En krigarkung blir avklädd

[210812] Medan den kungliga livrustkammaren ännu fanns på Nordiska Museet och inte på slottet hade man där framför Karl XII:s leriga uniform och tvärtåiga stövlar lagt hans värja. I Tyrannens tid visar Magnus Västerbro fram det folkliga armodet och sorgen bakom myterna om Karl XII:s heroiska krig.

Nu ingick till kammaren en amper skrivelse, som påpekade det olämpliga i att krigarkungens värja låg ner. Den borde förstås stå upp. Den ställdes upp. Den i många andra avseenden tillräknelige mannen bakom skrivelsen var en äldre släkting till mig, och med all säkerhet influerad av den nyheroisering av Karl XII, som Magnus Västerbro påvisar i Tyrannens tid, och som fortfarande inspirerar nazistanstrukna män till att varje 30 november, kungens dödsdag, lägga kransar vid hans staty i Kungsträdgården.

I Tyrannens tid berättar Magnus Västerbro om förhållandena i de svenska folkdjupen under Karl XII:s tid. Mycket handlar givetvis om effekterna på samhället av den krigsgalna kungens beslut. Utskrivningarna av soldater fick allt svårare konsekvenser för livsmedelsproduktionen i bondelandet Sverige, det ökande skatteuttaget för att finansiera krigföringen utarmade än mer en redan plågad befolkning. Den vidskepliga föreställningen om att det kungliga enväldet var enligt Guds ordning användes propagandamässigt för att hålla tillbaka kritik och protester.

Karl XII omvärvs av hjältemyter. Att kalla honom tyrann är alltså att göra upp med bilden av honom som en i något avseende heroisk figur, och visa fram honom som den folkfördärvare och massmördare han faktiskt var. Magnus Västerbro vänder sig till Aristoteles, som säger att det som skiljer en god konung från en tyrann är att den gode konungen vill det bästa för alla, medan tyrannen bara vill det bästa för sig själv. Aristoteles hade Alexander den store i åtanke, och Alexander var en förebild som Karl XII beundrade. Och liksom sin grekiske idol var han beredd att fortsätta kriga i strid med allt förnuft.

Sverige var vid 1700-talets början ett av den militära organisationen genomsyrat land. Västerbro visar hur det i varje landsända och varje bondby fanns en organisation ägnad att ställa soldater till krigsmaktens förfogande. När den 17-årige Karl XII blev kung såg Sveriges tidigare fiender en möjlighet att återta områden de förlorat i tidigare krig. Så för Karl XII finns alltid den gångbara ursäkten att det inte var han som började. Men det var han som fortsatte, och fortsatte, ända till den fullständiga katastrofen vid Poltava. Och han slutade inte ens då. Nya arméer skulle stampas fram, nya erövringståg inledas. Aristoteles hade förutskickat att det enda som får stopp på en krigsgalen tyrann är hans död. I fallet Karl XII fick han rätt.

Magnus Västerbro har gjort grundliga efterforskningar för att se hur det ständigt pågående krigen mellan 1699 och 1721 påverkade samhället, både på strukturell och organisatorisk nivå, men framför allt när det gäller det vanliga folkets villkor. Här är källmaterialet ofta svåråtkomligt och ofta framträder enskilda öden bara glimtvis. Här finns ändå många berörande historier om de oerhörda lidanden och försakelser svenskarna tvingades utstå. Och krigens offer i andra länder hade det förstås värre ändå.

Tyrannens tid ställer verkligheten mot de heroiska myterna. Sådan historieskrivning är viktig och nödvändig. I våra dagar har vi sett hur statyer av folkmördare och förtryckare som Stalin och Saddam Hussein förstörts eller flyttats ur det offentliga rummet. Kanske är det dags för statyn av Karl XII att stilla förpassas till någon museal bakgård.

▪ Christian Swalander

Bild: Magnus Västerbro. Foto: Fredrik Hjerling.

Magnus Västebro
Tyrannens tid. Om Sverige under Karl XII
Albert Bonniers förlag 2021

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: