uppskattas vara omkring 217 biljoner dollar, vilket är ungefär fem gånger så mycket som hela världens BNP och utgör ca 60 procent av värdet för världens samlade tillgångar (Jangård & Gertten 2019; FN 2017).

Orsaken till att det florerar sådana astronomiska summor på bostadsmarknaden kan primärt härledas till sviterna av den globala finanskrisen 2008-2009. Vid denna tidpunkt fanns det mycket stora summor pengar placerade hos olika banker världen över. När krisen hade blåst över betraktades inte längre bankerna (vilka kan ses som orsaken till att finanskrisen inträffade) som säkra institutioner att placera pengarna hos. Istället började marknaden leta efter nya sätt att placera stora tillgångar, med högre säkerhet än hos bankerna. Successivt flödade kapital in på bostadsmarknaden. Alltifrån enskilda större företag till några av de största pensionsfonderna i världen placerade på olika sätt sitt kapital i fastigheter.

Priset på fastigheterna, eller snarare priset på den mark vilken fastigheterna återfinns på, bedömdes vara mer stabil och trygg än att placera pengarna i andra former av finansiella instrument eller i banker (Jangård & Gertten, 2019; Ljungqvist 2019, 26 september).

[…] ”att se bostaden som en tillgång, inte bara som en trygghet för ägaren utan också som en säkrare form av sparande än bankernas sparprodukter eller börsen, då bostaden är en tillgång som stiger i värde med tiden. Mot bakgrund av det resonemanget ses investeringen som praktiskt taget riskfri.” (Barenthin Lindblad, 2016).

Bostaden är inte längre bara ett hem. Det har inträffat en strukturell transformation, där bostaden gått från att vara ett boende, till att behandlas och ses som en råvara där kapital kan placeras. I takt med att globala bolag i ökande utsträckning har placerat om sina tillgångar, från bank till fastighetssektorn, där risken bedöms vara mindre, bör också följden bli att bostadspriserna fortsätter att stiga. Blir det en mindre nedgång i prisutvecklingen kan de bevaka marknaden och utöka sitt fastighetsinnehav, för att bibehålla värdet i befintliga fastigheter. Ett hack i kurvan blir således en dubbel vinst för dessa företag. Ekonomistiska värden dominerar.

Samma trend som under slutet av 1800-talet. Skillnaden är att det rör sig om större belopp och maximerade vinster. På samma sätt som bostadshajar, eller Greve Erik Sparre gjorde med sina hyresgäster, tidigare i historien, beter sig dessa företag idag. Ansvar för sociala förhållanden, för människan eller det gemensamma goda är totalt frånvarande. I den globala utvecklingen förekommer skyhöga bostadspriser och tomma lägenheter samtidigt som det är bostadsbrist. Det skulle kunna bli en bostadsbubbla om något. I dokumentären Push nämner Professor Saskia Sassen att problematiken kommer lösa sig själv – sinom tid. Det skulle rimligtvis kunna vara ett sådant scenario hon ser framför sig, en enorm bostadsbubbla – för någon gång tar det slut.

Marknadens makt

Wolfgang Streeck (2016) skriver i boken How Will Capitalism end? att tanken om den världsomfattande marknaden – globaliseringen – fick en massiv utbredning under 90-talet. Det var i den kontexten, som relationen mellan marknaden och staten förändrades. Marknader och staters funktioner, mandat, maktförhållande och mer därtill omdefinierades. Här föddes idén om att kapitalismen äntligen kunde nå sin fulla potential, där alla enheter och individer på en global marknad, fritt kunde välja hur man skulle producera varor och tjänster. Denna nyliberalism indoktrinerar den politiska diskursen och ses snart som den enda naturliga vägen för samhället att gå. Maktbalansen inte bara rubbades utan kullkastades i och med den globaliserade kapitalismens framfart: ”Now states were located in markets, rather than markets in states” (Streeck, 2016, s.22).

Politiken och framförallt den ekonomiska politiken fastnade i en TINA (There Is No Alternative) under 1990- och 2000-talet.

Allt som skedde i det politiska landskapet var inriktat mot att svara mot de krav som den internationella marknaden, globaliseringen, ställde i termer om avreglering och lägre taxering. Idén om stabilitet byttes ut mot flexibilitet. Den globala marknadens behov fick högsta prioritet och betraktades därmed vara till allas bästa. De demokratiska idealen trycktes undan. Streeck (2016) menar att den globala marknaden nu sattes framför samhällets demokratiska grundvalar. Demokratin som begrepp började i globaliseringens kontext betraktas som långsam, kollektivistisk och konservativ. Den bedömdes inte kunna tillgodose behovet av innovation och utveckling tillräckligt snabbt i jämförelse med de snabba individer som kunde agera direkt på marknadens signaler.

Streeck (2016) pekar på att en av de första, som drog nytta av globaliseringen, var finanssektorn. Dess flyktighet gjorde att kapital snabbt kunde flyttas från ett ställe till ett annat förhållandevis enkelt. Framförallt den amerikanska finanssektorn hade oerhörda framgångar över hela världen. Det tog inte lång tid innan finanssektorn dominerade världen. Det fanns ingen möjlighet att reglera eller tämja den. Finanssektorn bygger uteslutande på vinstintresse, utan hänsyn till demokratiska ideal. Rättsstater kunde inte rå på den globala kapitalismen utan blev tvungna att kapitulera. Kapitalismen blev således en egen form av rättsstat, med sina egna normer, lagar och värderingar, helt utan demokratiska inslag.

Streeck (2016) beskriver vårt samtida tillstånd som en konflikt mellan nationalstaten och den globala marknaden. Maktförhållandet är asymmetriskt. Marknaden har makten över staten, vilket gör att det är marknaden som konstituerar villkoren för medborgarna i respektive stat. I och med att marknaden inte är demokratiskt styrd, behöver den inte heller ta hänsyn till demokratiska värden, utan kan arbeta för sitt eget mål: vinst och/eller ökad tillväxt. På så sätt särkopplas demokratin från den politiska ekonomin, som kan göra anspråk på det demokratiska begreppet i marknadens syften.

▪ Elisabeth Lundgren
▪ Kristian Starnberg
Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: