Djärv satsning på Åstol
Stramt ödesdrama blev till bygdespel

bild ur föreställningen

[210725] Friskt vågat hälften vunnet heter ordspråket. När den lilla bohuslänska ön Åstol skall etablera sig på teaterkartan är nog mer än så vunnet. För det gäller att också ha tumme med vädrets makter.  Av Ellen Mattsons dramatisering från 1996 av Emilie Flygare Carléns roman Rosen på Tistelön från 1842 har ett stramt ödesdrama blivit ett yvigt bygdespel med en del av den charm som ett amatörteatersällskap förmår åstadkomma med professionell ledning av regi och musik.

Senast jag upplevde teater under bar himmel var 2019, då det i Stallebrottet på Bohus Malmön gavs en Tartuffe i musikalversion. Därefter har pandemin satt stopp för dylika äventyr. Men i år är det fritt fram för dem som vågat satsa så stort i ännu så ovissa tider. Till de modiga hör nysatsningen på att placera ännu en ö på teaterkartan, alltså lilla Åstol, dit jag begav mig, nyfiken på vad denna modiga nybildade teaterförening åstadkommit av den geniala dramatiseringen av Rosen på Tistelön, signerad Ellen Mattson.  Författaren och akademiledamoten är själv i publiken denna den fjärde föreställningen som kunnat ske under molnfri himmel med god sikt mot Marstrand med sin karaktäristiska fästningssilhuett.  Det för tankarna till hennes senast utkomna roman, Tornet och fåglarna, som utspelar sig just där.  En ny roman kommer i september får vi veta.  Men något mer verk för teater har det inte blivit trots den lyckade debuten.  Det samtal hon skulle delta i senare på kvällen hade jag ingen möjlighet att invänta, men jag hann ändå förstå att hon var nöjd med vad hon såg på de fyra platser som spelet förflyttar sig utmed, med allt vad det innebär av att inte minst anpassa ljudet efter omständigheterna.

Det visar sig sen inte heller lätt att genast uppfatta vem som pratar eller riktigt var i handlingen vi befinner oss. Den som inte läst romanen eller inte har den i färskt minne, bör dock inte besväras. Bäst är att se denna lätt yviga skildring som något helt fristående av bygdespelskaraktär.

Romanens hemvist heter ju Tistelön, karg och ogästvänlig, ökänd för att bebos av smugglare. Om det nu skulle kunna vara Åstol som åsyftas i romanen så skiljer sig romanens och dagens idylliska och välbesökta ö stort åt. Historien har här dessutom bakats in i en ramberättelse med små folkliga scener som tänks skildra livet på Åstol under 1950-talet.  Något som jag finner tjäna mer som lockelse till en lokalt förankrad publik än som värdefullt tillskott. Ensemblen, som till stor del består av teaterelever från Sinclairskolan i Uddevalla, amatörskådespelare från ön och ett par etablerade skådespelare, går in och ut ur roller som sentida ortsbor och karaktärer i dramat drygt hundra år tidigare.

Det hela introduceras redan i hamnen, där publiken får var sin fällstol att bära med sig, först till en liten trädgård i det mest tättbebyggda området på ön. Där utspelar sig ett familjärt samtal som landar i att romanen Rosen på Tistelön kommer på tal.  Även ett missljud från högtalarna lär ska vittna om svårigheterna att hitta rätt inställning på radiokanaler vid denna tid.

Nästa scen utspelar sig vid den s k Åledammen, där kvinnor som också återkommer i form av en kör, illustrerar tvättvillkoren i mitten på förra seklet. På berget och dess sluttningar bortom dammen framträder så dramats olika karaktärer i fina små scenbilder, där bland annat far och son Haraldsson (Collan Stiger och Otto Reimers) stöter samman med den unge jaktlöjtnanten Arvid Arnman (Elias Sjöstrand), två kontrahenter som utgör dramats konflikthärd.  Snart har också blixtförälskelse uppstått mellan Arvid och Gabriella Haraldsson (Isabelle Paulsson), båda oskuldsfullt omedvetna om det brott som hennes far och bror gjort sig skyldiga till.

Uppmärksamheten vänds dock snart till familjen Haraldssons yngste son Anton, som ju är den mest komplexa av dramats personer.  Viktor Sandell, klädd i tunn, ljus långkjol och tjock grå tröja gestaltar denna roll med fysisk lätthet liksom dansande fram på klipporna som mellanting mellan barnet och gycklaren, belagd med munkavle som han är angående detta brott som han bevittnat men inte får avslöja och som hela handlingen är fastkedjad vid.
De tydliga likheter med antikt drama och Shakespeares Romeo och Julia  som jag fann i den ursprungliga uppsättningen av pjäsen är här inte alls lika markanta.

Huvuddelen av handlingen och dess upplösning utspelar sig på den s k Heden utmed en bergskam där skådespelarna skapar verkningsfulla silhuetter med havet som bakgrund.  Åstol  svarar ju själv för det scenografiska. I centrum för handlingen står ju dels kärleken mellan Birger Haraldsson och Erika (Ina Jonsved) men än mer den oönskade kärleken mellan Gabriella och Arvid. Det omedelbara tycke som uppstår mellan dessa två ungdomar från två fiendefamiljer leder fram till total familjekatastrof, sedan  allt uppdagats, något som här blir lite otydligt förklarat.

Stor omsorg har lagts ner på att skapa tidstrogna kläder och regissören Pia Edlund, som med stort mod dragit igång detta projekt, kan nog dra åt sig förtjänsten att spelet drivs av lust till teatern och vilja att berätta en historia inför en teatersugen publik. I denna föreställning fick hon dessutom ersätta Cajsa Stina Forsberg som berättaren Fina, som, med håret fullt av papiljotter som en tidsmarkör för 1950-talet, ledsagar föreställningen. Med stort intresse följer jag den vagn med all ljudutrustning som framförs av musikern Örjan Carlsson, som med god känsla för handlingen skapat ett antal musikaliska inslag som vävts in spelet och som ibland framförs av honom själv på olika instrument, ibland som kommenterande visor liknande skillingtryck.

Vi i publiken, som följer dramat med landskapet och vädret som scenografi välsignar dagens bris som varken är störande för ljudet eller förgörande av solens strålar. Hela spelet, som varar i närmare tre timmar, är förstås väldigt väderberoende. Något skydd för regn finns varken för aktörer eller publik, så vid ihållande regn blir det att ställa in.  Man kan ju hoppas att det regn, som så väl behövs, faller på spelfria dagar.

▪ Britt Nordberg

Bild: Elias Sjöstrand som Arvid och Isabelle Paulsson som Gabriella i Rosen på Tistelön på Åstol.  Foto: Ines Sebalj

Föreställning: Rosen på Tistelön av Emilie Flygare Carlén

Dramatisering: Ellen Mattson

Bearbetning och regi: Pia Edlund

Musik: Örjan Carlsson

I rollerna: Collan Staiger, Otto Reimers, Viktor Sandell, Elias Sjöstrand, Isabelle Paulsson,  Ina Jonsved, Liv Dommersnes, Cajsa Stina Forsberg/Pia Edlund

Husmorskören: Anita Mellqvist, Anita Magnusson, Anna Glantz, Christina Wisser, Helena Muller, Helena Rafstedt, Lena Berntsson, Lena Gavin, Sally Silveroxel m  fl

 

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: