Rader av obesvarade frågor

[210301] I förlängningen av den diskussion som uppstod i förbindelse med visningsförhållandena omkring Burka Songs 2.0 i Göteborg har jag tagit del av filmen via www.drakenfilm.se, vilket satt igång tankarna omkring villkoren för konfrontationer mellan radikalt olika sätt att se på vanor och bruk i vardagen. Livsviktiga att urskilja i tider där mycket behöver omprövas och gamla lösningar inte duger längre.

För inte så länge sedan satt jag och väntade på att en teaterföreställning skulle börja ute i Angered. Muslimska flickor i nedre tonåren rörde sig i korridorerna och jag funderade över, i vilken utsträckning man helt enkelt kunde betrakta deras olikartade slöjor som ett utslag av mode, en ganska oskyldig profilering som alla människor mer eller mindre ägnar sig åt, utan att för den skull bli kopplade till våldsbrott eller terrorism.


Sedan kommer konfrontationen
i samband med Burka Songs 2.0 och efterföljande diskussioner. Jag har sett filmen via drakenfilm.se, en utomordentlig streamingsite, i förlängning av Göteborg Film Festival. Det är verkligen ingen bra film och den ger inte antydan av svar på frågan varför slöjan blivit en sådan viktig del av diskussionen omkring kvinnans ställning i muslimska kulturer och varför användandet av den i andra länder än muslimska känns så nödvändigt. Deltagarna regissören Hanna Högstedt vänt sig till har en skenhelig, självrättfärdig och latent hotfull framtoning, som dessvärre senare bekräftats i rättsliga initiativ mot den socialdemokratiska politikern Ann-Sofie Hermansson, som stämts för förtal. Socialdemokratins försvagade parlamentariska ställning ställer partiet i ett oklart förhållande till olika särkulturer, vilket ger upphov till anpassning och opportunism och man har anledning att fråga sig i vilken grad man i dag kan lita på socialdemokratin i förhållande till nittonhundratalets frigörelsetraditioner, den avgörande separationen mellan religion och politik. Hermansson frikändes i första rättegången men domen har överklagats.

Filmens koncept är konstruerat och därför falskt. En lesbisk icke-muslims kvinna (regissören) klär sig i niqab offentligt, vilket är förbjudet i Frankrike. Hon sjunger Marseljäsen och hoppas på att bli gripen, vilket inte inträffar. Platt fall redan från början och där har vi filmens utgångspunkt.


En deltagare framhäver att angående slöjan
kan vi förvänta oss en ’kamp’. Om vad då, frågar jag mig. Ingen vägrar vad jag vet folk att klä sig efter eget huvud i vårt land. I vilken omfattning ansiktsdöljande klädsel skall tillåtas i det offentliga rummet och vilken mån man skall bejaka religiös tillhörighet i förbindelse med offentliga uppdrag är ting vi har en förhållandevis kort tradition för att samtala om i Skandinavien, när man i Frankrike kan luta sig mot århundraden av upplysningstänkande, det heter laïcité, sekulära krav i det offentliga livet, liksom frånvaro av statlig inblandning i det religiösa, kort sagt sekularism. Detta är ett intensivt debattämne i dagens franska samhälle där man talar om islam-vänsterism som ett politiskt hot, vilket är ett relativt okänt fenomen hos oss, där islamofobi fortfarande godtas som skällsord för var och en som är motståndare till urholkning av våra demokratiska traditioner. Om inte direkt rädd finns det all anledning att vara uppmärksam på vad extremister kan ta sig för, speciellt de som inte drar sig för våld. 13-åriga Emma som blev nedkörd på Drottninggatan i Stockholm är en realitet, ett liv som inte fick levas, ingenting vi vill se mera av.


Den som talar i termer av kamp
tänker också i perspektiv av att besegra eller slå ned. Är det våra moderna ideal som skall stryka på foten? Hur oskyldigt är kravet att få bära slöja? Och kanske inte minst viktigt: vilken betydelse har det att skyla kroppen i det ständiga spelet om kvinnans sexuella status?


