Lars länge leve – en anarkists tillfälliga död 3/10 2021

Starbrak Skärkäll

[211005] Var det så att de fick honom till sist?

Inte så att det finns anledning att anta något extraordinärt med anledningen av trafikolyckan i vilken Lars Vilks och två polismän omkom. Men utan hoten hade de aldrig suttit där och förr eller senare kommer sanningen att krypa fram. Bättre att se tillbaka på det som faktiskt har hänt, det vi vet har hänt.

Vilks Nimis är och förblir vida känt, mindre bekant är vrakgodsskulpturen Starbrak (betyder solstånd, brytpunkt) i Skärkälls ekologiska ateljéby i närheten av Gerlesborgsskolan i Bohuslän. Verket var det som definitivt drog mig till platsen när jag i början av 90-talet bestämde mig för att återvända till Sverige efter tio år i Köpenhamn. Dess uppåtsträvande frihet var överväldigande, hela projektet framstod lovande och nu på trettioårsdagen porträtterades bosättningen – i trakten omtalad som ’konstnärsbyn’– i tidskriften Zenit nr 69/21 genom en artikel av Bibbi Olson.
Det betydde också, att Lars Vilks tillsammans med sin livskamrat var en återkommande gäst hos mig och min nu framlidne man, Skärkälls grundare, optikern och bildkonstnären Klas Nilsson, i det hus vi till en början bebodde och jag lärde känna en av de mest sprudlande och intellektuellt rörliga personer jag mött. Jag blev strax medborgare i den nation, Ladonien, han skapat omkring sitt stora verk i Kullaberg. Jag blev dess moralist, i vilken mån det formaliserades minns jag inte längre. Men ett band var knutet som gjorde att jag hörde av mig till honom i förbindelse med rondellhunden på 2000-talet och frågade varför han utsatte sig för detta, väl vetande hur hårt de danska konstnärerna bakom de så kallade ’muhammedteckningarna’ drabbats, till och med ofredats i sina egna hem.

– Jag tyckte Sverige kom alldeles för lindrigt undan den konflikten, var hans snabba svar på sin vassa skånska. Hans aktion var till stor del en solidaritetshandling med de danska kollegorna, ett faktum som helt förbigåtts i alla uttalanden i förbindelse med hans död.

Starbrak, vrakkonst av Lars Vilks, Skärkäll. Hans uppfinningsrikedom var oändlig. Till exempel stänkte han över en gammal Volkswagen med hela färgpaletten och kallade den ett konstverk som inte kunde utsättas för parkeringsböter – speciellt inte som han längesedan skänkt den till den tyske konstnärskollegan och själsfränden Joseph Beuys!

Det pris han fick betala blev högt. Länge funderade jag på att föreslå Författarförbundet, där jag är medlem, att göra ett uttalande, men stämningen omkring Lars var sådan, att jag var hundraprocentigt säker på att ett sådant föreslag skulle röstas ned. Det hade givetvis gjort hans situation etter värre, ett synligt bevis på hans svenska isolering, varför jag avstod. Men många år senare, när jag börjat arbeta aktivt i Svenska PEN, den internationella organisationen för yttrandefrihet och demokratiska rättigheter, reagerade jag på att man ensidigt engagerade sig i författar- och konstnärsöden på långa avstånd, men aldrig rörde vid frågor som angick oss själva, där ju Lars Vilks var ett självklart objekt för engagemang och handling. Vår ordförande Jesper Bengtsson svarade en gång när han var på besök, att en problematik som pågår under så många år tenderar att förlora förmågan att engagera och därvid blev det. Något man snarast borde vidarebefordra som uppmuntran till Dawit Isaak, som nu suttit frihetsberövad i över tjugo år i Eritrea!

Marianne Lindberg De Geer är en av dem som skall ha heder för att har rest Lars Vilks sak, i förbindelse med en utställning i Kulturhuset i Stockholm, andra enstaka personer kan också nämnas, men annars har det varit kusligt tyst, så även nu, vid hans död. Plågsamt ofta framhävs att hans dilemma var självförvållat. Jämfört med sina danska kollegors situation har den svenska staten varit ytterst svag i sin bristande förmåga att säkra honom de mest grundläggande rättigheter, som den att kunna leva tillsammans med sin livskamrat under drägliga former.

2016 angreps ett arrangemang omkring ’Kunst, blasfemi og ytringsfrihed’ i lokalen Krudttønden i Köpenhamn. Målet var Vilks men det blev filmaren Finn Nørgaard och senare judiske Dan Uzan, som obeväpnad höll vakt utanför en konfirmation i synagogan på Krystalgade i centrala Köpenhamn, som blev offren för den 22-årige terroristens kulor. I Sverige var man inte sen att lasta Vilks för dåden enligt den otäcka kod som lägger skulden där den lätt kan iakttas men utan att bekymra sig om att de verkligt skyldiga försvarar sig med att vara offer och ’underdogs’. Men pistolbeväpnade extremister är inga underdogs, de är del av etablerandet av en ny maktordning, samma maktordning som vi under senare tid sett drabba uppmärksamma röster inom det socialdemokratiska partiet, där rättegången mot Soffan Hermansson i Göteborg är det senaste skriande exemplet och dit ett av vittnena, Nalin Pekgul, tidigare ordförande i socialdemokratiska kvinnoförbundet, anlände med två säpovakter, även hon numera försedd med polisbeskydd. ’Fallet Vilks’ är ingalunda avslutat och pockar mer än någonsin på ställningstagande och handling. Förståelse, inte halvhjärtad ’ånger’.

Det finns anledning att fråga sig varför våra självständiga konstnärer, intellektuella och politiker reagerar på det här sättet. Är de så djupt okunniga om den muslimska militansens långsiktiga mål och kulturella innehåll? Det är som om inget våld är groteskt nog för att de skall få upp ögonen för vart vi är på väg. Charlie Hebdo, den halshuggne historieläraren, båda i Paris, vårt eget Drottninggatan – det är ett långt band av våldsamma angrepp på vårt samhälle och vår livsstil, när kommer de adekvata svaren? Även detta kunde kallas ett slags gängvåld som vi måste gå till botten med om inte våra frihetsideal skall gå om intet fortare än vi anar. Ändå hävdade Åsa Linderborg i SVT 5/10 hur klandervärt hon ansåg Vilks besök vid ett judiskt möte i New York vara – men det har hon väl strängt taget ingen anledning att ha inflytande över, eller bör anse ursäkta dödshoten mot honom? Hon kanske ändrar sig, precis som hon ångrat skriverierna som bidrog till att driva Stadsteaterns Benny Fredriksson i döden, men det kanske funnes anledning till att börja tänka efter före och inte när det redan är för sent?

Lars Vilks och hans arbete har givits evigt liv genom hans tragiska död. Den viljestarke konstnären kunde aldrig besegra fienden i öppen konfrontation, men det är honom man kommer att minnas och ära tillsammans med det han åstadkom. Det är hög tid för en minnesutställning, där hans arbete kan komma alla till del. Det är hög tid för många och långa samtal.

▪ Kjerstin Norén

Bild: Vrakskulpturen Starbrak i ateljébyn Skärkäll, Bohuslän.
Foto: Ulla Randén

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: