[211018] Två litterära verk, båda från 1920-talet, har på Backa Teater omvandlats till tankeväckande skolteater. Metadramat Sex roller söker en författare bidrog till att Luigi Pirandello fick nobelpris i litteratur. H P Lovecrafts novell Färg bortom tid och rum hör till hans mest kända verk, men har här fått det skräckfyllda ersatt av lekfullt undersökande, därmed också en annorlunda titel. Ett och annat komplicerande lager har i båda fallen skalats bort.
Sex roller söker en författare
Ett teatersällskap är i färd med att repetera Shakespeares Hamlet, när pjäsen Sex roller söker en författare tar sin början i Backa Teaters uppsättning. Sällskapets regissör, övertygande gestaltad av Anna Harling, har till nöds lyckats få en något odisciplinerad ensemble på plats, när scenteknikern annonserar ett besök, som inte låter sig avvisas. Besöket om sex personer, varav den yngsta, av skäl som senare låter sig förklaras, utgörs av en docka i barnvagn, presenterar sig som roller i en pjäs och söker nu någon som kan skriva den. De lyckas till slut få teatergruppens, i denna version kvinnliga, regissör intresserad och hon ber dem spela upp en scen ur sin berättelse. Händelsen de iscensätter avslöjar att det här handlar om en så kallad dysfunktionell familj med många hemligheter.
När det sedan blir tal om vilka i teatersällskapet som ska spela de olika rollerna blir det protester från framför allt den så kallade styvdottern, som inte kan tänka sig att någon ska kunna spela henne förutom hon själv. När motståndet från teatersällskapet släppt låter regissören familjens olika medlemmar gestalta sin historia som visar sig ha inslag av såväl brott som incest, vilket tydligen ska förklara varför de yngsta barnen är förstummade. Det djupt tragiska slutet driver upp det konfliktartade i relationen mellan fiktion, suggestion och verklighet. Ett inte helt enkelt stycke att bearbeta för en ung publik.
Regissören Håkan Thunberg har i alla fall gjort ett gott jobb med att få de olika medverkande att locka fram de olika karaktärerna som de spelar och realisera frågeställningar kring vad det är att vara skådespelare och var gränsen går mellan verklighet och dikt, om den alls finns. Alla på Backa teaters scen är ju faktiskt skådespelare, så där är ytterligare en suggestion att förhålla sig till.
På sätt och vis knyter föreställningen an till den trend som teaterns förre konstnärlige ledare, Mattias Andersson, infört, nämligen att göra teater utifrån sociopolitiska intervjuer, dock utan att de intervjuade själva spelat rollerna. Där kan Pirandello med sin pjäs ha varit en inspirationskälla, kanske också till Lars Norén, när denne 1999 satte upp pjäsen 7:3 med interner i roller, där de delvis spelade sig själva, i ett projekt som fick ett så tragiskt efterspel.
Att Pirandello, i sin originalversion av pjäsen, låter teatersällskapet repetera en pjäs av honom själv, brukar inte respekteras. Att som här ha valt Hamlet med sina dysfunktionella relationer är bra. Det ger också utrymme för det övernaturliga och berikar den annars knapphändiga scenografin med inte mindre än tre dödskallar i plast.
Färgen från yttre rymden
Om nu mellanstadieelever får tampas med frågor om skillnaden mellan verklighet och fiktion så får de yngre eleverna en dust med fysiologiska och kemiska experiment i stil med TV-programmet Fråga Lund. Vad är en färg? Hur definieras till exempel färgen på den glänsande kostym som Ylva Gallon i rollen som berättare bär?
Av H P Lovecrafts skräcknovell ”Färg bortom tid och rum” har Backa Teaters nuvarande konstnärlige ledare, Lars Melin, i samarbete med ensemblen, så kallad devising, skapat en föreställning som fortfarande handlar om en meteorit som landar i en åker och vad det får för konsekvenser. Men novellens ursprungliga skräckstämning, som Ernst-Hugo Järegård med inlevelse frammanar i en uppläsning som nu finns på YouTube, har tonats ner och givits en rad lekfulla inslag som framför allt handlar om vad färg är, samtidigt som den stora frågan är vad man ska göra med den märkliga tingest som störtat ner från rymden.
Novellen är skriven 1927, alltså innan kärnkraften. Berättelsen, där marken över ett stort landområde blir förgiftad, associerar gärna till debatten om avfallshantering som den gav upphov till. Vad man i denna pjäs beslutar att gräva djupt ner i jorden i hopp om att det ska glömmas bort och oskadliggöras visar sig vara ett fåfängt tilltag utan att frågan vidare fördjupas. Men publiken, som vid premiären bestod av idel fjärdeklassare från Göteborg, får sig till livs ett hejdlöst experimenterande med en laboratorieutrustning som rullas in på en vagn och skapar både spänning och skämtlynne. Särskilt skojfriskt blir det, när två av skådespelarna ska illustrera färglära och genom att brottas insmorda i var sin av grundfärgerna (gult, rött och blått) framkallar sekundär- eller tertiärfärger. Men, går det att tänka sig en färg som inte finns?
De sex skådespelarna är alla tydliga och bra som sinsemellan väldigt olika karaktärer som här skalats ner till sex roller – berättaren, bonden, filosofen, forskaren, polisen, servitören. Det är en färgstark och fantasifull föreställning som mer roar än förskräcker men behåller ändå ett mått av allvar. Extra färg i såväl ton som kostym bidrar de två musikerna, Mats Nahlin och Agnes Åhlund, med.
