Sverker Sörlin synar klimatkrisen

Bild: Sverker Sörlin.

[210503] Allt sedan coronautbrottet har en strid ström böcker försökt skildra det besvärliga tillstånd vi befinner oss mitt i. Titlarna har tagit avstamp i den kollektiva upplevelsen av kris, att vi lever i en brytningstid och att den fortsatta utvecklingen är oviss, men också öppnar för större förändringar av samhället

Med andra ord: eftersom nuet är turbulent och ovisst, kommer framtiden att bli det i ännu högre grad. Just därför måste vi vara framsynta och konstruktiva i högre grad än tidigare.

Ganska banalt kan tyckas. De flesta mänskliga reflektioner är i grunden tämligen lika, från antiken fram till idag. Solen lyser över oss, då som nu. Inte heller är kriser, pandemier och katastrofer något nytt, snarare händelser som följt mänskligheten genom årtusenden. Skillnaden är den att i dagens högteknologiska välfärdssamhälle förväntar vi oss mer trygghet. Samhället ska leverera trygghet och tillväxt, annars ligger besvikelsen och bitterheten på lut. Annars sprids lätt ett konsumistiskt missnöje av att vilja reklamera ”produkten liv”.

Ett försök att ringa in och fördjupa dagens kristillstånd har gjorts av idéhistorikern Sverker Sörlin. Boken bär också den självförklarande titeln Kris! Från Estonia till Corona.

Här konstateras saker som ”att vi inte vet var denna pandemi slutar” och det förekommer många olika sorters kriser, alltifrån 40-årskriser till klimatkriser. Dessutom får vi reda på att ”kris numera är ett vanligt ord” och kriser skapar förvirring, men också en starkare medvetenhet om tid, om möjligheter och omöjligheter, eftersom det normala och förutsägbara är rubbat. Till detta ska läggas en genomgång av diverse encyklopediska definitioner samt kortare idéhistoriska referat av vad intellektuella storheter som Rousseau, Diderot och Burke hade att säga om kriser och kristillstånd.

Det tar med andra ord ganska långt tid innan framställningen lyfter över en bildad vardagsnivå. Mycket utgörs av omtagningar av sådant vi redan vet, en sorts grundkurs i krishistoria och samtidsreflektion. Många av texterna är publicerade tidigare under längre tid, vilket skapar igenkänning men också en upprepningens leda. Pandemin rör ju sig så snabbt framåt – med nya utfall, konsekvenser och analyser – att det som sagts och skrivits tidigare obönhörligen ter sig förlegat och överspelat. Att analysera och kommentera ett dynamiskt flöde är helt enkelt svårt, både för skribenten och läsaren. Men Sörlin gör ett stundtals gott försök.

Bäst blir Sörlin i texterna som berör klimatkrisen. Sannolikt sammanhänger detta med att klimatkrisen nu har pågått i decennier, vilket har gett en välbehövlig analytisk distans och diskursiv mognad. Likafullt är det en välbekant problematik som gestaltas, att dagens världsmedborgare lever på ett sätt som morgondagens världsmedborgare kommer att få betala en saltad och smärtsam faktura för. Överallt förekommer ordet omställning, medan de allra flesta kurvorna pekar åt fel håll och allt för lite konkret görs.

Som många andra idag, pekar Sörlin på att dagens klimatkris också är en moralisk kris. Att den blottar många föga smickrande egoistiska och etnocentriska sidor, som då en del av den rika världens debattörer talar om överbefolkning som ett stort problem, snarare än överkonsumtion. Att en omfördelning av jordens resurser behövs, nämns påfallande sällan. Välbekant är ju många utvecklingsländer tar ekologiskt smutsiga genvägar till ökad levnadsstandard. Och vad har vi att förebrå dem för? Vi har ju redan genomfört vår modernisering och industrialisering, dessutom flyttat mycket av den tunga och smutsiga produktionen till låglöneländer långt bort. Att dessa låglöneländer nu accelererar mot ett ökat välstånd – med bristfällig miljöhänsyn – är inte så konstigt, trots den inneboende tragiken.

Sörlin vänder sig mot att klimatkampen bara förstås som ett teknikskifte, utan menar att det också behövs omfattande samhällsomställningar. Att prata vitt och brett om framkantsmässiga tekniska lösningar är alltid lättare än att blanda in moral och politiska beslut.

Frågan är bara hur dessa samhällsomställningar ska kunna genomföras så länge som de upplevs som obekväma och oönskade hos så många människor. Människan är en bekvämlighetssökande varelse som lever i nuet, med ganska inkrökta perspektiv och en formidabel förmåga att idka självbedrägerier. Enklare att leva gott nu och skicka fakturan till nästa generation, utan att riktigt låtsats om det.

Vem vill ha sänkt standard när vi under decennier har vant oss vid motsatsen och då ständig tillväxt har varit det övergripande målet för all politik så länge? Här lämnar Sörlin oss utan tydliga svar, men med ett utrymme att tänka själva. Kanske kan dagens krismedvetande hjälpa oss att förstå att gemensamma krafter och ansträngningar ligger i allas vårt eget intresse, även om vägen framåt bitvis kan kännas knagglig och kärv.

▪ Erik Cardelús

Bild: Sverker Sörlin. Foto: Wikipedia

Bokomslag
Sverker Sörlin
Kris: från Estonia till Corona
Atlas bokförlag 2020

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: