Dödsdansen genom Staden

bild ur föreställningen

[210420] Det slumpade sig så, att jag ankom till Folkteaterns och produktionsbolaget Ögats uppfinningsrika teaterföreställning nyvaccinerad och därför på ett högst påtagligt sätt en del av ett av dess genomgående teman: isoleringens effekter på ett förhållande under pandemi – något vi ofta informerats om sedan en tid tillbaka, hur förhållanden spricker och faller i bitar när trycket hårdnar.

Isolering i tiden är också ett dominerande tema i ett textarbete omkring Robert Musils Mannen utan egenskaper jag just plockat fram när det efter en första uppsättning på Gerlesborgsskolan i norra Bohuslän med bildkonstnärer(!) i rollerna blivit liggande i väntan på nya försök. Då finner jag följande reflektion över stadens betydelse för människornas liv:

  ”Staden är scenen.

Staden är en maskin, en ensamhetsskapare och en larmande erfarenhetskälla i sitt eviga sorl…”

Jag har skrivit att

  ”berättaren berättar inte om staden, han har blivit en urban berättare, präglad av diskontinuitet – snabbhet – eventualitet – avindividualisering – abrupta sammanstötningar – komplicerad växelverkan mellan olika ålagda nätverk av kunskap… Osv.”

Och då är vi i ett nu i Strindbergs, vilket betyder Edgars/Hedvigs och Alice’ värld i bostaden som håller dem fångna. Utgångspunkten är det klassiska dramat Dödsdansen och det såriga äktenskapet mellan kaptenen och den före detta skådespelerskan har blivit ett samkönat sådant, men för den skull inte mindre sårigt. Här skall inte avslöjas i exakt vilken bostad, bara att det rör sig om en högreståndsmiljö med dubbla kristallkronor och romantiska herdemotiv på väggarna, det är ingen funkislya från trettiotalet dramat 2021 utspelar sig i.

Utrustade med sändare, hörlurar, munskydd, guide (Sara Wikström) tas vi vid handen för att lära känna det olyckliga paret, men också dess omgivning, gatubilden utanför, idéer om andra lägenheter, med andra par, kanske vi själva, när vi på ’scenen’ byter plats med spelarna: detta är vår verklighet i den ena rötan angående människornas möten efter den andra, där inte mycket av den äkta dragningen står att känna igen, i den mån den alls har funnits.

  Genom att ’äktenskapet’ nu har blivit Hedvigs och Alice’ är inte heller maktkonstellationen identifierbar som förr och kanske har föreställningen här gått miste om en viktig precision i förhållande till den misär kontrahenterna utvecklat och som inte längre omedelbart kan identifieras som ett spel mellan man och kvinna som vi tidigare förstått den. Två skickliga spelare, Lena B Nilsson och Andrea Paddington Edwards, arbetar med stora gester men förtydligar aldrig helt passionen som alltid ligger under det hat en förbindelse kan utveckla och gör att man drar sig till minnes Ibsens ord i Når vi døde vågner:

  – Hur avundsvärda är ändå inte de döda!

Det kunde varit vännen Kurts ord, med försiktighet spelad av Jonas Sjöqvist, den som sägs ha legat bakom förbindelsen men står lika oförstående inför dess resultat som alla andra närvarande, inte minst de själva.

Det är ändå djupt intressant att följa de arma protagonisternas kamp med sina motstridigt okontrollerbara viljor och, precis som hos Musil, finna sig placerad med tjuvtittarblicken, längtansblicken, allvetarblicken – vilken blick man än måtte välja för dem vi ser och dem vi inte ser, men anar i den omkringliggande staden. En väl använd en och en halv timme, associationsrik i minnet av vår store dramatiker. För inte alltför länge sedan (1993) iscensatt på Dramaten av Lars Norén med Jan Malmsjö och Marie Göranzon (hans regidebut, att se tills vidare på SvtPlay, liksom Ragnar Lyths filmatisering (1980) med Keve Hjelm och Margaretha Krook) samt på Göteborgs Dramatiska Teater (2014) i Folkteaterskådespelaren Erik Ståhlbergs regi med Åsa-Lena Hjelm och Peter Harrysson i huvudrollerna.

▪ Kjerstin Norén

Bilden: Lena B Nilsson och Andrea Paddington Edwards. Foto: Nadim Elazzeh

Dödsdansen
en lägenhetsföreställning av
produktionsbolaget Ögat och Folkteatern

i regi av Anton Källrot
originaltext: August Strindberg

koncept och bearbetning: Magnus Lindman, Ylva Olaison och Jonathan Silén.

i rollerna: Lena B Nilsson, Andrea Paddington Edwards, Jonas Sjöqvist och Sara Wikström

spelplats okänd till den 15/5

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: