Tradition och återbruk

[210227] Dagens överflödssamhälle gör sig allt oftare påmint i konsten. Min senaste konstvandring i Göteborg blev en omväxlande upplevelse, både vad gäller material och uttryck, från stabilt måleri till återbruk, fick dessutom en digital final med en lustig dansvideo till nyskapade flöjttoner.

Nyttan med att flitigt promenera har blivit pandemins mantra. Mig lockar vandrandet först när jag kan förena det med ett specifikt mål eller självpåtaget uppdrag. Vilken tröst då att stadens konstgallerier fortsatt har öppet som om ingenting hänt. Från Konstepidemin till Galleri PS via ytterligare fyra gallerier blev en upplevelserik utflykt på nära tre timmar. Överraskande kanske för avsaknaden av filmade verk, som en tid tycktes dominera, till dess jag stod inför en videoinstallation på Galleri PS. Väggen med Carolina Jonssons verk av en dansande ung flicka naglade fast mig, lutad mot motsatt vägg, medan en lekfull och impulsiv dans pågick om och om igen och jag fick klart för mig att den meditativa musiken var gjord direkt för verket av den mångsidige musikern, flöjtisten och kompositören Anders Hagberg på basflöjt. Man kan föreställa sig den dansande flickan som ett naturväsen som kunde höra hemma i någon av de fotograferade skogsmiljöer som i övrigt utgör Carolina Jonssons utställning på PS. Denna videoinstallation lär utgöra första delen i ett projekt kallat Gränsland.

Först när jag senare, bilburen, når konsthallen Röda Sten möts jag åter av rörelse, tal och musik i konstverken. Men till Lala Raščićs omfattande utställning, ”Ju fler tungor som tystas, desto mer talar de” återkommer jag i en separat artikel.

Gravyr av Rakel Bergman Fröberg

Åter till vandringens början, Konstepidemin. Det första som fångar uppmärksamheten där är ett verk som upptar en stor del av golvytan i galleriets stora rum, nämligen en hög slarvigt samlade vita och träfärgade stolar, hopbundna med diverse svarta textilier, lite påminnande om en scenografi till något dansverk, där stolen ofta är en given ingrediens. Vad av alla tänkbara föremål som systrarna Tekla och Rakel Bergman Fröberg ger konststatus tycks sakna gränser. Och jag har svårt att tänka mig att deras förhållande till konsten inte skulle ha influerats av en ikon som Joseph Beuys, som den som med sina ”Objects” lanserade tanken på att allt som ges plats i ett konstnärligt sammanhang också ska betraktas som konst, om det så, som här, gäller en amputerad babydocka, kitschiga figuriner, delar av en allmogesoffa osv. Listan kan göras lång på föremål som fått bli till konstverk i stället för att hamna på soptippen. Men likt Beuys visar sig systrarna också vara drivna tecknare och målare, vare sig det gällt att teckna porträtt på ett fiaspelsbräde eller skära i trä eller linoleum. Vart de här unga konstnärskapen ska ta vägen efter avslutade studier vid konsthögskolan i Umeå finns skäl att hålla ögonen på. Vad jag förstår är det framför allt Rakel Bergman Fröberg som är handen bakom några skickliga gravyrer och ett antal målningar och skisser som balanserar upp utställningen från att främst förstås som uttryck för ett lekfullt tillvaratagande för att ge kasserade, en gång älskade föremål, nytt liv.

Målning av Greta Sandahl

Att det rena måleriet trots allt lever bevisas av de två erfarna konstnärskap som nu visas på Galleri Uddenberg och Göteborgs Konstförening. Igenkännandets glädje låter sig inte förnekas vid mötet med Greta Sandahls måleri, som med jämna mellanrum återkommer på Galleri Uddenberg. Det betyder inte upprepning eller att där saknas utveckling. I Sandahls fall tycks det handla om att nå en allt större upplösning av motivet, lägga tonvikten på själva seendet och kontraster, som mellan ljus och mörker. Hon arbetar metodiskt och konsekvent utifrån sin motivvärld från ateljén på Klädesholmen. Beroende på tidpunkt och dagsljus kan därmed samma motiv fås att framstå helt annorlunda. Det är ett stämningsladdat måleri som bliver vid sin läst men ändå varseblir en utveckling mot en allt högre koncentration och på att levandegöra själva färgen, ett närmast magiskt och drivet kontemplativt måleri som fortsätter att fascinera.

