Människans natur – en strategi för tanken

Foto: Andres Serrano

[210404] Sommaren, hösten, vintern -94 blev till en vändpunkt genom en rad katastrofer, som gav anledning att fråga, inte bara: vad är det som händer med naturen? utan också: vad är det som händer med människan?

Falun, Bjuv, sedan händelserna utanför Sturecompagniet – och mitt i allt detta en naturkatastrof med teknologiska förtecken: Estonias undergång i Österhavet, varpå våren -95 följde som ett knivhugg, sedan har det fortsatt så.

I denna förtätade stämning ställde en utställning på galleri Charlotte Lund i Stockholm frågan åter: vad är en människa? vad betyder hennes liv?

Det var stycken ur den amerikanske målaren/fotografen Andres Serranos arbete The morgue (Bårhuset). I en smärtsamt närgången fotograferingsakt hade Serrano avbildat de döda och genom sakliga upplysningar om respektive dödsorsak givit ett socialt och historiskt dokument om livet i ett modernt samhälle, Amerikas.

Det var svåra, nästan outhärdliga bilder att betrakta. Det fanns ingen möjlighet att förstrött registrera det han gjort. I mer än en mening var hans utställning något man måste ’gå igenom’. Vi är inte vana vid att sanningen blir så påträngande och samtidigt förmedlad genom en så välargumenterad skönhet. Varje impulsiv anklagelse för en möjlig sensationslystnad tystades av verkets traditionsmedvetna omsorgsfullhet. Och krävdes det mod för att betrakta dessa avlidna – vilket mod hade då inte krävts att skapa förutsättningarna för den erfarenhet vi fick ta del av? Vilken självövervinnelse låg inte bakom bilderna vi såg, som genom fotografiet och den konkreta handlingen bakom fotografiet gav ett sällsynt ocensurerat meddelande? Ett snitt i foten liknar ett trött öga, som gråter. Kvinnan som den tillhörde begick självmord med hjälp av råttgift.

 

Andres Serranos bilder rör sig på gränsen till en blasfemi, som bara är möjlig för den som är förankrad i en bestämd trosföreställning, i Serranos fall den romersk-katolska. Genomslagskraften i hans bilder beror på att det är människor han avbildat. Inget djur, dött eller levande, hade väckt liknande känslor. Tankarna vandrar och frågorna ställs: hur såg deras liv ut? vem var de, en gång?

Det är väl något av en ödets ironi att utgivningen av Göran Palms En omodern betraktelse (1994), som sökte göra människovärdet till något relativt, skulle komma att omges av alla dessa intensiva, genuint mänskliga upplevelser.

Göran Palm är naturligtvis en i biblisk mening enfaldig, en mediterande särling, men han delar tänkande med en rörelse som är beredd att dra långtgående slutsatser av några förment ofarliga tankeexperiment. Inom stora delar av det ekologiska idégodset av i dag förfäktas en människosyn som står i skarp kontrast till den judiskt-kristna och humanistiska, utvecklar en ny ’andlighet’ och arbetar med beslutstekniker och motiv för beslut som motarbetar normer vi vant oss vid att uppfylla, där stämningslägen ersätter kunskap, påståenden argument. Det betyder döden, när fanatiska djur- och naturvänner spränger vallarna i våldsamma protestmanifestationer – men vad består alla dessa passionerade uttrycksformer av? Vad får människomassan att engagera sig för djuren med en fanatisk hetta, som de under inga omständigheter visar sina medmänniskor, kanske inte ens sina egna barn?

I sin art är dessa uppror inte artfrämmande fotbollshuliganernas brutala handlingskraft. Det är samma förvildade ansiktsuttryck vi lägger märke till och förlängningen av dessa rörelser är allt annat än oskyldig, i dess spår växer den moderna nazismen, med samma vulgära slagkraft, samma jungianska människosyn, samma hotfullt kollektiva ideal som vi har fruktansvärda historiska erfarenheter av.