Det är en välkänd sanning, att täckandet
är minst lika upprörande som avtäckandet, beslöjandet lika oroande (upphetsande) som avslöjandet. Det fria fantasilivet omkring den dolda kvinnokroppen räddar således inte kvinnan från den icke önskvärda manliga blicken, tvärtom, och på samma sätt avdramatiserar en mer frigjord klädstil den tvångsmässiga sexuella fixering förbudet triggar och en livsstil utvecklar sig som vi vant oss vid att kalla emanciperad eller helt enkelt ’modern’.

Vi måste precisera vårt sätt att tala om islam. Det räcker inte att särskilja de brottsliga referenserna terrorismen framtvingat, vi måste också kunna identifiera politisk islam och skilja den från moderna strömningar islam naturligtvis också innehåller, inte minst i de västerländska kulturer där livsåskådningen länge varit en del, t ex i Frankrike. Ordet islam betyder emellertid underkastelse och reaktionerna på senare tiders övergrepp och dödligt våld har tagit sig starka uttryck bland både civilbefolkningen och den religiösa representationen där. Boken Slöjor, redigerad av Elin Berge och Edda Manga, redovisar slöjans bakgrundshistoria och visar på beröringspunkter med huvudtäckning även i västerländsk kultursfär. Diskussionen omkring Burka Songs 2.0’s öde i Göteborg finns utförligt redovisad på Kärringbloggen, www.bergmanhelene.com.


Jag får en ny och väldigt klargörande
ingång till detta gigantiska problemkomplex genom en nyligen utkommen bok om teater, Europeisk scenkonst, skriven av Theresa Benér, mångårig teaterkritiker på Svenska Dagbladet, tillika författare och utgivare av en egen teatertidskrift, www.theresabener.com.

Boken handlar om den nu 95-årige engelske scenkonstnären Peter Brooks livslånga arbete med teaterns former och presentationstekniker, succesivt baserat på ett alltmer internationellt, för att inte säga globalt erfarenhetsområde. Från att som purung ha varit knuten som nyskapande regissör till Royal Shakespeare Company och mottagit avgörande impulser från workshop-veteranen Joan Littlewood etablerade han 1968 Centre Internationale de Recherches Théâtrales, där han i förlängning av inspiration inte minst från polske laboratoriekonstnären Jerzy Grotowski sökte kunskapsvägar på ett globalt plan, där han inte räddes konfrontera vitt skilda traditioner och arbetssätt och där han tillsammans med sina medarbetare i vidöppet sinnelag sökte sig långt ner under ytan, sökte sina egna ’tomma’ spelplatser, så förutsättningslöst det över huvud taget var möjligt, sökte källorna, ursprungen, kanske till och med sanningen. En person som särskilt framhävs i arbetet är George Ivanovitj Gurdjeff, en grekisk-armenisk tänkare och resenär, vars oändliga upptäcktsfärder och undersökningar lyfts fram som uttryck för exemplarisk mänsklig förmåga och rikedom. Genom hans historia kommer man också att tänka på svenske Ingemar Lindhs livslånga arbete genom Institutet för Scenkonst, också det i nära kontakt med Grotowskis upptäckter omkring skådespelarkonsten som ett objekt för forskning.


Resultatet av Brooks omfattande arbete
resulterade i föreställningar som bara kunnat omtalas som ’fenomenala’, allt från den cirkusinspirerade En midsommarnattsdröm i England över monumentala Marat/Sade (också filmad) av Peter Weiss, till återkommande Tjechov-tolkningar på den skrovligt tidsmärkta skönheten Théâtre des Bouffes du Nord i Paris, en traditionell teaterbyggnad med gyllene rader men med en spelyta som utvidgats mot publiken och där förslitningen gjorts till en befriande tillgång. Jag vill minnas att det var Måsen jag såg där, men helt säker är jag inte. Det kan ha varit Onkel Vanja också. Eller Tre systrar.

