[210523] En artikel av Johan Lundberg i tidskriften Kvartal 6/5 -21 knyter senare tiders sexskandaler, som bl.a innehåller övergrepp mot minderåriga, till de frigörelseprocesser han menar kan sättas i förbindelse med 1968. Men om detta årtal kan bindas till konkreta historiska skeenden är det till gatustridernas Paris i Fjärde Internationalens, dvs trotskismens anda, inte till sexuella utsvävningar, perversioner än mindre.
I sådana avseenden erinrar man sig snarare begivenheterna året därpå i förbindelse med 1969 års Woodstockfestival, där kärnfamiljen i den konforma amerikanska förorten utsattes för häckel och spe. Men inte heller där spårar man perverterade eller i annan mening vanartiga beteenden som typiska för rockens, kärlekens och livslustens arena.
Frigörelsen från strömlinjeformade, eller i annan mening rigorösa, livsnormer baserade på ett stort mått av fördomar eller okunskap, ger inte upphov till grovheter, det förhåller sig bevisligen precis tvärtom. De exempel som under senare tid givits från exklusiva intellektuella kretsar i Frankrike tyder inte på frigjorda utan extremt stressade och prestationsfixerade miljöer, som söker andningshål som går till överdrift i priviligierade omgivningar med överdrivna vanor. Även bland ’vanliga’ kungligheter finner man liknande mönster – kan man så vill man!
Nyligen visades Tom McCarthy’s Spotlight (2015) i SVT, som skildrar övergrepp till följd av det naturvidriga katolska kravet på celibatärt leverne, vilka konsekvenser drar vi av det? Jag kan berätta, att när jag bodde i Rom i mitten av sjuttiotalet hade jag en barnflicka som utnyttjats av sin konfirmationspräst, blivit gravid och av de feministiska självhjälpsklinikerna erbjudits abort i London. En förlängning av 68-rörelsen hjälpte, inte stjälpte henne.
Människor kommer alltid känna lockelse till överdriven njutning och det kan bara stävjas via medvetenhet och sans. Däremot inte genom nymoralism av den typ som #metoo har väckt, för att sätta hela vårt rättssystem i gungning genom sina halvlögner – men mest av allt präglad av den uppseendeväckande brist på ansvar för egna handlingar kvinnorna visat, när de av fri vilja givit sig in i spel det senare visat sig att de inte kunnat mästra.
Jag minns vilken betydelse Jean-Luc Godars film Vivre sa vie (Leva sitt liv, 1962) hade, när jag som 17-årig gymnasist på Högre Allmänna Läroverket i Jönköping tog del av Nanas historia, ett vägval som ledde henne i döden. Den lockade inte till prostitution men gav den avgörande insikten, att det var hennes val vilka handlingar hon företog eller inte företog sig. I en scen i filmen utvecklar hon ett utdraget mantra över temat: jag tar en cigarett och jag har ansvar (je suis responsable), jag tittar åt höger och jag har ansvar osv – det var i denna outtröttliga övertalningsakt (inför väninnan som väckt tanken om prostitutionens ekonomiska föredelar till liv inom henne) filmens revolutionära sprängkraft låg.
Det är inte alltid möjligt att se konsekvenserna av varje konkret handling men Leva sitt liv uppmande till träning av just det, genom att benämna, tala och därefter tänka, vilket utvecklas i Nanas rannsakande samtal med en äldre, bildad man på ett café, en annan av filmens nyckelscener.
Vi måste diskutera dessa teman på högsta tänkbara nivå. 2027 släpps FBI-banden omkring Martin Luther King Jr’s promiskuösa leverne, (redan nu är diskussionen öppnad genom Sam Pollards dokumentär MLK/FBI, 2020) en livsstil han delade med bröderna Kennedy och rader av kvinnor och män i krävande befattningar. De använder många av dem sexualiteten som en säkerhetsventil men förringar det värdet av deras insatser i samhället? Eller omvänt: ursäktar värdefulla insatser exklusiva beteendemönster?
Vidare: alla vi som stod Dario Fo nära på 1970-talet var väl medvetna om hans intresse för minderåriga flickor, jag hade med egna ögon sett dem stå och vänta på teatern La Comune i Milano. Det var emellertid inte det jag valde att skriva om när jag kritiserade Dario Fo, utan om hans fjantiga manuskript och otäcka sympatier för terrororganisationen Brigate Rosse, som han understödde med stora belopp. Allt sammantaget ting som gjort honom till en av de pinsammaste nobelpristagarna i modern tid. Jag, Narrenskådespelarna och många andra tyckte flickhistorierna var svåra sanningar att tas med, men ansåg inte då att det hade i det offentliga samtalet (skvallret) att göra.
Jag tänker också på danske filmaren och filmkritikern Christian Braad Thomsen, som gjorde uppmärksammade filmer (Smertens børn 1977, Den man elsker, 1980) där han exponerade incestproblematiken, också i förhållande till sin egen dotter. Han rörde sig mot känsligast tänkbara gränser och väckte intensiv debatt, men utan att han fördömdes som ett monster.
Återigen: fanns ingen anledning spåra misshandel eller brott valde man att se till viktigare ting.
Vi får aldrig glömma, att återupprättande av strängare normer drabbar samtidigt minoriteter som i dag kan leva öppet där de tidigare måste dölja sin läggning, vilket återigen skapade skumraskmiljöer med förutsättningar för övergrepp och våld. Överdrivet stränga livsregler är livsfarliga, Knutby skall vi inte heller glömma. Under de år jag levde i USA var anklagelserna för avvikelser med religiös anknytning legio i medias rapportering om översitteri och utnyttjande av underordnad, underårig eller underpriviligierad.
Människan har i egenskap av kulturvarelse möjligheten och ibland en oemotståndlig lust att gå till överdrift och hon kan också välja att diciplinera sitt uppträdande. Vi kommer inte undan den konflikten, men vi kan undvika att sluka förenklade förklaringar till beteenden som återfinns i alla samhällsklasser, om än i olika klädnader. 1968-generationen åstadkom många familjära problem genom ett generöst antal skilsmässor. Enligt mina iakttagelser gjorde det barnen till bättre, inte sämre familjemänniskor, de fick en påfrestande uppväxt ibland men undslapp tunga minnen av nödtorftigt sammanhållna dysfunktionella äktenskap.
Det är naturligtvis förkastligt att skapa raffinerade teoribildningar till försvar för handlingsmönster som äger stor sannolikhet att komma den svagare till men, men vi får inte glömma i vilken mylla perversioner ytterst uppstår och finner gynnsamma villkor för utveckling och växt och att sådan miljöer mycket sällan har frigörelse, jämlikhet och demokrati som utgångspunkt eller ideal.