Pojke med MC av Lennart Berggren

Flitig utställare sedan 1980-talet har också Lennart Berggren förblivit, nu på Göteborgs Konstförening, men som jag till skillnad från Sandahls måleri, som jag följt genom åren, inte känner mig ha någon tidigare relation till. Jag finner ett måleri som engagerar, som vill berätta någonting, som om bilderna bär på en hemlighet. Att Berggren gärna befolkar sina målningar med människor, både vuxna och barn, konstaterar jag genom att besöka galleriet på hans digitala hemsida. Men här syns på de flesta bilder en ensam gosse i ett gåtfullt universum, landskap eller någon illavarslande situation. Ett måleri som inte heller tvekar inför det större formatet. Att barnet här har en central plats i Berggrens måleri omvittnar också 28 små helfigursporträtt av barn, placerade som en enhet.

Till galleriets inre rum lockar en liten minnesutställning med grafik och verk i emalj, som vittnar om den nu avlidne konstnären Ingegerd Hyltén-Cavallius lekfulla och skickliga bildskapande.

Vandringen bjuder på ytterligare kontraster när den når Galleri KC och utställningen Triton med verk av Barbara Ekström och Peter Trukenbrod, som också tidigare ställt ut tillsammans. Den senare hör också till dem som skapar konst av de mest vardagliga och oansenliga föremål med okonventionella material. I den här utställningen har han framför allt arbetat med organiska material för att ge välkända former, ofta med krigisk anknytning, en handgranat eller något annat vapenslag ett oskyldigt uttryck medelst höljen av olika organiska material, som plommonkärnor, skal av olika frukter eller så. Här uppträder också diverse snaror, flytvästar och kroppsdelar i okonventionella material.

Barbara Ekström arbetar också med objekt men här visar hon framför allt ett antal ”plankartor” ritade på marmorliknande underlag, som lär vittna om hennes engagemang när det gäller konstens betydelse i stadsutvecklingen. Varför utställningen heter Triton framgår först när jag läser ett informationsblad till utställningen och jag förstår att det varken anspelar på ett riskkapitalbolag eller på den mytologiska sonen till havsguden Poseidon. I stället förklaras att Triton syftar på det musikaliska begreppet Tritonus, det dissonanta s k djävulsintervallet. Sålunda tänker konstnärerna att miljöer som idag bedöms som dissonanser i gestaltningen visar sig vara viktiga för helheten på samma sätt som Tritonintervallet idag ses som en naturlig del av musikvärlden. Något förvisso att tänka på.

Textil av Kazuyo Nomura

Slutstation för denna konstvandring blir Galleri Anna H, där Statens Konstråds inköpare redan gjort avtryck. Här är det återigen en konstnär, Kazuyo Nomura, som arbetar med kontraster av ljus och mörker, men inte med färg utan med trådar. Som fortsättning på en tidigare utställning på samma galleri handlar det om stjärnkartor och dess osynliga linjer och gränser. Det är vackra, minimalistiska, meditativa textila verk i olika format.

Man kan inte säga annat än att det blivit en mycket innehållsrik konstvandring.

▪ Britt Nordberg

Vinjettbild:  Carolina Jonssons videoverk av en dansande ung flicka, foto Britt Nordberg

Galleri Konstepidemin: Tekla och Rakel Bergman Fröberg tom 21 mars

Galleri Uddenberg: Greta Sandahl, tom 7 mars

Göteborgs Konstförening: Lennart Berggren och Ingegerd Hyltén-Cavallius tom 14 mars

Galleri KC: Barbara Ekström och Peter Trukenbrod tom 7 mars

Galleri PS: Carolina Jonsson tom 7 mars

Galleri Anna H: Kazuyo Nomura, Konstellationen – Ljusets trådar och mörkrets tom 3 mars

 

Samtliga konstverk fotograferade av Britt Nordberg

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: