[220131] ”Efterliv” är den tredje romanen av Nobelpristagaren Abdulrazak Gurnah som översatts till svenska, och det är väl ingen alltför djärv gissning att hade det inte varit för priset så hade det inte heller blivit någon översättning och utgivning. Vilket givetvis inte betyder att bokens ämnen och motiv är ointressanta för en svensk läsare eller att den är litterärt svårgenomtränglig.
Det är snarare en typisk Gurnah-roman, där den återhållsamma och lugnt redovisande berättartekniken renodlas, medan miljöskildringen och beskrivningen av sociala strukturer blir allt grundligare. Gurnah återanknyter här till den östafrikanska koloniala verklighet han skildrar i genombrottsromanen ”Paradiset” från 1994, men med fler centrala gestalter kring vilka händelseförloppet utspinner sig. Liksom i ”Paradiset” rör det sig om unga människor, som på olika sätt ryckts bort från sina hemmiljöer och familjer, för att tvingas anpassa sig till nya sätt att leva, vilket kan vara såväl utvecklande som destruktivt.
En av dessa personer är Khalifa, son till en indisk bokhållare och hans afrikanska hustru. Khalifa förs bort av tyska soldater och hamnar i en missionsskola, varifrån han lyckas bli anställd som underordnad men så småningom alltmer betrodd kontorist hos en köpman. En annan huvudperson är Hamza, som i likhet med Yusuf i ”Paradiset” blir bortlämnad som pantsatt skuldslav hos en av sin fars fordringsägare. Hamza flyr och tar värvning som askari, frivillig i den tyska kolonialarmén, som snart är involverad i ett brutalt krig mot britterna när första världskriget bryter ut.
Historieskrivningen om kriget brukar ju ägnas främst åt hur det utspelades i Europa, med de fruktansvärt höga dödstalen i kontinentens leriga skyttegravar, och det hör till Gurnahs förtjänster att han riktar uppmärksamheten mot de lika blodiga och brutala krigen i och om de koloniala besittningarna. Det är också kännetecknande för honom att han lämnar de stora och övergripande politiska och militära förhållandena därhän, för att i stället koncentrera sig på hur det förhöll sig för människorna i den ofta kaotiska och oöverblickbara lokala krigssituationen. Sålunda följer vi Hamza och hans förband på irrande vägar, där de internt sociala relationerna i gruppen blir en huvudsak. Brutala officerares godtycke sätter sin prägel på tillvaron. Hamza får en förhållandevis gynnad sits, eftersom han är sexuellt attraktiv för den tyske befälhavaren. Det här är en intressant aspekt av Gurnahs skildring, även i ”Paradiset” förekommer en utbredd och accepterad manlig homosexualitet i ett område som huvudsakligen är islamskt, vilket möjligen antyder en konflikt mellan religiösa och äldre traditionella värderingar.
Så småningom ska Hamzas och Khalifas vägar mötas när kriget väl är över och den tyska kontrollen övertagits av britterna. Hamza ska med Khalifas hjälp få en anställning och även en hustru, den unga Aliya. De får en son, som döps efter Aliyas i kriget försvunne äldre bror Ilyas. En god del av boken kommer att upptas av hur den unge Ilyas söker sin morbror, först i Östafrika, och sedan i det Tyskland där revanschismen efter kriget växer sig allt starkare och nazismen breder ut sig. Ilyas öde i Tyskland kommer att utveckla sig till en berättelse i berättelsen, osannolik som bara verkligheten själv kan vara, gjord trovärdig genom litteraturens trollkraft. Ilyas blir under en kort period frontfigur för en till nazismen knuten organisation för återkolonisering, alltså återerövring av de afrikanska kolonierna. Men sedan slår rasismen till och Ilyas slutar sina dagar i koncentrationslägret Sachsenhausen.
”Efterliv” är en omsorgsfullt och väl genomarbetad berättelse. Men i omsorgen om det goda berättandet finns en viss brist på temperament och starka karaktärer. Nobelpris? Ok då.