Korrektiven uteblir emellertid inte. Den franska filosofen Alain Finkielkraut, analyserar i Tankens förräderi (La Défaite de la pensée, 1987) konsekvenserna av en uppgivenhet inför vår egen moral- och regelhistoria och den danske författaren Hans-Jørgen Nielsen åstadkom i den sista text han färdigställde, Den fraktale boogie (1991), med sedvanlig swing en uppgörelse med den nya tidens grumliga ’helhets’föreställningar och godtyckliga sammanblandningar av myt och vetenskap i en världsbild som förväxlar naturen som sådan med det sätt som står oss till buds att tala om den i språket.

Finkielkraut försvarar ett humanistiskt kulturarv, som i sin art inte är europeiskt, utan allmänt, och därmed utgör ett giltigt instrument mot varje form för fundamentalism. Som inte kan relativiseras, bara utvecklas, så långt tänkandet står den självständiga individen bi. Hans-Jørgen Nielsens hjärteangelägenhet är modernismens ickelinjära förutsättningar. Trollskärvorna i vår medvetenhet. Han vänder sig mot böjelsen att utifrån olika variationer på ett slutet neogeocentriskt tema (Lovelocks Gaiateori, som ser en förlängning i Carolyn Merchants Naturens död) söka trygghet i totalitära uppfattningar om samspel och sammanhang mellan ’allting’, som vi inte har någon saklig möjlighet att uttala oss om, mot allomfattande uppfattning om ’vetenskapliga’ föreställningsvärldar som inte gör boskillnad mellan vetenskaplig sanning och trosvisshet och likväl insisterar på att bli just – trodda.

 

Ideologier slår inte igenom utan orsak. De uppfångar något vitalt i det allmänna medvetandet och vänder självklara föresatser – som det att vi bör vårda naturen och behandla varje levande väsen anständigt – till totalitära krav med känsloladdat innehåll. Men den ena uppfattningen om naturen är inte ’natur’nödvändigare än den andra. För den amerikanske arkitekten Frank Lloyd Wright och hans krets var naturen med stort N en enhet i vilken människan hade en aktiv, krävande betydelse. Det var inte den obearbetade, råa naturen som ägnades uppmärksamhet. Naturen fick sin andemening genom människans närvaro i den, enligt en sekulariserad uppfattning om gud, där människan odlade sin själsstyrka i medvetenheten om sitt eget högtstående värde.

Därför blev konsten ett mycket sannare uttryck för naturens skönhet än blommorna och träden och det konstnärliga arbetet ett sätt att uppdaga naturens inre egenskaper, där ingenting är helt och hållet vackert ensamt, vilket också innehåller en uppfattning om kärlek.

I förhållande till den ekologiska oskulden finns det orsak att påminna om att naturen aldrig varit någon människans självklara ’vän’. Den har tvärtom inneburit hotet i hennes tillvaro, den oberäkneliga faktor som hon så långt det stått i henne makt måst tämja och göra sig till herre över, det har inte minst angått hennes egen ’natur’. Naturen kommer inte någon till hjälp, absolut inte något oskäligt djur, och i raden av frågeställningar träder också den konstnärliga uppgiften in genom sin mentalt fostrande roll.

I alla dramatiskt svåra utvecklingsfaser ligger det nära till hands att gripa efter bjärtast möjliga orsak till eländet, och i förhållande till det växande samhällsvåldet har många tagit fasta på en bestämd typ av TV-underhållning och videokultur. Men då bortser man från framför allt två ting, där det ena är en fråga om orsak och det andra en fråga om smak.

Inget medialt uttryck, hur motbjudandet det än må vara, existerar utan att verkligheten i någon form givit anledning till det. Våldet på filmduken finns därför att våldet på gatan existerar och varje form för ’sanering’ som finge karaktär av att förtränga denna sanning skulle påminna om det sätt på vilket femtiotalets Hollywood rensade ut sin samhällskritiska kader för att ersätta den med Doris Day.

 

I livet är godheten alltid intressantare, mer utmanande, än ondskan – i konsten förhåller det sig omvänt. Där förvandlas ’godheten’ lätt till falskhet medan skildringen av den reellt existerande ondskan utvecklar en läroprocess som tar gestalt i konstens uttryck för skönhet och sanning. Därför skall TV-våldet inte kritiseras för att det är våldsamt utan för att det är osant, inte för att det behandlar svåra inslag i livet utan för att det gör det på ett ytligt sätt och bortom alla proportioner dominerar ett programutbud i avsaknad av, inte censur, men en smakbedömning.

Sanningen om verkligheten förråar inte, även om den är grym. Få av de så kallade empatilösa skulle uthärda blott några minuter i Andres Serranos utställning men skulle de göra det skulle deras erfarenhet fördjupas, inte förhärdas. Börjar vi däremot bejaka en förträngning av verkligheten är vi säkra på att frustrationerna växer i takt med de bristande möjligheterna att bearbeta plågan. Det var vad kampen bakom den moderna konstens genombrott bland annat handlade om, ett genombrott som lika lite som demokratins är för alltid eller tål lättjans sömn.

I det sammanhanget vill jag peka på den franska filosofen Simone Weils arbete. I alla de ovan berörda frågeställningnarna fördjupar hon argumentationen så definitivt att man som läsare skönjer en möjlig utveckling och problemlösning. Simone Weil är en tänkare som borde stå i centrum i dag.

Om man till exempel upplever en rationell kärna i angreppen på en bestämd typ av egocentri i det sätt på vilket människan förvaltar sitt kunnande och med rätta noterar bristen på utvecklande människoarbete i en nedgångskonjunktur för den humanistiska kulturen är Weils sätt att skydda individen utan att framhäva personen av yttersta värde.

Det är inte som person hon vill skydda människan, bara som – människa. Som person är individen full av brister. Ansträngningen för att övervinna bristerna har dels med ett gudsförhållande att gör, Simone Weil är mystiker, men det kan också identifieras i den vetenskapliga eller den konstnärliga manifestationen, där den enskilde, i den mån han är framgångsrik, inträder i en anonymitet, där resultaten av ansträngningen lämnar upphovsmannen bakom sig, som ett bevis på att han som människa lyckats övergå sina naturliga förutsättningar.

 

Det kräver å andra sidan en strängt utvecklad individualitet i arbetet. Kollektivet, gruppen, nationen, kyrkan, partiet, lockar bara till lögn. I Brev till en dominikan skriver Weil: ”Överallt där intellektet vantrivs, där finner man också kollektivets förtryck av individen, en kollektivets tendens att bli totalitärt.”

Gruppen som sådan kan inte utföra den enklaste addition, skriver Weil och använder en räknande pojke som exempel, när hon påpekar att hans misstag är personligt, medan hans framgång gör honom delaktig i en insikt som kan delas lika av alla, eftersom den är sann.

Hon karaktäriserar det personliga som ”den del av oss som är misstag, villfarelse och synd. Personen i människan, det är något som våndas, något som fryser, som söker tillflykt och värme”, säger hon och fortsätter: ”Människan behöver värme och tystnad – man ger henne larm och iskyla.”

Inför alla de svårigheter vi brottas med är det bara människan som kan lösa människans problem. Det är dessutom något som åligger henne. Naturen som sådan kommer alltid vara en av hennes naturliga fiender, kanske den värsta av alla.

▪ Kjerstin Norén

Bilden: Från The Morgue , titel Infectious Pneumonia,  Andres Serrano

Denna text publicerades första gången i Aftonbladet, 7/4 1996, Påskdagen, under titeln Människan behöver värme och tystnad – man ger henne larm och iskyla. En reflektion i tiden. Det är nu tjugofem år sedan – i vilken utsträckning består de problemställningar som då formulerades, i vilken utsträckning är de övervunna eller har de tvärtom förvärrats?

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: