[220410] Den har haft olika titlar, Fjodor Dostojevskijs hyllade författardebut som 25-åring. Senaste svenska översättning, som ligger till grund för Konstkollektivet Snös dramatisering, heter Arma Människor. Övertygande och fängslande skådespeleri i en spartanskt tidsanpassad miljö blir det bestående intrycket.
Det utspelar sig i ett Ryssland under tsar-tiden på 1840-talet. Caroline Andréason och Sergej Merkusjev gestaltar två ensamboende människor i Sankt Petersburg, kvinnan Varvara och mannen Makar, som är inbegripna i en intensiv brevväxling trots att de bor så nära att de kan se varandra genom fönstret. Först måste sägas att tanken svindlar inför det arbete som lär ha krävts för att omvandla denna brevroman till något av ett 80 minuters kammarspel, även om det handlar om kommunikation mellan två åtskilda bostäder.
Andréason och Merkusjev är två erfarna skådespelare, som medverkat i en rad uppsättningar, både som skådespelare och regissörer, på Göteborgs teatrar, såväl på institutioner som i fria grupper, även på andra scener i landet. Slumpen avgjorde att jag i sista stund alls fick vetskap om denna uppsättning på en tillfällig scen i en kontorslokal på Tredje Långgatan i Göteborg, en av raden scenkonstuppsättningar som erbjuder upplevelser av annat slag än på de etablerade scenerna – närheten, intimiteten, inlevelsen.
Sergej Merkusjev, uppvuxen och teatetrutbildad i Ryssland, har nära till de uttryck som karaktäriserar en sorts rysk mentalitet, danad av bildning, stolthet och medkänsla med ett drag av surrealism i gestaltningen. Det väcker minnen av hans förmåga att gestalta ängel i föreställningen Himmel över Göteborg 2015 på Angereds Teater.
Teatersällskapet Snö var mitt inne i arbetet med Arma Människor när Ryssland invaderade Ukraina och frågade sig, om det ens var rimligt att arbeta med en text av Rysslands främste författare i dagsläget, men kom fram till att pjäsens karaktärer kan ge ett slags hopp genom sin längtan efter kontakt och sin strävan efter att förstå varandra.
Dostojevskij hade själv varit fängslad en tid för politisk aktivitet, innan han fattade beslut att ägna sig åt litteraturen, både som översättare och författare. Hans debutroman väckte sensation och han blev snart förklarad som den store Gogols litterära arvtagare genom sin förmåga att skildra livet och människorna i det ryska samhället. Gogols mest kända novell, Kappan, påminns man också om i den här berättelsen.
Arma Människor knyter an till en tradition av romaner som bygger på fiktiva brev. Dostojevskij låter dem utväxlas mellan en man och en kvinna, som hyser starka känslor för varandra men vars liv begränsas av fattigdom och misär så till den grad att Varvara till Makars förfäran till slut tvingas acceptera att gifta sig med en rik man som hon i själva verket avskyr.
Makars bostad karaktäriseras endast av ett litet bord, vid vilket han växlar mellan brevskrivande till Varvara och jobb som översättare. Ett roligt inslag svarar föreställningens musiker David Sperling för, när han ger sitt dragspel tillfällig funktion som skrivmaskin för tagande av diktamen.
Det surrealistiska tilltalet går igen i sättet att beskriva Varvaras högst minimala bostad genom att låta henne bo i ett badkar med en hög böcker på en bräda lagd över badkaret som tecken på hennes intellektuella status. Varvara tycks i övrigt förtjäna en eller annan slant på att sy och laga kläder. Iklädd vacker svart tidsenlig klänning och med ytterligare några väl valda persedlar, kappor till exempel, leder hennes framtoning tankarna till en rad kvinnliga gestalter ur den ryska litteraturen och dramatiken. Det finns ju färdigskriven dramatik. Publikens placering på stolar runt rummets fyra väggar skapar visserligen fysisk närhet men lägger också ett ansvar på skådespelarna att kunna höras även när de vänder ryggen till.
Om nu 10 april är/var sista chansen att se den här föreställningen får man se fram emot ett nästa möte med de här skådespelarna, vad och var det än månde bliva.
