[210507] Gorki Glaser-Müllers (född i Chile 1973) film Children of the Enemy har en urstark grundkvalitet genom att den segdragna process morfadern Patricio Galvez genomlider för att nå sina sju barnbarn och sedan föra dem till Sverige, motsvaras av en utmanande långsamhet i filmens egen rytm. Man går med på den bristande underhållningsfaktorn till förmån för en möjlighet till inlevelse i en situation som inte kan beskrivas som annat än djävulsk.
Det man saknar är däremot en större utförlighet i förhållande till den bakomliggande historien. Morföräldrarnas äktenskap, dottern Amandas giftermål med norske Michael Skråmo, en förening hon kommenderats till av sin egen mor, då frånskild från Patricio, i en gemensam akt av konvertering till islam. Denna mormor, Umm Hamza, lever därefter under en tid med paret i ’kalifatet’ i Syrien, i staden Raqqa, och dyker på en sen tidpunkt upp i filmen som ett oartikulerat och nonchalant bylte, hon är ansiktslös och har ett slarvigt och ovårdat språk. Hon låter undslippa sig att ”alla hatar muslimer” och undgår inte kommentaren, att i den skepnad hon själv väljer att presentera sig är hon svår att älska.
Patricio vill trots det inte hålla henne borta från sina unga släktingar, men ingen av dem kommer att få föräldramyndighet över barnen i Sverige, som nu placerats i fosterhem.
Utvecklingen till radikal islamism hos en kvinna från Göteborg och hennes dotter hör till det man kan grubbla över i det oändliga, utan att få andra svar än att det finns människor med sådan läggning att de önskar att ge upp sina jag till förmån för den allomfamnande gruppen. De kommer alltid finnas och vi kommer alltid att vara tvungna att vara uppmärksamma på dem.
Scenerna från lägret al-Hol i Syrien, dit Patricio anländer från Erbil i Irak, ger bilden av ett mardrömslikt elände, med flaxande svartsvepta kvinnofiguer lika oåtkomliga som raden av myndighetskrav. Hur det till sist lyckades Galvez att 1) hitta och 2) få de små barnen därifrån förblir en gåta och gott så. Även barnen är skrämmande spöklika, eftersom deras ansikten maskats av integritetsskäl. De framstår som främmande väsen, tagna av ödet, dömda till en lång kamp för att kunna återvända till oss andra. Givetvis är det omskakande och djupt gripande. Intressant är också att konfronteras med kärleksfullheten hos den före detta flyktingen från Chile, bärande en radikalitet av helt annat slag, i motsättning till gräsligheterna det islamska samhället presenterar.
Det är en mycket viktig film i en mycket viktig berättelse som kommer se sin fortsättning i många år framåt. De år det kommer att ta att lotsa dessa sju små traumatiserade liv till en framtid värd namnet. En resa som ställer stora krav på allas vårt omdöme och sunda förnuft.
