[210508] När Expressens legendariske, nu tyvärr bortgångne, litteraturkritiker Nils Schwartz år 2011 recenserade Tomas Bannerheds Korparna inledde han recensionen så här: ”Tomas Bannerheds Korparna är den bästa svenska debutroman jag läst på länge, men det är åt helvete för mycket fåglar i den.”
Korparna blev ett omedelbart genombrott för Tomas Bannerhed, som belönades med både Augustpriset och Borås Tidnings debutantpris. Berättelsen om småbrukarsonen Klas, som med en av psykisk sjukdom alltmer nedbruten far, ställdes inför problem som han egentligen var för ung för att kunna hantera innehöll onekligen ett stort antal fågelreferenser.
Det ska påpekas att Nils Schwartz, trots sin skepsis inför allt kvitter och flaxande faktiskt också erkände att fåglarna var ett viktigt betydelsebärande inslag i boken. De manifesterade en form av verklighetsflykt till en dimension av tillvaron, som kan synas både gåtfull och trösterik, samtidigt som den också på sitt sätt skapar en anknytning, en existentiell överbryggning, till en natur som människan ingår i men där hon är lika främmande som fåglarna, urtidsödlornas evolutionära avkomma, kan synas vara för henne.
Nu har Tomas Bannerhed tagit sitt fågelintresse ett steg vidare när han i essäsamlingen En vacker dag i impressionistiskt snabbrörlig språkdräkt delger läsaren intryck från sitt fågelskådarliv. Som alltså varat sedan ungdomen, och förblivit ett viktigt inslag i både hans sätt att leva och det fortsatta författarskapet.
Boken är uppdelad i fyra kapitel, morgon, förmiddag, eftermiddag och kväll. Som om det handlade om en enda dag, men givetvis är varje kapitel byggt av iakttagelser från ett stort antal observationer från olika dagar, som sammanställts till den enkla och logiska konstruktion boken givits. Som bekant har ju olika fåglar olika vanor när det gäller hur aktiva de är vid olika tider på dygnet, vilket också kommer att bidra till att bygga upp bokens inre logik.
Att beskriva fåglars beteende är en grannlaga uppgift. Det krävs kännedom om varför olika arter beter sig som de gör, och det krävs en uppdriven språkkänsla för att inte falla in i en jargong där beteenden skrivs in i en metaforisk humanisering, så att fåglarna främst kommer att betraktas som symboliserande exempel på mänskliga beteenden och känslor. Tomas Bannerhed är härvidlag mästerlig. Han står i en tradition av svensk naturskildring, från Olof Rudbeck och Linné till Harry Martinson och Gunnar Brusewitz. Så här kan det låta klockan 14.39 en eftermiddag:
”Nötväckan hörs lång väg med sin ringande, genomträngande ärtpipesignal. Klänger säkert runt och letar insekter i barkspringorna på någon av de gammalskrovliga lönnarna, med den sammetsgrå kappan över ryggen och banditmasken för ögonen, akrobatisk som få och alltid beredd att visa sig på styva linan genom att hoppa med huvudet före nerför stammen.”
De platser Tomas Bannerhed uppsöker med sin stora tubkikare är framför allt Stockholms inre skärgård, alltså Mälaröar som Lovö och Ekerö. Den första iakttagelsen gör han en morgon klockan 3.32, då han kryper ur sovsäcken och ser ett rådjur som står där ”i sin gyllene smekbruna sommarpäls, med stora, uppsträckta öron.” Så bryter fåglarna morgonkonsert ut, trastarna är som tokiga, ”sjunger och härmar, bjubbar och surrar och hittar på som om det vore den första morgonen på jorden.”
Så följer en strid ström av fågelmöten och andra naturiakttagelser, man känner ett viss sus av Bellmans lustfyllda sommaridyller (som ju ofta tilldrog sig på samma öar), kombinerade med en absolut samtida upplevelse av hur naturen exploateras och föröds, till exempel genom enorma trafiklösningar som hotar lokala miljöer medan de globala koldioxidemissionerna hotar hela den biosfär i vilken vi tillsammans med fåglar och andra medvarelser ingår.
Ibland får fågelskådaren i strandbrynet in något oväntat i sitt runda blickfång. En segelbåt kommer sakta slörande, med ett älskande par ombord, som omedvetna om sin intresserade åskådare använder båtens olika möjligheter till variation i använda ställningar. Mindre trivsamt är när en vattenskoter brakar in i synfältet: ”En leksak från helvetet för män som mognar långsamt.”
På Lovös kyrkogård intresserar sig Tomas Bannerhed särskilt för två gravar. Den ena är den lärde diktaren Olof von Dalins. Han som vid sidan av sin diktning också var lärare till Gustaf III, den upplyste teaterkungen.
I den andra graven vilar Eva Remaeus. Hon som tillsammans med Brasse Brännström och Magnus Härenstam agerade i svensk televisions mest legendariska och älskade barnprogram, Fem myror är fler än fyra elefanter. Tomas Bannerhed minns hur han som barn såg programmet, ensam i det nya tv-rummet med vävtapet och heltäckningsmatta. Han skriver fint om hur mycket Eva Remaeus trots sitt korta liv hann med, både som skådespelare och fredsaktivist. Nu skriver han om hur sorgligt bortom vett och sans det är när en ung människa dör av sjukdom och försvinner med en rymd av löften efter sig.
I En vacker dag ryms också möten med diktare som betytt mycket för Tomas Bannerhed, Harry Martinson förstås, men också den mindre kända Anne-Marie Berglund, som i hög ålder skrev så fint om kärlek och erotik.
Men framför allt är det fåglar som utgör temat i boken, och det är en lust att läsa Tomas Bannerheds skildringar av dem. I likhet med Nils Schwarz när han skrev om Korparna vill jag dock göra en invändning: det är inte alls åt helvete för mycket fåglar i boken, men däremot kunde det varit lite färre onomatopoetiska beskrivningar av deras läten. Så här: pri-tju, pri-tju, – serru, serru, serru – pitt, pitt, pitt – tsiip, tsiip – dju-dju-dju-dju-dju – pipi-jaja, pipijaja – djrrr, djrrr –
Nog läste ni att detta var en taltrast?
Boken är kongenialt illustrerad av konstnären Mattias Bäcklin, vilket ytterligare bidrar till att göra En vacker dag till en – synnerligen och i dubbel bemärkelse – vacker bok.
