[210924] Det var när jag hörde talas om allt rabalder i förbindelse med visningen av filmen Burka Songs 2.0 tillsammans med efterföljande diskussioner jag omedelbart tog del av filmen på Göteborgs Film Festivals utomordentliga streamingsite drakenfilm.se för ungefär ett halvår sedan, skrev om filmen här i alba och satte den i relation till Theresa Benérs bok om Peter Brooks internationella teaterarbete i Paris och annorstädes.
Det finns nämligen mängder av exempel på hur interkulturella möten äger rum med stor behållning utan vare sig grämelse, hot eller ömsesidig agg. Invändningar mot ensidigt hållna offentliga samtal i förbindelse med filmen omkring burkans eller slöjans användande i vardagen från den ledande socialdemokratiska politikern Ann-Sofie Hermanssons sida föranledde visserligen inte allmänt åtal, vi omfattas ju av yttrandefrihet, men fick två militanta kvinnliga islamister att i stället väcka enskilt åtal, där Hermansson, med smeknamnet Soffan, friades. Målet överklagades till hovrätten där förhandlingarna nu är avslutade och dom kommer den 30/9.
Det vi har att göra med är inga tillfälligheter utan ingår i en medveten strategi för att skrämma islamistkritiker till tystnad och öka inflytande och resurser till sin egen fördel, vilket gör dokumentationen av förloppen dubbelt angelägen.
En som följt det som hänt, närvarat vid båda rättegångarna och inte minst följt stämning och agerande i den göteborgska kulturmiljön är journalisten Helene Bergman, veteran från sextiotalets kvinnorörelse, känd från radioprogrammet Ellen från Umeå en gång och med vidsträckta erfarenheter av internationellt uppsökande journalistisk verksamhet. Nu kan man följa den omtalade processen i en nyutkommen bok som är av stort intresse för den som vill ta del av dokumentationen över hur tidigare självklara förutsättningar för ett fritt åsiktsutbyte förbytts i det som kommit att kallas ’lawfare’, vilket betyder att det officiella samtalet inte längre äger rum på lika villkor i den offentlig debatten utan i form av i alla avseenden omkostnadsfulla rättegångar tillsammans med aktiva hot mot enskilda individers konkreta livsvillkor, med andra ord våld.
Det rör sig om en lika medveten som målmedveten aktivism, som under det absurda påståendet att Sverige är en apartheitstat går till handling i egen sak. I detta syfte åstadkommer den en hel del, inte minst har den lyckats få socialdemokratin att marginalisera ett antal kvinnliga medlemmar och medarbetare, bland dem Nalin Pekgul, tidigare ordförande i socialdemokratiska kvinnoförbundet, en helt central förbindelselänk för integration mellan olika parter i det svenska samhället av i dag. Där ingår den muslimska majoriteten i landet, men också en minoritet som är ansluten till eller sympatiserar med IS (Islamiska Staten). Sådana individer kallar sig ’politiserade muslimer’ men vill inte vidgå att de omfattar någon form för islamistisk eller annan form av extrem åskådning – något en av landets experter på våldsbejakande extremism, Magnus Ranstorp, som var vittne vid den aktuella processen, inte håller med om.
Det är naturligtvis i någon mening utmärkt att denna rättegång kommit till stånd så att dessa rörelser i vårt samhälle kommer i blixtbelysning och till allmän kännedom. Bokens författare Helene Bergman har tidigare visat på närliggande problematiker i intervjuboken Förortens Grupp 8 från 2017 som tog upp hedersproblematiken som den kan manifestera sig i Sverige av i dag. Gränsen för toleransen går vid intoleransen, vi har hittills aldrig varit passiva åskådare till att våra grundlagar eller andra former för värdegrunder kastats i diket. Den politiska rättegången redogör steg för steg hur argumentationen förts i debatten och i juridiken och på vilka punkter anklagelser för förtal kunde avvisas, något vi alla måste bidra till och fortsätta med.
Emancipationen som vanns under 1900-talets kvinnokamp var en dyrbar erövring. Den senaste utvecklingen i Afghanistan visar hur skör den kan visa sig vara. Hur många sympatisörer har taliban-rörelsen i våra förorter av i dag? Med vilken handlingsberedskap? Nyligen har ett antal kvinnor anlänt till Sverige som krigat vid sina mäns sida i Syrien och även satt sina minderåriga barn(!) i aktiv strid, allt enligt SVT:s nyhetssändningar, Det är ingenting att ta lätt på, ingen enkel uppgift att föra i hamn, att återanpassa och avprogrammera dessa individer.
Mer än någonsin har vi behov av politiker av Soffan Hermanssons och Nalin Pekguls typ, som rakryggat kan stå upp för de frihetsideal vi valt att göra till våra.
Till sist finns det anledning att påpeka, att filmvisningarna av Burka Songs 2.0 aldrig förbjudits, det har däremot påtalats det olämpliga i, att debatterna efter filmen varit ensidigt representerade av propagandister för slöjbärande. I boken redogörs för hur under ett möte på Folkteatern i Göteborg en kvinna med en satirisk målning av en motvilligt burkabärande kvinna angripen av missiler blev utslängd från mötet (se bilden ovan). Jag uppmanar till att ta del av filmen via drakenfilm.se. Den är visserligen långtråkig, medioker och talar med kluven tunga, men den skildrar en stämning av pågående hot mot västerländsk livsstil som ingen bör förbli omedveten om existerar.
Jag har också fått mig berättat hur de två kvinnor som nu driver processen mot Soffan Hermansson under ett möte i en Stockholmsförort, där bl a Nalin Pekgul deltog och som syftade till ett meningsutbyte omkring livsstilsfrågor och framtida samarbeten, tillsammans med en grupp sympatisörer bröt ned varje möjlighet till samtal och skapade såväl oro som obehag genom styvsint och aggressivt uppträdande, för att efter mötet sprida näthat mot för dem misshagliga personer som närvarat. Det skall tilläggas, att Nalin Pekgul numera lever under säkerhetspolisens beskydd.
Det här är saker vi måste ta på yttersta allvar och det bådar inte gott för framtiden att Sveriges största parti inte förstår att försvara sig mot dylika angrepp på en öppenhet vi fått i arv utan i stället går extrema krafter till mötes som vill stänga samtalskanalerna för att sätta rättegångar med politiska förtecken i deras ställe.
Det är också illavarslande att en grupp inflytelserika personer i den akademiska offentligheten tar den muslimska aggressiviteten i försvar och inte skiljer mellan det att uttrycka sin åsikt och det att gå till aktion mot enskilda individer och därmed bagatelliserar ett aktivt hot vi numera lever med, vilket kommer till uttryck i en debattartikel i Göteborgs Posten (22/9 2021).
Jag känner vrede över att allt detta sker mitt framför ögonen på oss, jag kunde sånär kalla det en helig vrede.
