[210908] De står där och trängs i min bokhylla, alla sju delarna av Marcel Prousts romansvit, 3.486 sidor På spaning efter den tid som flytt. Tanken att se en ensam skådespelare göra 155 minuters teater av detta digra verk blev mig oemotståndlig. Nina Jeppssons ensamshow på Orionteatern i Stockholm är i alla avseenden enastående fenomenal.
Nyligen hänfördes jag av ett grekiskt gästspel i Göteborg, hur en ensam kvinna lyckades gestalta konstnären Frida Kahlos dramatiska liv. Nu upplever jag ytterligare ett mästerligt solouppträdande av en kvinnlig skådespelare, Nina Jeppsson, som tillsammans med regissören Maja Salomonsson skapat ett allkonstverk utifrån Marcel Prousts mastodontverk. Föreställningen hade premiär redan i mars 2019, gavs också fem gånger hösten 2020, innan pandemin lade locket på, men har i höst återuppstått för en kortare period. Det fick jag bara inte missa!
Bara till hälften hunnen i den första romandelen tjänar Orionteaterns föreställning som en rejäl aptitretare till fortsatt läsning. Men den visar sig också fylla ett kravlöst rum i sin egenskap av ren scenmagi, fylld som den är av begåvade tolkningar av romanens inneboende väsen, såväl som av Kent Olofssons kompositioner och ljudillustrationer. Namn på personer och platser passerar revy i den massiva texten, som Nina Jeppsson hanterar med häpnadsväckande lätthet, ensam på det stora scengolvet, tidigare mekanisk verkstad, om att ge röst och gestalt till en rad av de centrala personerna och händelserna i Prousts verk.
Den rekvisita som finns handlar framför allt om kommunikation, en överdrivet stor telefonlur och en vev till ett ånglok. Ävensom ett litet rum på hjul med Prousts porträtt ovan sängen som rullas in när berättaren tänks bo på hotell. Där finns också en flygel, som får tjäna som förråd för kläder att byta till, men också mot slutet som gravplats för den älskade Albertine, nu materialiserad av en stor päls, som har en betydande roll i berättelsen. Om jag nu fattat rätt.
I taket ett fladdrande stycke tunt tyg, likt ett moln eller en duk att projicera bilder på, eller sänka ner för att tjäna som duk för skuggteater. Det är en kontinuerlig lek med fantasins möjligheter, framkallandet av allehanda ljud, från fåglar eller sång. Nina Jeppsson visar sig ha imponerande röstresurser, kan låta som alltifrån Nina Hagen och Patty Smith till en ensam liten fågel.
Föreställningen börjar likt en födelseakt. Nina Jeppsson slår ut likt nyfödd ur en lucka i golvet, med sin spröda kropp iklädd endast hudfärgade underkläder. Hon rör sig till en början osäkert stapplande för att snart vara inne i historien om sömnvanor och morgonritualer och den minnesalstrande madeleinekakan, som liksom omfamnar hela berättelsen. Hon leker med delar av romanens enorma persongalleri (cirka tvåtusen personnamn och tusen ortsnamn upptas i den resumé som gjorts till verket.) Hon sjunger och dansar och personifierar t ex Albertine med en blomsterbukett, som i en makalös dialog, där hon ger båda röst med olika tonlägen.
Hon och Maja Salomonsson började redan sommaren 2018 med att närläsa Prousts verk och framkalla den berättelse som hade premiär i mars 2019. Dominerar föreställningen gör den svårhanterliga relationen till Albertine och de för sin tid särskilt känsliga frågorna om homosexualitet och antisemitism. Nina Jeppsson balanserar sig känsligt fram mellan de olika känslolägena, sorgen, komiken, svartsjukan och nostalgin. Någon föreställning efter den 12 september är dessvärre inte aviserad. Men den samlade kritikerkåren efter premiären 2019 stämde upp en enig hyllningskör. Jag kan bara instämma.
