Oväntad nobelpristagare vidgar Afrikas gränser

Bild: Abdulrazak Gurnah.

[211212] För en tid sedan tiltade Theodor Kallifatides den mysiga stämningen i SVT:s litteraturprogram Babel när han om den bok han läst av Nobelpristagaren Abdulrazak Gurnah torrt konstaterade att den inte varit någon läsupplevelse. Själv hörde jag till de många som trott sig vara hyfsat litterärt bevandrade, men nu fick trängas bakom skämskudden för att vi inte ens hört talas om Gurnah, och givetvis än mindre läst honom.

Nu har jag kunnat bättra mig på den punkten sedan de två böcker av Gurnah som tidigare funnits utgivna på svenska kommit i snabbt nytryck. Det rör sig om två romaner, vitt skilda både inom författarskapets tidrymd och med avseende på de tider när handlingen i dem utspelas. ”Paradiset” kom i original 1994 och är både en historisk roman och en utvecklingsroman. ”Den sista gåvan” kom så pass sent som 2014, och utspelar sig i ett samtida England. I ”Paradiset” är huvudpersonen en ung man, Yusuf, som man följer genom några tonårsår, under vilka han utvecklas till man i ett Östafrika, där den tyska kolonialmakten tar ett alltmer drakoniskt grepp om de ofta vitt skilda samhällsformer som finns i området. Tiden är strax före första världskriget, och rykten går om att tyskarna snart ska råka i krig med engelsmännen, som dominerar andra delar av kontinenten.

Medan handlingen i ”Paradiset” kretsar kring den unge Yusuf rör den sig i ”Den sista gåvan” framför allt kring den åldrande Abbas, invandrare i England, ursprungligen från Zanzibar, som Gurnah själv. Men hela hans familj, hustrun Maryam och barnen Hanna och Jamal har framträdande roller. Abbas har varit mekaniker, Maryam arbetar ännu som städerska på sjukhus, men måste snart sluta, sedan Abbas efter att ha drabbats av stroke två gånger blivit alltmer hjälplös. Barnen har begynnande akademiska karriärer, och komplicerade privatliv.

Yusuf bor med sina föräldrar i en östafrikansk by. De lever på jordbruk, men försörjningen är knapp. Familjen gästas ibland av en kringresande köpman, Aziz, som brukar ge Yusuf en slant och förefaller vara en god vän till familjen. Men det visar sig att Yusufs far häftar i skuld till Aziz, som då får ta med sig Yusuf som pant för skulden. I praktiken blir han alltså en ställföreträdande skuldslav, skyldig att lyda Aziz i allt. I den butik Aziz driver möter Yusuf den några år äldre Khalil, som befinner sig i ett liknande predikament. Han blir en mentor för Yusuf, inviger honom i butiksarbetets rutiner och undervisar honom om hur han ska förhålla sig till de människor han möter, särskilt förstås med avseende på hur högt de står på den sociala stegen.

Språket är övervägande swahili, men kulturen är muslimsk, och att kunna läsa Koranen på arabiska får Yusuf så småningom lära sig, när Aziz lämnat honom att arbeta hos vänner till honom i ett annat samhälle. Bokens mest vägande del inrymmer en lång handelsresa, där den nu sextonårige Yusuf följer med. Resan går genom ett antal småkungadömen eller sultanat, och överallt avkrävs karavanen gåvor för att tillåtas passera. Det har föreslagits att resan in mot Afrikas hjärta av Gurnah ställts i medveten kontrast mot Josephs Conrads berömda roman ”Mörkrets hjärta”, ofta beskriven som ett antikolonialt credo, men i ljuset av postkolonial litteraturforskning beskyllts för att vara rasistisk i sitt exotiserande av både kontinenten och dess ursprungsbefolkning.

I ”Paradiset” möter läsaren skiftande kulturer, och människor med både lidelser och starka viljor, i samhällen med hög grad av organisering och struktur. Karavanen når så småningom en plats där den dittills lyckosamma färden får ett blodigt slut. En sultan låter döda ett antal av de resande och beslagtar allt deras gods. Genom ingripandet av en tysk officer som oväntat dyker upp räddas några av de resande och kan tilltufsade återvända.

Abdulrazak Gurnahs litterära diktion är lugn och välmodulerad. Han är ju själv professor i litteraturvetenskap och har givetvis ytterst medvetet valt denna balanserade stilton, lätt distanserat iakttagande, där en allvetande berättare med stor men aldrig påträngande auktoritet har full kontroll över de agerandes handlingar och öden. Man kan som läsare ibland, särskilt i ”Paradiset”, uppleva en viss irritation över att inte känna sig ha tillgång till de agerandes tankar och inre liv, något som tjugo år senare i författarskapet, i ”Den sista gåvan”, förändrats till det bättre. Nu kommer vi närmare människorna, blir medkännande i deras upplevelser både av den ofta dolda rasism som omger dem och när det gäller yrkeslivets drivkrafter och privatlivets uppgörelser. I en intervju med Sandra Stiskalo i Dagens Nyheter diskuterar Gurnah bl.a tystnadens och förtigandets betydelse i sina böcker. Här finns en central problematik i ”Den sista gåvan”. Abbas har under de decennier han varit gift med Maryam förtigit en smutsig och ärelös handling han begick innan han lämnade sitt ursprungliga hemland. Om ”Paradiset” kan kontrasteras mot Conrads ”Mörkrets hjärta” kan ”Den sista gåvan” ställas mot samme författares ”Lord Jim”. Också där har huvudpersonen begått en nedrig och oförlåtlig handling, som korrumperar hans liv och indirekt leder till hans död.

”Den sista gåvan” är en skiftesrik och fängslande roman, i mångt och mycket präglad av hur invandringen påverkar de västeuropeiska länderna, samtidigt som spänningarna inom familjen känns allmänmänskligt intressanta och engagerande. Medan den gamle Abbas lutar mot sin död, vårdad av den av hans långa och till slut brutna tystnad djupt sårade hustrun, tampas deras barn med mer eller mindre krånglande karriärer, otrohetsaffärer och nya kärlekshistorier.

Om man vill lägga en av dessa två nyutgivna Gurnahböcker under granen så tycker jag man ska välja ”Den sista gåvan”. Kanske skulle även Theodor Kallifatides kunna betrakta den som en läsupplevelse.

▪ Christian Swalander

Bild: Abdulrazak Gurnah. Foto: Mark Pringle.

Omslag
Omslag
Abdulrazak Gurnah
Paradiset + Den sista gåvan
Övers (för båda): Helena Hansson
Celanders/Albert Bonniers förlag 2021

 

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: