[210819] Evidensbaserade metoder har kommit att bli svaret på mesta av samtidens problem. Och visst ska det vara evidensbaserat, även om vetenskapen snarare sysslar med sannolikheter än sanningar. Detta visade sig inte minst under det första fasen av covid-19 då flertalet professorer och andra experter fyllde offentligheten med prognosticerande smittspridningskurvor och modeller som sedan har slog kraftigt fel. Utgången av sjukdomen är fortfarande oviss, så nog kan vi med viss ödmjukhet konstatera att vetenskapen är det bästa vi har, men dess underlag och utfästelser ger sannolikheter mer än sanningar.
Vill man gräva djupare i fenomenet vetenskap kopplat till psykiatri finns nu boken Galenskap: en bok om vetenskap, skriven av Mikael Landén som är professor i psykiatri vid Göteborgs universitet. Det är välskriven text, med en välgörande balans mellan det lekmannamässiga och fackmannamässiga. Tydligt och övertygande pläderas för att vetenskap och vetenskaplighet behöver ges större plats i samhället och alla dess verksamheter.
Allt inleds med en ordentlig känga mot religionen, men att peka ut religioners bristande rationalitet är inte svårt. Snarare en vidöppen dörr att sparka in, om lust och nit finns. Här finns många poäng att plocka och ytterst få poäng att förlora för den som vill spela rollen av upphöjd folkbildare eller ädelt kämpande vetenskapsperson. Allt sedan Trumps makttillträde 2016 och populismens allt starkare närvaro, har ett flertal akademiker klivit fram som vetenskapens förkämpar. Ibland känns hjälteglorian lite väl lättköpt i världens mest sekulariserade land Sverige. Så kallade ny-ateister finns det också gott om, med Richard Dawkins som den internationellt starkast lysande stjärnan.
För nog vet vi alla att vetenskap är systematisk och stringent, med bland annat replikerbarhet, kritisk granskning och kumulativitet som korrektiv och utvecklingsmekanismer. Lika tydligt vet vi också att de heliga skrifterna vimlar av – mer eller mindre – metaforiska beskrivningar och påbud som inte håller för närmare vetenskaplig granskning. Mest bekant saknar människor förmåga att gå på vatten och förvandla vatten till vin. Att ställa helbrägdagörelse mot dagens moderna medicinska vetenskap ger många poänger. Frågan är om det så speciellt vågat att peka på att religionen inte är rationell. Ännu enklare blir det att ge sig på religionens mest utrerade uttryck som exorcism och tungomålstalande.
Att de tusenåriga monoteistiska religionerna uppkom innan både den moderna demokratin och den vetenskapliga revolutionen är uppenbart. Så varför tjata om att dessa urkunder är föga vetenskapliga och demokratiska?
Landén beskriver utförligt hur orimligt religiösa urkunder kan tolkas, alltifrån en påstått andebesatt kvinna i Nicaragua som brändes levande av sin kristna församling till bibliska påbud om att slakta duvor för att sanera mögelskadade hus.
En avgörande skillnad mellan religion och vetenskap är synen på kunskap som utvecklingsbar och föränderlig. Ny, mer avancerad vetenskap ersätter gammal och mindre verkningsfull vetenskap, medan de heliga skrifterna blir kvar, mer eller mindre orubbliga. Med lätt raljans skriver Landén att ”Gud har förstås alltid möjlighet att komma med ny kompletterande information” (s.38).”
Intressant här vore att resonera kring varför religioner ändå spelar så stor roll för så många människor världen. Och nu med talibanernas maktövertagande tycks saken inte blivit bättre.
Även i det land som Sverige sneglar så starkt och beundrande mot – USA – är ju religiositet snarare normen än tvärtom. Att tillhöra och praktisera en religion är ju en ytterst vanlig företeelse, även bland akademiker.
Nästan programenligt kommer ett kapitel om evidensbaserade medicin. Här pekas återigen på att vetenskap är systematisk, att forskningsfronten ständigt förflyttas och att kunskap oupphörligen verifieras och falsifieras, justeras och nyanseras.
Här berättas om den polsk-österrikiske läkaren Joseph Dietl (1804-1878), ansedd som en pionjär inom randomiserade och placebokontrollerade studier. Dietl jämförde två behandlingar mot lunginflammation och kom fram till att de hade ungefärligen lika god effekt. Men vad var effekten av en icke-behandling där kroppens egna läkande funktioner tilläts verka? Det visade sig att denna grupp klarade sig bättre än de två tidigare. Detta har lett vidare till läkemedelsstudier där man kontrollerar för placeboeffekt, dvs tron att man får en verkningsfull substans.
Landén beskriver och förklarar väl. Mest intressant blir det när framställningen glider in på hans specialområde, psykiatri. Här bemöts kritiken om att de psykiatriska diagnoserna är osäkra och att de pågår en medikalisering av människans vardagliga bekymmer, liksom att det skrivs ut piller vid minsta missnöje och motgång i livet.
Att diagnosen autism har blivit så enormt mycket vanligare resonerar Landén utförligt om. Landén finner det rimligt att anta att utbredd kunskap och utvidgade diagnoskriterier har gett fler upptäckta fall av autism. Det som tidigare sågs som ”säregenhet” bedöms idag allt oftare som autism. Samtidigt är Landén tydlig med att de finns många företag som tjänar stora pengar på diagnosticeringsverktyg:
Även om bolag som gör neuropsykiatriska utredningar vinner på att autismfrågeställningar väcks så ofta som möjligt är min egen (ogrundade) föreställning att dessa företag är opportunister. De har utnyttjat tillfället men driver inte själva utvecklingen. Efterfrågan på neuropsykiatriska utredningar har ökat av andra skäl och företag har startats för att det fanns en chans att göra sig en slant. (s.165-166)
Landén menar också att lagar som LSS, vilka förutsätter en diagnos för att ge assistans och boende, kan ha bidragit till en ökad mängd autismdiagnoser. Även en ökad medial fokusering på autism – exempelvis genom succéfilmen Rain Man – kan ha påverkat.
Som vetenskapsperson är Landén försiktig och garderad; han tillstår att ”ingen uttömmande förklaring ges” till de skenande autismdiagnoserna. Istället sågar han Foucault och hans socialkonstruktivistiska gelikars syn på att diagnoser bara är sociala konstruktioner. Här blir det lite väl onyanserat eller polariserat, som om det handlade om en positivismens rätt och socialkonstruktivismens fel. Skolmedicinen – med alla dessa diagnoser och mediciner – är bättre och säkrare än dess motsatser som regndans och healing. Självklart är det så. Likafullt är diagnoser sociala konstruktioner i så måtto att de har uppkommit genom forskning, vilket otvivelaktligen är en social praktik. Att tillstå att medicinering och behandling passerar ett mänskligt och socialt filter – hos doktorn, på labbet, på apoteket, på läkemedelsföretaget osv – är inte samma sak som att vetenskapen underkänns och att man öppnar för flum och anything goes. Att erkänna att många människor behandlats illa i vetenskapens namn (Vipeholmsexperimentet, neurosedynskandalen, lobotomi mm), är aldrig detsamma som att underkänna vetenskapen. Tvärtom är erkännandet av brister och osäkerhet en av vetenskapens största tillgångar, en egenskap som skiljer den från bokstavstroende religioner, liksom populisters och extremisters ”enkla” sanningar.
I synnerhet visar dagens pandemi att vetenskap och samhälle interagerar och att vårt vetande rör sig framåt, men inte alltid på det raka, raska och förutsägbara sätt som många hoppats på. Eller för att citera Tage Danielsson med ”att utan tvivel är man inte klok.”
