[210405] Isabelle Bervenius debutroman behandlar ett klassiskt kärleksdilemma i en språkdräkt som ligger i tät samklang med bloggvärldens snabbrörliga och orena estetik. Det är något av åren mellan krisens utbrott i Svenska Akademien och coronapandemins omgestaltning av levnadsvillkoren i samhället. Miranda närmar sig trettio, och upprätthåller en vacklande balans i sitt liv som ändå känns outstakat och i viktiga avseenden ovisst. Sedan hon flera gånger misslyckats med att komma in på Konstfack läser hon samhällsvetenskapliga ämnen på Södertörns högskola.
Hon har en manlig vän som hon ligger med då och då. Jag tvekar givetvis inför den något vulgära men klargörande definitionen knullkompis, men det är vad det handlar om. Åtminstone till en början, då Miranda tänker på honom som Cykelkillen, om hon tänker på honom alls. In på scenen träder nu en ny kurskamrat, Adrian, som med sin skönhet tänder kyrkfönster i hjärnan på Miranda, för att citera Bengt Anderberg. Och nu är linjerna uppdragna för det huvudsakliga motivet i Isabelle Bervenius debutroman ”Ecstacy”.
Det handlar alltså om ett klassiskt dilemma: till vem ska jag skänka mitt hjärta, med vem vill jag leva resten av livet? Saken kompliceras av att Adrian har en flickvän som han bor ihop med, men denna onekligen besvärande omständighet gör Miranda sitt bästa för att förtränga.
Miljön är alltså Stockholm, och det liv Miranda lever uppfyller alla fördomar om yngre stockholmares självbespeglande, prestationsinriktade och superkonsumistiska livsstil. Man bor på Söder, Kungsholmen eller Östermalm, man tillbringar en stor del av livet på krogar, kaféer och svartklubbar. Miranda har två nära vänner, den ena är gravid, och rapporterna från tillvaron som blivande mamma kommer Miranda att fastslå att hon hellre köper en känguru än blir med barn. Isabelle Bervenius är bra på drastiska formuleringar och uttrycker sig träffsäkert om de människor som befolkar boken. Ibland är ironin påtaglig, särskilt när det gäller akademiska lärare eller föräldragenerationens stackars kringskurna figurer, som snickrar på stugan, dricker lådvin och löser Melodikrysset.
Det är lätt att känna sympati för Miranda där hon slits mellan den präktige cykelkillen Isak och den till gudars like idealiserade Adrian. Men jag har ett problem med henne, nämligen hennes ihärdiga missnöje och förmåga att göra problem av precis allt. Det kan vara en litterär dygd att problematisera, men det kan tippa över till den grad att man vill börja bläddra bland diagnoskriterierna.
Att vilja skriva med en litterär diktion som hör tiden till är inte fel, men en roman bör för att behålla sitt värde kanske inte i så hög grad som här vara präglad av ett idiom som verkar hämtat från bloggosfärens hopvispade tillfällighetsalster. Isabelle Bervenius visar upp den samhällsvetenskapliga beläsenhet hon delar med sin huvudperson genom att ibland drämma till med några akademiskt gångbara teser och citat från knäsatta guruer som Giddens, Foucault och Bauman. Hon relaterar gärna de dramatiska växlingarna i Mirandas liv till musik, där hennes referensapparat imponerar.
Att kalla en bok för ”Ecstacy” är ju en smula provokativt, i synnerhet som extasen i det här fallet mer hänger ihop med bruket av partydroger än med extas av mindre olagligt slag. Det förvånar mig lite att en bok med en samhällsvetare som huvudperson och som utspelas vid den här aktuella tiden inte alls uppmärksammar metoo-rörelsen. Men avgränsning är ju också en dygd. Mirandas kärlekstrubbel är tillräckligt komplicerade för att fylla – minst – en roman.
