[210421] Den centraleuropeiska mellankrigstiden har en speciell litterär lockelse, med gestaltningen av det tragiska förloppet som ledde fram till andra världskrigets folkmord och destruktiva vansinne. Ännu starkare blir det med vittnesmål, med röst och berättelse från dem som stod mitt uppe i händelserna.
En sådan person är Klaus Mann (1906-1949), son till den store tyske diktarfursten och antinazisten Thomas Mann. Vändpunkten är en självbiografisk och postumt utgiven skildring, som reflekterande inledd i livets upphov: ”Var börjar historien? Var rinner vår individuella tillvaros källsprång upp?” och slutar med påståendet att ”Vid slutet står ännu ett frågetecken.”
Det är en tragiskt monumental roman, en fresk över en förlorad värld, men anslaget är intimt och skarpt registrerande snarare än storvulet. Associationer går till Stefan Zweigs mästerverk om mellankrigstiden Världen av igår, även det en flödande väv av minnen runt den mellankrigstid som förlorades och fördärvades av totalitära rörelser och destruktivitet.
Hos Mann vävs det stora och det lilla livet ihop, från barndomens högborgerliga konstnärshem i München och sedan en vindlande väg ut i världen. En central plats är USA, det land dit familjen flyttade efter Hitlers maktövertagande. Med rätta kan Klaus Mann kallas en tysk-amerikansk författare, eftersom han skrev på båda språken och hade rötterna i båda kulturerna.
I romanen beskrivs inte bara det unga och intima livet, utan också familjens umgänge med dåtidens internationella kulturelit, liksom politiska händelser som formade denna ödesmättade resa in i mörkret. Den pregnanta och precisa prosan är förtjänstfullt översatt av Jane Lundblad.
Klaus Mann levde ett nervöst kringflackande liv, landsförvisad från Tyskland för sin antinazistiska aktivitet flöt han runt mellan USA och Europa. Öppet homosexuell och drogmissbrukare, destruktiv och deprimerad; livet ändade han för egen hand i Cannes 1949, övergiven och utblottad. Döden var ständigt närvarande i hans liv: under andra världskriget, men också i hans eget självförbrännande leverne, där självmordet var en dörr som ständigt stod på glänt.
Han var familjens svart får, då han så uppenbart vände ryggen till alla högborgerliga konventioner. Queer, innan ordet fanns. Radikal och rakryggad, utan att försöka vinna politiska poänger i sin omgivning. Hårdast går Klaus Mann åt medlöpare, sådana som svek sina ideal och samarbetade med nazisterna, sådana som vände kappan efter vinden och sedan glömde bort alla dessa svek när vinden väl hade vänt igen. Många av dessa krafter finns gestaltade i hans med kända roman Mephisto, om den kameleontiskt anpassliga karriäristen och skådespelaren Hendrik Höfgen.
I Vändpunkten är det mesta av allt är det tragisk människa som framträder. Suset och duset som omgav Klaus Mann är nedtonat; det är en mogen och melankolisk mans röst som möter läsaren.
Från barndomens oskuldsfullhet, där barnvagnen beskrivs som ”det förlorade paradiset” eftersom vi människor mestadels sover i den, leder vägen obevekligt och oförställt in i mörkret eller för att citera några rader från krigsåren 1940-42: ”Stunder av fruktansvärd nedslagenhet. Kommer de tätare? Dödslängtan. Intighetens isiga röst.” Inte ens till Klaus Manns begravning bemödade sig någon från den uppburna kulturfamiljen att komma.
Sin fader kallar han Trollkarlen, en man som skulle lämnas ifred för att arbeta, allt medan hushållerskorna tog hand om barnen och hushållet. Modern, kallad Mielein, övervakade så att allt gick rätt till, att de borgerliga konventionerna hölls och hedrades. Här finns gott om fader-son-problematik, att trots ansträngningar inte accepteras och leva upp till sin faders storhet. Till skillnad från sin far levde Klaus Mann öppet ut sin homosexualitet, ett val som inte föll väl ut hos fadern. Men fadern omvälvs också i det lilla barnets sinnlighet, ”det är den kittlande beröringen av ett par mustascher; doften av cigarrer, Eau de Cologne och nytvättat linne, en eftertänksamhet, ett förstrött leende, en harkling, en samtidigt frånvarande och genomträngande blick.”
Sex syskon var de, men närmast står Klaus sin syster Erika, dansös och skådespelerska, journalist och författare, även hon en fri och sökande själ. Även hon homosexuell och kringflackande, med ryggen vänd åt det inrutade och inställsamma borgerliga livet. Framförallt under Weimarrepublikens stormiga år levde de nära varandra, delade vänskaper och kärlekar, fest och pest. Tillsammans företog de en jorden-runt-resa på 20-talet.
I romanen ges också en förstahandsbild av Hitler, som i München år 1932 sitter och frossar bakelser på ett café. Han beskrivs som en ”otrevlig bracka med hysteriskt grumlad blick i det bleka och pussiga ansiktet.” Ingenting tydde på att denne motbjudande och misslyckade konstnär skulle få makt att sätta världen i brand. Men vad vet man egentligen om framtiden och de mörka krafterna i människan? Ganska lite.
Det är ett imponerande verk: en levande lärobok i historia, ett intimt porträtt av ett tragiskt livslopp, en mängd intressant och insiktsfullt skrivna personporträtt. Koncist och känsligt skrivet. Tungsinne och tidskänsla. Framförallt är det stor litteratur, sådan som rör och berör läsaren på djupet.
