[220324] Är pengar vägen till lycka? Lockar sci-fi bättre än Hamlet? Frågor som tas med från två aktuella föreställningar för barn och unga. I båda fallen handlar det om pengar, från drivor av låtsassedlar till tom kassa.
Den för allmänheten något anonyma konstgenre som går under benämningen teater för barn och unga, eller för den del skolteater, har låtit mig uppleva ytterligare två verk, som i båda fallen handlar om pengar, men på totalt olika vis. I ena fallet ur ett krasst och komiskt vinna-utan-att-prestera-perspektiv, i det andra en fars som speglar kärleken till och inom teatern.
Diskussioner om vilken teater som ska erbjudas barn- och ungdomar, vanligtvis som skolteater, har intensifierats, har dessutom sedan 2005 sin egen akademi, Barnteaterakademin. Ett resultat av det är att skapa föreställningar enligt devising-metoden utifrån olika konkreta aktuella teman och frågeställningar. Vad som tycks ha blivit lågprioriterat är att bearbeta klassiker och därigenom bidra till ett bildningskapital hos den unga publiken.
De senaste åren har också barn- och ungdomsteatrarna haft det ekonomiskt tufft med idel inställda föreställningar, framför allt när det gäller de fria teatergrupperna, men har på olika sätt ändå mirakulöst lyckats överleva.
En institution som Regionteater Väst tycks ha balanserat sig fram tack vare sitt kontrakt med Västra Götalandsregionens kommuner med möjlighet att fatta beslut med kort varsel, vare sig det gällt att spela uppsökande eller på teaterns hemmascener.
Det var där jag drabbades av den senaste skapelsen, Cash Money Flow, i sällskap med ett livligt gäng mellanstadieelever från en Uddevallaskola. I febrilt och glatt tempo, fysiskt och verbalt ,med uppfordrande röststyrka ges en lektion i synen på pengar och vad pengar, lätt vunna och lätt svunna, har för inverkan på människors liv. Något mentalt utrymme för eftertanke gives dock inte.
Ena hörnet av scenen upptas av en driva av konstgjorda sedlar. De tre skådespelarna rör sig med musikens hjälp och med vig energi runt på den lilla scenen i snabba ryck och med konstant och intensiv publikkontakt. På olika sätt, bildligt eller muntligt, illustrerar de pengars tillika människors värde. Stundom är de iförda grismasker, vilket kan väcka frågan om dagens barn ens äger eller har hört talas om några spargrisar för att få kopplingen av maskerna till sparpengar. I hur hög grad rör sig dagens barn alls med fysiska pengar, är en tanke som föds. Lyckan över att plötsligt och av ren slump ha ”vunnit” en hög konstgjorda sedlar är dock inte att ta miste på. Så nog förmedlas uppfattningen om det slumpmässiga i den ekonomiska vinstmaskinen.
Det tävlas med små grisfigurer, med tärningar och med byggklossar, som ser ut som tegelstenar eller guldtackor. Att prioritera det konstnärliga värdet i en konstruktion framför att låta högsta bygge vinna får ta plats bland de värdegrundande föreställningarna. Kommunikationen med publiken är till stor del hämtad från de allt fler TV-program med olika tävlingsformer och som avslutas med det numera omistliga utropet: ”Vi har en vinnare!”
En allvarlig röst i en högtalare får det dock lite svårt att tränga igenom bruset med sina krassa besked om den ekonomiska obalansen i världen, som till exempel hur mycket en textilarbeterska i Bangladesh tjänar eller annan nedslående statistik över den ekonomiska obalansen i världen. Men mest besvikelse uttrycktes ändå över att inte få ta med sig några av de konstgjorda sedlarna, alla med bilder av skådespelarna själva.
Den stora vinsten för publiken är ändå ett strålande skådespeleri och något av det allvarliga i budskapet kan nog också ha satt spår.
*
Också hos den fria teatergruppen Teater Jaguar görs teater på tre. Det är ett ambitiöst beställningsverk av Anders ”Ankan” Johansson som fått en hackig start i pandemins spår men nu fått en nypremiär. Titeln Fruktlöst uppdrag – en romantisk sci-fi-fars har lite olika ingångar. Också här är tempot högt och lär förstå att det handlar om metateater, alltså teater i teatern, om en liten teatergrupp kallad Stolplyckan som fått bidrag från Kulturrådet för en uppsättning av Hamlet men som i stället börjat repetera en scenversion av ett rymdäventyr, nämligen den amerikanska superhjältefilmen Avengers, i hopp om en storpublik. Så långt lär nog en publik från en högstadieskola vara med på noterna. Men hur kontrar man en storfilm på en liten teaterscen med knappa resurser? Med komedins hjälp förstås. Varför annars engagera ”Ankan”? Och Teater Jaguars trogna skådespelare är rutinerade i spelstilen.
Det utvecklar sig till en salig röra i typisk farsdramaturgi med ständiga telefonsamtal från en dam på Kulturrådet och Stolplyckans ekonomiskt ansvariges idoga ansträngningar att för henne dölja att det inte blir någon Hamlet och för sina kollegor att han gjort slut på teaterns pengar eftersom science fiction ställer stora krav på kostymer och specialeffekter. Dessutom har den kvinnliga skådespelaren fullt upp att förhålla sig till sina två manliga kollegor som, ovetandes om varandra, båda är kära i henne. Ja, det blir en typ av spring i dörrar-fars som har en del poänger och räddas framför allt av att skådespelarna behärskar spelstilen.
