Det den som måste synas måste (in)se

Henric Holmberg foto Stefan Tell

[210821] Den underliggande nerven i Henric Holmbergs minutiösa undersökning av förutsättningarna för ett avancerat skådespeleri är uppmärksamheten på yrkets många fallgropar, inte minst de plågsamt självrannsakande frågorna: är jag en stor skådespelare, är jag känd, hur många huvudroller har jag haft…? Idel småting i förhållande till den allvarliga uppgiften han tagit sig an, att gestalta en mänsklig problematik och ge den ett ursprungligt ansikte, för att kunna gripa ’den andre’, åskådaren, för att skapa trovärdighet genom återkommande iakttagelser av det vi kallar verkligheten. Småting, bestående av de djävulskt viktiga detaljerna.

Författaren tar läsaren vid handen och demonstrerar steg för steg hur bakgrund, praktiska förutsättningar och en ständig reflektion fått en skådespelare av Henric Holmbergs betydelse att växa fram. En sorts skådespelare som var titeln på hans bok från 2000.

Det är en utveckling som följer vägen från 70-talets fria grupper in till den fasta anställningen på institutionen, i Holmbergs fall Unga Klara, Backa Teater, Folkteatern och slutligen Göteborgs Stadsteater, en väg hela tiden ledsagad av frågetecken av innehållslig och etisk art.

Jag minns att jag skrev, i form av en fb-reaktion, efter SVT-utsändningen av filmatiseringen av Musikteatergruppen Oktobers numera legendariska Sven Klangs kvintett, att Henric Holmberg åstadkom ett slags episkt skådespeleri, som om han skrivit replikerna inom sig alltmedan handlingen fortskred, vilket skapade en särpräglad närvaro i verket. Tyvärr har min fb-sida blivit kapad sedan dess och jag återfinner inte den exakta formuleringen, vilken var bättre, men den låg åtminstone åt det hållet.

Den nya boken heter Verksamhetsberättelser och skulle kunna beskrivas som en utvidgad hemsida, ett utförligt CV, åtföljda av alla former av berättelser, förklaringar, resonemang och analyser, alltsammans ting som gör läsningen vådligt underhållande, inte minst i blicken på tillvarons ofta ofrivilligt komiska inslag.

Som när en alldeles vanlig bypojke i småländska Mistelås, där författaren växte upp, blir förväxlad med ett krigsbarn från Tyskland som kommit till Sverige för att äta upp sig och får frågan av en framfusig granne: ”kan du tauulaaaa liite sveeeenska…?” varpå det stackars barnet storgråtande störtar ut ur huset för att söka skydd hemma hos de sina!

Eller när författarens fader, skolläraren och kantorn, från Skolöverstyrelsen i Stockholm åläggs en sexualundervisning han känner sig allt annat än bekväm med och därför söker returnera bollen till eleverna: har ni några frågor så ställ dem! Och frågan kommer: ’Hur långt har dom hunnit på vägen mellan Rydaholm och Alvesta?’ Läsaren själv får samtidigt möjlighet att fråga sig: vad är viktigt och vad är mindre viktigt? Vad är t ex skillnaden mellan falsk och ärlig blygsamhet?

Författaren betonar vikten av att berätta historier och jag drar mig fortfarande till minnes hur självmedvetenheten uppstod och växte inom honom när han i sin spröda ungdom i egenskap av fiolelev måste passera en åtrådd flickas fönster och blygas över, att det var fiol han spelade, inte fotboll eller hockey. Det var under arbetet med en av gruppteaterns formgivande föreställningar Jesse James – bara en musical på Lunds Studentteater, Lilla Teatern, där inte minst Henric Holmbergs fiolspel hörde till det som gav föreställningen liv, dess lekfulla karaktär mitt i dåtidens blodiga allvar.

Moments of impact, händelser av avgörande betydelse, talas det återkommande om i den gripande filmen The Vow från 2012 och Henric Holmbergs bok myllrar av sådana avgörande och samtidigt underhållande ’händelser’ som det är upp till läsare att lägga in de betydelser i som han eller hon finner för gott.

Han beskriver det jag vill kalla den intellektuelle skådespelarens arbete med dikten och sig själv, erinrande sig sin moders fallenhet för citat, som renderade egen förmåga att skrämma ett hotfullt ungdomsgäng i Haga på flykten genom att högt och tydligt uttala poeten Stagnelius ord: ”Vän! I förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes…” Eller varför inte den ständiga vandringen mellan bokhyllans titlar, där det ena temat griper tag i det andra. Det avspeglar sig sedan i en skådespelarstil av genomskinlig art, där man följer spelarens tanke likväl som hans yttre handling på scenen. Det kommer också till uttryck i berättelsen om hur ett porträtt målas av honom i Hitlermask, både i förhållande till honom själv och i hans påverkan på bildkonstnären i aktion, som säger sig bara måla ”vad han ser”, vilket är en hel del.

Allt detta påminner mig om ett uttalande från Grotowski-skådespelerskan Maja Komorowska när hon vid ett seminarium framhävde, att det inte var den fysiska träningen som var det väsentliga utan tänkandet, frigörandet av fantasin, som fick henne att spela utan manér. Grotowski har således blivit misskrediterad och till dels marginaliserad genom en rad simpla missförstånd omkring det oklara påståendet om ’fysisk teater’. Blott i den sydeuropeiska universitetsvärldens något mera raffinerade miljö än vår egen fanns en plats för hans arbete, sedan han efter laboratoriets upplösning i mitten på sjuttiotalet gjort ett misslyckat försök att leva och arbeta i Kalifornien.

Henric Holmbergs steg-visa genomgång av bakgrunden för skådespelarkonsten är ännu en markering av det intellektuella arbetets betydelse för rollgestaltningens slutliga resultat. Eller som Institutet för Scenkonsts ledare Ingemar Lindh alltid påpekade i sina föreläsningar: syftet med de svåra övningarna på golvet var framför allt att synbart och konkret undanröja motståndet och hindren för den skapande handlingen på scenen, de hade annars inget egenvärde eller egen betydelse. Det Holmberg visar är, att dessa svåra övningar också kan äga rum vid skrivbordet eller i en läsfåtölj, när han demonstrativt berättar hur en ärlig intellektuell tar itu med tillvaron.

Som till slut kunde ta form i det som döptes till Ordverkstan, ett kontinuerligt textarbete med unga skådespelarelever inför publik, en ständigt utsåld publiksucce i göteborgsmiljön, en lärorik underhållning på hög nivå.

Samtidigt med Verksamhetsberättelser utkommer Holmbergs arbete med utgångspunkt i ett uppförande av Sjostakovitjs fjärde stråkkvartett, om vilket han gjorde ett radiospel som tilldelades Prix Italia 2004, Dom spelar fel! – ännu ett minutiöst verkstudium, en musikskildring och tillika ett personporträtt att följa noga, från början till slut.

Heder åt sådant grannlaga arbete omkring en obeskrivlig konstform, vars närvaro vi inte kan undvara i vårt ständiga sökande efter det vi optimistiskt brukar kalla självinsikt.

▪ Kjerstin Norén

Fotografi på Henric Holmberg: Stefan Tell

 

av Henric Holmberg:

En sorts skådespelare
Bonniers 2000

 

Ordverkstan
i samarbete med scenskoleelever
Göteborgs Stadsteater och Litteraturhuset 2005 –

 

bokomslag Verksamhetsberättelser
Verksamhetsberättelser
Bo Ejeby förlag 2020

 

bokomslag Dom spelar fel
Dom spelar fel!
Min essä om Sjostakovitj
Bo Ejeby förlag 2020

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: