[210324] Vad Corona har betytt för konsten är en senare fråga. Vad den betyder för vår konstupplevelse här och nu är vad nedanstående handlar om, något vi kan uttala oss om.
Det var slutscenen i Stanley Kramers film På stranden från 1959 efter Nevil Shutes roman som dök upp i medvetandet under Göteborg Baroques konsert fredagen den trettonde november 2020 på Stora Teatern. Vi fick veta att det var sista spelningen på teatern tills vidare, sedan skulle den corona-stängas på obestämd tid. Närvaron i den glest besatta salongen väckte minnet av det färre och färre antal människor som i filmen samlades på torget som de sista offren för kärnvapenkatastrofen, alltmedan löven rasslade runt på marken tillsammans med ett antal flygblad med texten VAKNA.
Det kändes ödesdigert, själva orkestern var reducerad till fyra medverkande, mezzosopranen Amanda Flodin var ensam sångare och fann i det lugn som infann sig ett generöst utrymme för sin tonala träffsäkerhet följd av de sökande utsvävningar hon tog i bruk i tolkningen av ett antal lamentationer. Omständigheterna var i någon mening ideala, exklusiva, priviligierade för en sådan tillägnan.
Men gruppen var trots det splittrad, oron smög sig på, en oro som tagit sig våldsammare ton i Tekla Bergman Fröbergs nya utställning på Galleri Lerverk i Kronhusbodarna, Signaler från ett hål under himlen. Det är samma sönderslagna, dyrbara porslinsföremål som jag tidigare skrivit om, starkt knutna till hemmets trygga hägn, men här elaborerade inte minst i förhållande till djurvärlden, som dyker upp i de mest överraskande former: osäkert hängande på en tå, bärande en till synes övermäktig konstruktion, maktfullkomlig och dominerande i en fågelbaserad komposition, där, som i alla dessa föremål, en tjock och massiv rödfärgad lera håller samman en sinnevärld som inte längre är sig lik. Något ohyggligt ligger på lut, något som även återkommer i hennes etsningar.
Precis som i verket Kapslarna nedan dyker ordfragment i förbindelse med skulpturerna upp, oberoende av de ursprungliga titlarna: drama – fått en fågel på foten – varje älskad tallrik – handen som vill komma ut – ren abstraktion…
Kapslarna är helt enkelt textfragment lagda i medicinska ampuller, fragment från 1819 års psalmbok som Gerlesborgsbaserade Catharina Göransson fann under golvplankorna vid renoveringen av Svenneby Gamla Kyrka, allt dokumenterat i det stora verk som beskriver hur
byggnaden en gång restes som till värn mot havet och blivit en markering av kristendomens insteg i vårt land och vår kultur: Står i tiden fram.
Detta arbete går hela sex år tillbaka i tiden och redan för ett par år sedan kunde man betrakta de taktila psalmboksbladen som spillror, ibland förvandlade till andra objekt, foton eller nya texter, ibland med stark verklighetsanknytning, i form av en flytväst för barn. Och lika gränslöst orolig som man är att stöta in i någon av de spotskt spröda verken i Tekla Bergman Fröbergs utställning, lika rädd blir man för att psalmboksbladen utsatta för tidens tand skall gå i upplösning under ens uppmärksamma blick, som kunde blicken bli lika otillåten som beröringen av ett utställt verk: Se människan! Eller lagda i Kapslarna, sinnebilder för allt det vi går och bär inombords, impulserna som kommer till uttryck ibland, kanske med konsekvenser. Mestadels dolda för omgivningen är de Räddade ord, som i det nya verket blivit till Klingande ord.
Då har materialet lyfts till en än högre nivå genom att framföras som ett musikaliskt recitativ, lika sprött i tonsättning och instrumentbehandling som någonsin de sköra pappersbladen. Folkkära psalmer som ’Din klara sol går åter opp’ eller ’Vänligt över jorden glänser’ tittar fram ur kompositionen och på samma sätt som verket tagit sin utgångspunkt i kristendomens intåg i vårt land förebådar den på ett närmast ödesdigert sätt dess framtida uttåg. En enkel konstruktion av ett föremål som gjorts till ny tonarm på en gammal skivspelare är genom rotationen en rytmisk markör, en varningssignal när den rammar några tillfälligt omgivande föremål som de agerande flyttar runt.
Den pandemiska ensamheten koncentrerar emellertid framförandet på ett avgörande sätt, det är mästerligt hanterat och har just genom sjukdomskrisen gjorts tillgängligt för en långt större publik än ett antal närvarande människor hade utgjort. Liksom Göteborgs Filmfestival för ett par veckor sedan kan detta ömtåliga konstverk nu ses över hela landet, som av mig, som avslutar denna reflektion med följande dikt i en tidigare bearbetning av Kapslarna från 2018:
minsta
arvingar
amen
ett barn
orden
världen
framgå
doftar, blommar
blida vår