Framför allt lyckades det Peter Brook att trolla fram en angelägen för att inte säga brinnande spelstil med litteraturen som utgångspunkt, vilket skilde honom från andra grupper som låtit sig inspirera av Grotowski, för vilka den skrivna texten kom i bakgrunden till förmån för något som (helt felaktigt) kom att benämnas som ’fysisk’ teater. Kännetecknande för dem alla var emellertid etablerandet av en utgångspunkt i den inre tomhet i mystikens form som var en motsvarighet till Brooks första karaktäristik av ’den tomma spelplatsen’, som också var titeln på hans teoretiska genombrottsverk över teaterkonsten som sådan.


Det är på just den punkten
, i förmågan att få utgångspunkterna att växa, slå rot och blomstra genom det mångfaldiga inflytande artisternas olikartade bakgrund blev ömsesidiga garanter för, Peter Brooks arbete blir till fruktbar belysning långt utanför sitt eget område, för ett helt samhälle, ett helt liv.

Theresa Béner skildrar livfullt och mentalt spatiöst hur ett sådant arbete kunde gestalta sig genom såväl enskilt som kollektivt arbete, där inte minst alla former för resande, sökande genom resande, utåt som inåt, spelat en central roll. Ett sådant resande kom senare att känneteckna hela Peter Brooks teatersällskap under den ständiga upptäcktsfärd hans arbete kom att beskriva.


Det ligger en obeskrivlig uppmuntran
i skildringen av all denna verklighet, därtill klädd i en språkdräkt som är lättillgänglig, exakt och tydlig, vilket gör boken till en riktig page turner. Läsaren tar sig fram genom landskap efter landskap, upptäckt efter upptäckt med nya insikter som resultat.

Så skulle livet i våra nya samhällen också kunna se ut! Vår värld kommer oundvikligen förändras – hur skulle det kunna vara annorlunda? Vår utveckling rullar på, utvecklingen går allt snabbare och vi måste förstå att behålla vårt sinne för frihet och rätt i dessa allt annat än lätta processer så att vi inte förlorar det viktigaste av allt: vår inbördes respekt och utvecklingsvilja, tillsammans med vår integritet. Jag har de senaste dagarna av en tillfällighet kommit att närstudera den amerikanske skådespelaren Robert Redfords arbete, hans konstnärskap och hans utveckling av institutet Sundance, organisationen bakom Sundance Film Festival, båda centrum för oberoende film och filmkonstnärer i ömsesidigt utbyte. Inte minst framhåller Robert Redford konstens inneboende förändrande kraft och konstnärens förmåga att ge den riktning, liksom han pekar på konstens förmåga att öppna låsningar som har att göra med kön och ras. Redfords arbete är ännu ett exempel på ett engagemang i Brooks anda, ett framtidshopp om egenliv och individuell förmåga.


Vi bör rikta uppmärksamheten
på den typen av arbeten och dra lärdom av dem, inte stanna upp och oroas över, att världen, alla delar av världen, ständigt befinner sig i utveckling för det är nog det enda vi kan vi vara helt säkra på att den oavbrutet är. I vilken mån det kommer stå i vår makt att öva inflytande på den riktning den tar, beror på hur grundligt vi är beredda att gå till väga, också i vår självrannsakan, och där utgör Béners bok om Peter Brooks liv och verk en ovärderlig kunskapskälla genom den lärorika konkretion hon låter sin undersökning ledsagas av.

▪ Kjerstin Norén

Fotot: Burka Songs 2.0

 

Burka Songs 2.0
regi: Hanna Högstedt
Sverige 2017
www.drakenfilm.se

 

Kärringbloggen
www.bergmanhelene.com

 

Slöjor
av Elin Berge och Edda Manga
Atlas 2006

 

Europeisk Scenkonst
av Theresa Béner
29 media 2020

 

Den tomma spelplatsen
av Peter Brook
England 1968, på svenska 1969

 

www.theresabener.se
Teaterkritik Kulturproduktion

 

Sundance Institute
grundat 1981 av Robert Redford

 

Sundance Film Festival
Park Lake City, Utah, USA

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: