[210525] För en tid sedan fick jag anledning att läsa om den brittiske moralfilosofen Henry Sidgwicks bok The Methods of Ethics. Läsa om och läsa om förresten; min första läsning av boken (för mer än 30 år sedan) var så slarvig och fragmentarisk att det kändes som om jag närmade mig texten för första gången.
Det som fick mig att plocka fram den ur bokhyllan var några rader i Anders Hanssons Vad har vi mest skäl att göra: Derek Parfits moralfilosofi, som jag fastnade vid i samband med att jag höll på att färdigställa min nyligen utkomna bok Filosoferna gav mig svaret (Solvändan förlag). Hansson skriver att det Sidgwick uppfattade som etikens djupaste problem är ”hur vi ska förhålla oss till å ena sidan egenintresset och å andra sidan allmänintresset”, det vill säga ett partiskt förhållningssätt som enbart ser till mitt intresse respektive ett opartiskt perspektiv som ser till allas intressen.
Just den här problematiken, eller en aspekt av den, var bland det första som mötte mig när jag för många år sedan började läsa praktisk filosofi i Lund; en erfarenhet som, för att tala med Immanuel Kant, i flera avseenden väckte mig ur min dogmatiska slummer, och fick mig att ompröva mycket av det jag fram till dess hållit för moraliskt rimligt och hållbart.
Det var framför allt två kursböcker som fick det moraliska fundament jag tidigare satt min tillit till att börja krackelera och till slut rämna. Den första var The End of Life av den amerikanske filosofen James Rachels och den andra Practical Ethics av hans australiske kollega Peter Singer. Även om jag varken då eller nu håller med om allt i dessa av utilitarismen färgade böcker, gjorde de stort intryck på mig och mitt sätt att tänka i moraliska frågor. De fick mig att inse att utilitarismen, trots sina svårigheter och brister, är en värdefull utgångspunkt när vi samtalar om och ska ta ställning i moraliska frågor.
Det var primärt två argument i deras böcker som påverkade mig. Det första är det som Rachels kallar The Jack Palance Argument, som fått sitt namn efter den (åtminstone på film) hårdföre skådespelaren Jack Palance, och det andra ett argument ur Singers bok som han benämner The argument for an obligation to assist (Argumentet för en skyldighet att hjälpa). Båda argumenten bygger på en mycket enkel princip – att vi bör förhindra det som är dåligt om vi kan göra det utan att offra något av jämförbar moralisk betydelse. Detta kan kanske verka okontroversiellt och självklart, men om denna princip tillämpas konsekvent och fullt ut skulle det får mycket långtgående konsekvenser för vårt sätt att leva.
Argumenten anses nämligen visa att vår skyldighet att hjälpa andra än oss själva är långt mer omfattande än vi i allmänhet tänker oss. Rachels argument handlar om Jack Palance, som befinner sig i ett rum tillsammans med ett svältande barn. Palance vägrar dock att hjälpa barnet; han ger det varken mat eller ser till att det får vård, trots att han enkelt skulle kunna göra det. Singers argument går i korthet ut på att vi ser ett barn som håller på att drunkna i en damm. Ska vi hjälpa det? Om vi gör det blir vi försenade till ett möte, blöter ner våra kläder och förstör våra skor. Skulle vi rädda det? Poängen i båda fallen är att vi självfallet och till nästan vilket pris som helst skulle rädda barnen.
Argumenten som sådana är inte svåra att acceptera; givetvis handlar vi inte bara omoraliskt utan direkt vedervärdigt om vi låter barnen dö när vi mycket enkelt skulle kunna rädda dem. Problemet är bara att varken Singer eller Rachels stannar där; de går vidare och hävdar att det inte finns någon principiell moralisk skillnad mellan oss och Jack Palance när vi låter människor dö av svält i främmande länder, trots att vi utan större uppoffring skulle kunna rädda en del av dem. Skyldigheten att förhindra något dåligt när vi inte behöver offra något av jämförbar moralisk betydelse gäller, hävdar de, inte bara i sällsynta fall som i exemplen ovan, utan i varje tänkbart sammanhang då vi kan väga svältande människors behov mot våra egna mer alldagliga och triviala önskemål.
Självfallet står Singers och Rachels resonemang inte fritt från invändningar. Personligen försökte jag in i det längsta svära mig fri från det ansvar och de skyldigheter det stipulerar. Det visade sig dock, kanske inte helt oväntat, att filosoferna förekommit mig och hade övertygande svar på frågor om äganderätt, geografiskt avstånd, skillnader mellan egna barn och andras ungar, handlingar och underlåtelser samt negativa och positiva skyldigheter.
Svaren de levererar bygger bland annat på deras sätt att behandla det Sidgwick identifierar som ”etikens djupaste problem”. Tyvärr presenterar Sidgwick själv inget eget svar på frågan om mitt respektive allas intresse; visserligen hävdar han att det finns starka skäl att välja det som är bra för alla framför det som bara är bra för oss personligen, men samtidigt tillägger han att det är lika evident att det finns starka skäl som talar för att vi bör välja det som gynnar vårt eget bästa framför allas bästa.
Det kan alltså, för att anknyta till Rachels och Singer, vara lika rationellt för en person som redan har exempelvis tio nya bilar att välja att köpa ytterligare en ny bil i stället för att använda pengarna till att rädda livet på ett antal svältande medmänniskor, som det är att använda dem för att hjälpa dessa människor. Sidgwick är självfallet inte tillfreds med denna dualism, men erkänner att han inte har någon tillfredsställande lösning på problemet. Enligt hans sätt att se är skälen för båda dessa handlingsskäl nämligen ojämförbara. Med risk för att allvarligt förenkla Sidgwicks betänkligheter i frågan, skulle jag vilja påstå att partiska och opartiska skäl som grund för våra handlingar inte bara kan jämföras utan också bör jämföras.
Att moraliska beslut bör baseras på någon form av opartiskhet var inte nytt för mig när jag stötte på Rachels och Singers argument, men väl vilka långtgående skyldigheter ett sådant synsätt medför. Det är ju en sak att lite reflexmässigt och när det passar framhålla den gyllene regeln – ”allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem” – och en helt annan att verkligen omfamna den och inrätta sitt (moraliska) liv i enlighet med den. Det kräver ju att vi, med Singers ord, måste acceptera ”att mina egna behov, önskningar och begär inte, bara för att de är mina preferenser, kan räknas mer än någon annans behov, önskningar och begär”.
Men det faktum att jag lät mig övertygas av de båda filosoferna om att opartiska skäl är en rimligare grund för moraliskt handlande än partiska betyder givetvis inte att läsaren av den här texten behöver göra detsamma; eller för den delen hålla med om att det innebär att vi har en långtgående moralisk skyldighet att hjälpa människor i nöd. Men väl att det krävs en hel del arbete för den som vill försöka sig på att motbevisa detta. Men, tänker jag när Sidgwicks bok åter åker in i bokhyllan, inget är så berikande som att försöka göra just det; det ska möjligen vara att efter noga övervägande väckas ur sin dogmatiska slummer och inse att man faktiskt har haft fel – och det vet ju jag hur det känns.
