[220109] Ingen är väl längre i tvivel om, att Charles och Diana, prins och prinsessa av Wales, hade ett ovanligt shitty äktenskap – så varför ännu en film om eländet, tillsammans med det engelska kungadömets lika korrupta som långlivade absurditeter?
Förmodligen för att rollen som Diana lockar den ena skådespelerskan efter den andra med fördelaktigt utseende: hon som fick prinsen men levde därefter allt annat än lycklig i alla sina dagar…
Tyvärr lyckas det inte Kristen Stewart att lägga till något av betydelse i sin tolkning i Spencer, där Naomi Watts måste sägas vara den som landade klockrent i filmen Diana från 2013. Det är i stället masken, masken över situationen i sin helhet, som förstenar och förseglar den minnesvärda historien i den nya filmen, där skådespelarna är lika låsta i sina positioner som någonsin de konstitutionella förutsättningarna. Man måste väl ändå föreställa sig, att även dessa människor hade en rudimentär förmåga att samtala med varandra som folk?
Bäst av alla lyckades dock Diana själv, i framställningen av sig själv (hur sann den var undandrar sig vår bedömning), i den lika långa som (för de närmast sörjande) provocerande Panorama-intervju som gjordes av Martin Bashir för BBC 1995 och som av upphovsrättsliga orsaker inte längre ligger kvar på nätet i annat än fragment. Den visade både hennes sårbarhet och hennes drömska tragedi, en nästan ofattbar naivitet efter en ensam och privilegierad ungdom.
Är man på allvar intresserad kan man också tugga i sig säsongerna i The Crown (TV-serierna har inte bara avsnitt längre, de har säsonger, de tar nästan aldrig slut), välspelad också den, också den handlande om ting man egentligen inte vet, kanske inte heller skall veta, så mycket om. Stephen Frears kom en bit på väg i The Queen, där Helen Mirren gjorde ett oförglömligt porträtt av Englands ståndaktiga drottning men innerst inne förblir vi frågande.
Resultatet är, att Spencer blir en synnerligen ledsam historia, styltig i formen, när verklighetens drama behållit sin dragningskraft genom åren. Liksom en annan historia som julhelgen i år bjudit på: rättsskandalen omkring Gustaf V:s förbindelse med Kurt Haijby i miniserien En kunglig affär. Ytterligt välspelad av Staffan Göthe, Sverrir Gudnason och Reine Brynolfsson lämnar den alla personliga och tillika intressanta frågor obesvarade omkring vad förhållandet på det mänskliga planet egentligen rörde sig om. Vad var utnyttjande eller utpressning, vad var övergrepp, var det kärlek och hur hotat var kungahusets ställning då, på gränsen till homosexualitetens legalisering? Fallet är granskat förr, av Vilhelm Moberg först och främst, som var fly förbannad över det som tilldragit sig, men också av Birgitta Stenberg, som själv rörde sig i utkanten av förbrytarkretsarna.
Gustaf V var en knepig kung, förhållandevis likgiltig eller bekymrad inför den framväxande svenska demokratin, oroande tyskvänlig och därtill lite kokobello. I dag är det annorlunda, när kungen håller sitt jultal med samma vänligt lågmälda omtänksamhet som alla andra år och vår kronprinsessa i SvD 2/1 ger en nyårshälsning i form av en lång intervju som andas vardag och förnuft, ’vanlig människa’ så långt tanken når. Vi behöver inte befara chocker och katastrofer som i Drottningen och jag som kan ses i SVT Play en månad framöver om man inte har något angelägnare att sysselsätta sig med. Fantasin angående hur högprivilegierade människor hanterar en radikalförlust av sina livsförutsättningar är alltid lustig och intressant, men hör trots allt till de mindre viktiga.
Så låt oss vara glada över att vi är som vi är, strävsamma, hårt arbetande, stadigt förankrade i påtagliga realiteter – frågan hur vår statsapparat mår är däremot en annan historia, där har vi både affären Arnault och Assange att grubbla över. En god kollega inom journalistiken gav nyligen uttryck för, att han inte längre ville kalla sig svensk, det är kanske något att ta på största allvar.
