[220125] Det finns korta texter som har publicerats och som gör sig bra i tryck som artiklar eller noveller i tryckta medier och som tål att sparas. Men vem vill ha texter i lösbladsystem? Det självklara svaret är att förpacka en samling korta texter i en bok. Elisabeth Åsbrink har gjort ett försök.
Elisabeth Åsbrink har samlat publicerade texter från de senaste tio åren. Hon själv kallar dem essäer, vilket jag finner något problematiskt. Varje text i denna samling har något intressant att förmedla, men formmässigt är texterna av lite olika slag, inte bara essäer.
Några av texterna vill jag särskilt rikta uppmärksamhet mot. Många av texterna handlar om den judiska kulturen och omvärldens förhållningssätt till den. Inte konstigt eftersom författaren själv är judinna. I kapitlet ”Helt vanliga män” undrar hon hur jag som läsare ställer mig till till ett antal raka frågor om moral. Jo jag betraktar mig som en vanlig människa.
Ungefär samma inställning hade Reservpolisbataljon 101, en grupp på några hundra män som kom att mörda över 40.000 människor i Polen 1942, huvudsakligen judar antar jag. Den amerikanske historikern Christopher R. Browning ställer samma fråga som Elisabeth Åsbrink i sin bok ”Helt vanliga män”. En nyckel till svaret hittar Åsbrink i Wannsee-konferensen i januari 1942. Hon ser en maktkamp utspela sig mellan Reinhard Heydrich och Heinrich Himmler. Bägge ville förverkliga Hitlers önskan om ett judefritt rike. Men Heydrich ville satsa på att först vinna kriget, för att därefter förinta alla judar (uppskattat till 11 miljoner), medan Himmler redan under kriget ville döda judarna. Här hade Himmler bättre kontakter med med maktcentralen, vilket avgjorde saken. Detta aktualiserade frågan hur man får vanliga män att frivilligt döda. Det var inte alltid obligatoriskt att delta i mördandet men många gjorde det frivilligt. Pojkar och män i grupp kan onekligen skapa en asocial gruppering.
Den text som väckte störst munterhet hos mig är artikeln ”Greta made in Sweden”. Är det en tillfällighet att Greta Thunberg är svensk? Det har journalister från internationella medier frågat Elisabeth Åsbrink flera gånger under det senaste året. Vem minns inte Gretas uppläxande av några viktiga maktpersoner: ”How dare you”! Det avsnittet överlåter jag med varm hand för egen läsning.
Högst oväntat stöter jag på en person som jag träffat några gånger och som medverkat i Alba. Elisabeth Åsbrink behandlar vad som kallas etnopluralism, med innebörden att folk från olika länder och kulturer inte ska blandas samman utan utveckla sina egna kulturer. Eller som jag ser det ett annat uttryck för uppdelning av folk i vi och dom – högerextremisternas huvuddogm.
Plötsligt dyker tysken Henning Eichberg upp som skapare av begreppet etnopluralism. Elisabeth Åsbrink refererar beskrivningen om honom till Wikipedia. Min egen bild av Eichbergs verksamhet är något annorlunda. Mina kontakter med Eichberg har en förhistoria i mitt intresse för idrottskritik. Som vänstersympatisör tyckte jag att vänsterrörelsernas relation till idrott på 70-talet präglades av okritisk opportunism. Arbetarklassen älskar idrott, alltså gör vi det också. Då upptäckte jag ett idrottskritiskt intellektuellt perspektiv i Västtyskland. Det var 70-tal och debatten nådde väl mest akademiker. Men läsningen var ofta spännande, exempelvis Bero Rigauer som försökte koppla samman den moderna idrotten med marxistiska analysbegrepp i ”Sport und Arbeit. Bland andra pärlor hittade jag också en historisk avhandling om den stora tyska arbetaridrottsrörelsen under mellankrigstiden.
Runt 1980 ebbade den idrottsdebatten ut i Västtyskland. Henning Eichbergs namn dök aldrig upp i bokflödet för mig. Han var tydligen känd högeraktivist och blev antagligen utestängd från förlagen. Mot slutet av 1970-talet började han vrida politiskt åt vänster. Av någon anledning blev han värvad till Danmark 1982 för att vitalisera den danska idrottsdebatten. Han hamnade först i idrottshögskolan i Gerlev på västra Sjælland som gästprofessor, inte i Odense. Men möjligen kom lönekuvertet därifrån?
På folkhögskolan utvecklades den idrottskritiska debatten i tidskriften Centring. Ambitionsnivån var ständigt stegrande. Den årliga utgivningstakten om 4 nr/år blev allt svårare att klara. När tidskriften hamnade efter med ett år enligt utgivningsplan la de ner projektet i början av 90-talet.
Om jag förstått Eichbergs politiska utveckling rätt slutade den i det rödgröna partiet Enhedslisten, idag Köpenhamns största parti enligt en opinionsundersökning senhösten 2021. I ett mail till Henning Eichberg skrev jag om ett svenskt förslag om att skapa en nationell kanon och ironiserade över detta, med Danmarks lista som ett dåligt exempel. Det var inte något han kommenterade.
Elisabeth Åsbrink har fått utmärkta vitsord i Alba för sitt författarskap. Jag har ingen anledning att ändra på det omdömet. En bok med en samling av tidigare publicerade texter fungerar inte alltid bra av olika skäl. I den tidigare bokserien En bok för alla delade upp innehållet i många små avsnitt för att underlätta läsandet. Så fungerar även Åsbrinks artikelsamling med ett spänstigt resultat. Men visst blev jag omskakad av inlägget.
